Den smala, ojämna stigen sluttade brant uppåt. Skandierna var mycket vältränade trots sina stora kroppshyddor, så de höll ett högt tempo där de traskade fram bakom sin ledare. Då och då hörde man hur någon grymtade till av ansträngning och ibland rullade en ensam sten ned för kullen. Men på det hela taget förde de trettio plundrarna inte särskilt mycket oväsen när de tog sig upp för stigen mot Al Shabah.

Alltihop var en kompromiss, tänkte Erak. Han hade valt att angripa staden på det minst farliga sättet och nu var han tvungen att väga snabbhet mot försiktighet. Ju längre tid det tog att nå målet, desto större var chansen att de skulle bli upptäckta. Och om de upptäcktes skulle striden bli betydligt svårare. Om de å andra sidan rusade upp för kullen i full fart skulle de med all sannolikhet höras.

Det bästa alternativet var helt enkelt att välja den gyllene medelvägen och röra sig ganska snabbt, men inte så snabbt att det hördes.

Männen bar stövlar av sälskinn och deras sulor frasade mjukt mot sanden och stenarna. Det lät lite mer än Erak hade önskat, men han hoppades ändå att ingen skulle höra dem – även om det fanns någon längst upp på kullen.

Plötsligt slant en av männen alldeles bakom Erak och tappade fotfästet. Han viftade desperat med armarna där han stod, alldeles vid kanten till den branta sluttningen ned mot havet. Det var tur att mannen hade sin yxa i bältet, för annars hade nog krigaren bredvid mist huvudet.

Mannen stötte ut ett ofrivilligt tjut och hans balanskonster fick en strid ström av stenar och grus att rulla ned för sluttningen. Han var på vippen att själv rulla efter när någon grep tag i hans fårskinnskrage med ett järngrepp. Det var överjarlen själv som hejdat hans fall och ställt ned honom med båda fötterna på jorden.

”Gudar!” började mannen. ”Tack, chefen …!” Men Erak hade lagt sin jättelika hand över krigarens mun för att tysta honom. Överjarlen sköt fram ansiktet så att det bara var några centimeter från den andre mannens. Sedan ruskade han till ordentligt.

”Håll klaffen, Axel!” väste han. ”Om du tänker bryta nacken så får du göra det tyst – annars gör jag det åt dig!”

Axel var en storvuxen roddare. Roddarna ansågs inte som de intelligentaste medlemmarna i vargskeppens besättning och Axel var nära att tala om för Erak att det vore meningslöst att bryta någons nacke två gånger.

Lyckligtvis kom han snabbt på andra tankar. Han visste att överjarlen inte var särskilt förtjust i logik när han var arg. Däremot var han förtjust i att använda knytnävarna för att lösa problem och trots att Axel var kraftig så hade han ingen lust att slåss med Erak.

”Förlåt, chefen”, muttrade han. ”Jag bara …” Men Erak ruskade om honom igen.

”Håll klaffen, säger jag!” väste han. Sedan släppte han greppet om mannens krage och sneglade ängsligt mot krönet efter tecken på att någon hade hört roddaren.

Hela sällskapet väntade under tystnad i flera minuter. När ingenting hände slappnade alla av lite.

Erak pekade uppåt och tog täten igen. Han joggade upp för den branta sluttningen i stadigt tempo. Några meter från krönet gjorde han tecken åt de andra att stanna, tecknade åt Svengal att följa med och smög den sista biten till toppen. Där kikade han försiktigt över krönet. Svengal gjorde detsamma. De två kraftiga skandierna stod på knä sida vid sida och utvärderade situationen.

Al Shabah låg ungefär fyrtio meter bort, på andra sidan en vidsträckt, öppen yta. Staden omgavs av en låg mur som var knappt två meter hög. Även om muren patrullerades av vakter så skulle den inte utgöra något egentligt hinder för skandierna. De var skickliga på att klättra över sådana murar. Oftast posterade de två män vid murens fot. Mellan sig höll de ett årblad i midjehöjd. De övriga i sällskapet kom sedan springande en i taget. När de kom upp på årbladet gjorde de två männen ett snabbt, kraftigt lyft så att deras kamrat flög högt upp i luften. Det krävdes mycket övning för att det skulle bli rätt, men det var en färdighet som alla skandiska män hade tränat på sedan barnsben.

I dag skulle de förstås inte behöva den.

Det fanns inga vakter på muren. Däremot fanns det en välvd öppning fyra meter till höger. Porten var öppen och ingången obevakad.

”Det här är ju nästan för enkelt”, sa Svengal med ett brett leende.

Hans kapten lade pannan i djupa veck. ”Precis vad jag också tycker”, sa han. ”Var är alla vakterna? Finns det ingen som håller utkik här?”

Svengal ryckte på axlarna. Trots att inga vakter syntes till talade de så lågt de kunde. De viskade nästan.

”Vi kommer bakvägen och det ser ut som om de har glömt att stänga den”, fortsatte Svengal. ”Om de har några vakter så är de förmodligen på andra sidan, mot havet till. De väntar sig inte att bli angripna från något annat håll!”

Erak kliade sig fundersamt på hakan. ”Kanske det”, sa han. ”Vänta här medan jag tar en närmare titt.”

Han hukade sig och skyndade fram till muren. Han räknade med att bli upptäckt när som helst. Kanske skulle någon ropa till. Eller en klocka börja ringa. Men det var dödstyst i Al Shabah. När han kom fram till muren smög han fram till den öppna porten. I en enda rörelse lossade han stridsyxan från öglan i bältet och lyfte den med höger hand. Sedan rusade han in genom den öppna porten med förbluffande snabbhet för en så storvuxen man. Han vände sig åt höger och vänster. Han höll yxan i höger hand och höll upp skölden för att skydda sin vänstra sida.

Ingenting.

En smal gata som kantades av vita hus med platt tak ledde framåt. De få fönster som fanns såg ut som svarta fyrkanter i de vitkalkade väggarna. Dörrarna var stängda. Ingenting rörde sig. Det var helt knäpptyst. Al Shabah kändes fullständigt öde.

Erak tvekade i några sekunder. Det hela kändes väldigt fel. Det borde finnas någon sorts vakter här. Åtminstone en ensam man som patrullerade vid muren. Sedan ryckte han på axlarna. Svengal kanske hade rätt. Det kanske bara fanns vakter på sidan som vette mot havet. Vakterna kanske spanade efter fartyg tills ögonen blödde. Eller så hade de bara blivit lata. Det hade gått mer än tjugo år sedan förra gången skandierna varit här och plundrat. Kuststäderna hade skyddat sig genom att hålla tidpunkterna för skattekaravanerna hemliga. Det var ren tur att Erak kunnat planera sitt anfall utifrån ett schema.

Överjarlen skakade på huvudet. Han började bli lite väl lättskrämd. Det var straffet för att han hade suttit och slappat i Hallasholm under några år. Nu var han som en orolig gammal tant. Han fattade hastigt ett beslut, gick tillbaka till porten och gjorde tecken åt Svengal och de andra att komma fram.

Ingen i staden tycktes märka ljudet av männens sälskinnsstövlar mot sanden. Svengal såg frågande på sin ledare.

”Vart går vi nu, chefen?”

Erak gjorde tecken med sin yxa. ”Till stadens centrum. Vi följer gatan där. Den ser ut att leda åt rätt håll. Håll korpgluggarna öppna och yxorna redo!”

Han tog täten på nytt och sällskapet följde efter i två led. Männen såg sig nyfiket omkring på de tysta husen. Då och då gick de två sista männen tillbaka en bit för att försäkra sig om att ingen tänkte angripa dem bakifrån. De spanade även mot hustaken efter minsta tecken på fiender, men inte en själ syntes till.

Gatan ledde fram till stadens centrum, där den mynnade ut på ett torg. Mitt emot dem låg en stor byggnad som var lika lång som torgets sida. Erak gissade att det var där stadens överhuvud höll till. Han letade i minnet efter byggnadens namn. Han kom ihåg att den kallades khadif. Det var den arridiska motsvarigheten till andra länders rådhus eller skattehus.

Ett halvdussin smala gator ledde bort från det lilla torget. De andra byggnaderna vid torget – Erak gissade att de var butiker, matställen och värdshus – hade djupa, pelarförsedda verandor som var gjorda för att ge välkommen skugga när solen brände som hetast på dagen. När Erak kom att tänka på det kastade han en blick åt öst, där den annalkande gryningen färgade himlen rosa. Även khadifen på andra sidan torget hade en veranda med pelare. Den byggnaden var det enda tvåvåningshuset i närheten. Precis som de andra husen hade det platt tak, men det låg skyddat bakom en dekorativ fasad som förmodligen hade som syfte att göra hela byggnaden mer respektingivande.

Mitt på torget stod en liten fontän. Karet var fullt med vatten, men mekanismen som fick det att flöda var avstängd.

Erak klev ut på torget. Resten av sällskapet följde efter. När de lämnade den smala gatan samlade de sig i en tätare formation som ovanifrån såg ut som en diamant. Överjarlen, Svengal och Axel gick i täten. Några av dem svingade sina yxor på prov när de skred fram över torget mot tvåvåningsbyggnaden. Det var fortfarande knäpptyst i staden och det tilltagande gryningsljuset skapade långa skuggor med fantastiska former.

Erak klev upp på marmorverandan utanför khadifen och studerade dubbeldörrarna. De var verkligen kraftiga. Hårt trä med mässingsbeslag och ett ordentligt lås. Men skandierna hade sina egna nycklar för sådana här situationer och han tecknade åt två av sina starkaste mannar att kliva fram.

”Yxor”, sa han och nickade mot dörren.

Männen log brett. Den ene ställde hastigt ned sin yxa, spottade i händerna och fattade sedan vapnet med båda händerna. Erak klev åt sidan för att ge mannen tillräckligt med utrymme för att angripa låset.

”Sluta omedelbart!”

Befallningen genljöd över torget och skandierna snodde förvånat runt. En gestalt hade kommit ut från en av gatorna som ledde till torget. Några av skandierna svor lågt. Eraks ögon smalnade och han kände sig plötsligt mycket illa till mods. Det hela hade gått alldeles för lätt, tänkte han.

Nykomlingen var lång och smal och klädd på de arridiska krigarnas eleganta sätt. Han hade en böljande vit skjorta, byxor av fint linnetyg och en läderrustning med metallnitar. Från hans bälte hängde ett långt, krökt svärd och på armen bar han en cirkelrund sköld av någon sorts metall, förmodligen mässing. Erak lade märke till att en vass spets stack ut från sköldens centrum. Den skulle gå lika bra att anfalla med som att försvara sig med. Mannen hade en huvudbonad av tyg med en enkel hjälm som täckte hjässan ovanpå. Även den var försedd med en spets. Erak förmodade att tyget skulle skydda huden från metallhjälmen. Den kunde nog bli varm i den starka solen.

Hjälmen var alldeles blankpolerad och ett stycke skinande ringbrynja hängde ned från den och skyddade krigarens nacke och hals. Tillsammans med den välpolerade metallen i rustningen tydde ringbrynjan på att mannen var någon sorts befäl.

Medan de såg på klev två rader med krigare fram och ställde sig på båda sidor om sin ledare. De var rustade på ett liknande, men något enklare sätt. Erak gissade att de var minst fyrtio stycken. Hans egna mannar började röra sig lite när de arridiska krigarna visade sig.

”Ta det lugnt nu”, grymtade han. ”De är för många för oss”, sa han lågt till Svengal.

”Men bara knappt”, svarade Svengal. Han hade räknat motståndarna. ”Jag tror nog att våra pojkar skulle klara av de här sprättarna utan större problem!”

Till skillnad från Erak så brydde han sig inte om att sänka rösten och arridiernas befälhavare hörde honom. Ett leende spred sig över hans magra, skäggiga ansikte. Han tog fram en visselpipa av silver, förde den till läpparna och blåste.

Det skrapade av tungt trä mot sten och plötsligt insåg skandierna att samtliga gator som ledde till torget hade blockerats av tunga timmerbarriärer.

”Dem såg jag inte”, sa Erak lågt till Svengal. De måste ha passerat en av barriärerna när de närmade sig torget, men han hade varit för koncentrerad på annat för att märka den.

”Ni verkar ha gått rakt in i en fälla”, sa arridiern.

Erak sträckte lite på sig och höjde skölden. Hans mannar gjorde samma sak. ”Ni också”, svarade han.

Den andre mannen log på nytt. Hans tänder såg väldigt vita ut i det mörka, skäggiga ansiktet.

”Säger du det”, sa han. ”Och hur många bågskyttar har ni med er?”

Han förde återigen visselpipan till läpparna och blåste. De hörde hur någon rörde sig ovanför dem och plötsligt insåg Erak att det kryllade av bågskyttar på byggnadernas tak. Han kunde inte se khadifens tak, men förmodade att det fanns ännu fler där uppe. Sammanlagt var de nog närmare hundra man. Alla verkade vara beväpnade med små sammansatta bågar och allihop siktade på det lilla skandiska sällskapet.

Erak kastade en allvarlig blick mot bågskyttarna. Bågarna hade kort räckvidd. På ett riktigt slagfält hade han nog bara struntat i dem. Men på det här lilla torget skulle de vara direkt livsfarliga.

”Stilla, allihop”, sa han lågt. Minsta rörelse nu kunde innebära att de fick en störtskur av pilar över sig.

Axel, som stod bredvid Erak, morrade frustrerat. Han var stridslysten och tyckte inte om att ha hundra pilar riktade mot sig. Han ville gå till angrepp och skada någon.

”De kan inte få oss allihop, chefen”, sa han. ”Vi hinner åtminstone ta itu med den präktiga gossen där borta.”

Den långe arridiern log och förde långsamt handen till sin kroksabel. Erak kände igen en krigare när han såg honom och han hade en bestämd känsla av att det här var en mycket farlig man.

”Håll klaffen, Axel”, sa han. Arridiern tog ett steg framåt och signalerade åt männen på hustaken. Skyttarna sänkte sina bågar, men Erak såg att de fortfarande hade pilarna på strängarna.

”Det finns ingen anledning att slåss”, sa mannen. Han hade djup röst och lät riktigt trevlig. Tonfallet var sansat och inte det minsta hotfullt. ”Det är bara en av er vi är intresserade av. Om ni överlämnar honom låter vi resten gå.”

”Och vem kan det vara?” frågade Erak. Han misstänkte starkt att han redan visste svaret.

”Erak”, svarade arridiern. ”Överjarlen, som han också kallas.”

Axel klev fram och höjde ursinnigt sin yxa. ”Först får ni dräpa oss och kliva över våra lik!” ropade han trotsigt.

Erak drog en djup suck och skakade irriterat på huvudet.

”Strålande, Axel”, sa han. ”Du har precis avslöjat att jag är här.”