Det här skulle utan tvekan bli årets bröllop, tänkte baron Arald. Kanske till och med årtiondets bröllop. Han hade sällan känt sig så stolt och nöjd.

Allt tydde redan på att det skulle bli en enorm succé. Vid Tråkiga Bordet satt åtta personer och tävlade om vem som kunde vara mest skrytsam, överlägsen och ointressant. De andra gästerna kastade då och då blickar mot bordet och tackade tyst arrangörerna som sett till att de slapp de odrägliga människorna.

Tidigare under dagen hade det förekommit en del tårar, knuffar och gälla anklagelser när flickvännen till en av de yngre krigarna från Sir Rodneys krigarskola kommit på sin pojkvän med att kyssa en annan flicka i en mörk korridor. Det var som det brukade vara vid bröllopstillställningar, tänkte Arald. Han suckade belåtet när han betraktade den färgsprakande scenen i slottets stora sal. Färggrant klädda par satt vid borden medan mäster Chubbs medhjälpare sprang fram och tillbaka genom salen och serverade en storslagen blandning av utsökt mat: grillat kött och fågel, rykande grönsaker, kryddstarka specialiteter och fantastiska kreationer av smördeg som var så fin att den tycktes explodera i fjäderlätta bitar vid första tuggan. Och frukten och efterrätten hade inte ens serverats än! Baron Arald var utom sig av belåtenhet.

Arald tyckte att dagen hade börjat perfekt. Det berodde förstås till stor del på hans egen insats som vigselförrättare. Han hade genomfört ritualen med stor pondus och ansåg att hans mörka, starka röst hade gjort tillställningen precis så högtidlig som den skulle vara.

Baron Arald var en erfaren talare och han hade lättat upp stämningen lite med ett skarpsinnigt yttrande om känslorna som han visste hade funnits mellan Halt och lady Pauline i nästan tjugo år och uppenbarligen ingen annan än baronen hade märkt. Han hade använt sig av en ganska fyndig ordlek och sagt att lady Pauline ’aldrig hade haltat’ i sin outtröttliga kärlek till den mestadels frånvarande spejaren.

Han hade gjort en paus efter skämtet så att församlingen kunde skratta. Han blev lite besviken när ingen gjorde det. Förmodligen var hans humor lite för underfundig för den breda massan.

Pauline hade förstås varit en slående vacker brud.

Det fanns nog ingen kvinna i kungariket med sådan elegans och god smak. När hon hade visat sig längst bort i gången inne i Redmonts audienssal tillsammans med de unga fröknarna Alyss och Jenny hade ett sus dragit genom församlingen – ett dämpat ”aah!”

Hennes klänning var naturligtvis vit. Den var en finurlig, formell variant av den eleganta kurirklädseln hon hade till vardags. Avskalat, tänkte han. Det var nyckeln till snyggt mode. Han sneglade med viss tvekan ned på sin egen lila sammetsväst med klarblå och gyllene diamantformiga knappar och silverbroderier. Den kanske var lite i plottrigaste laget. Men han slog snabbt undan tanken. På lite storvuxna män som han själv kunde det knappast skada med lite extra utsmyckningar.

Men Pauline hade verkligen varit bedårande. Hon hade satt upp sitt gråblonda hår och bar ett enkelt guldhalsband runt halsen. Hon hade sett ut som en riktig gudinna när hon skridit fram genom mittgången. Även hennes tärnor var vackra. Alyss, som var lika lång och elegant som Pauline, hade en klänning som påminde om brudens men var blekblå. Hon hade sitt blonda hår utsläppt så att det böljade över axlarna. Unga fröken Jenny, den andra tärnan, kunde inte tävla med de två andra kvinnorna i fråga om längd och elegans, men hon hade en alldeles egen charm. Hon var liten, med runda former och ett brett, varmt leende. Medan de två andra såg ut att glida fram längs mittgången så gick hon fram med nästan skuttande steg. Jennys naturliga utstrålning fick alla tillställningar att kännas sprudlande och roliga, tänkte Arald. Hennes gula klänning återspeglade hennes soliga humör och sorglösa sätt.

Även brudgummens följe var imponerande, för Crowley hade spelat ut ett oväntat trumfkort. Alla hade förstås undrat hur Halt skulle klä sig. Ingen hade någonsin sett honom i något annat än spejarnas mörkgröna, bruna och grå färger. Kort före bröllopet hade det börjat cirkulera rykten om att han hade besökt Redmonts barberare och då hade pratet och skvallret snabbt nått nya höjder. Tydligen hade spejaren både klippt sig och trimmat skägget.

Och i dag hade Crowley visat upp sin överraskning – en formell, högtidlig spejaruniform som Halt, Will, Gilan och han själv bar för första gången någonsin på bröllopet.

I enlighet med spejarnas tradition var klädseln övervägande grön. Den hade en mörk, lövfärgad ton. I stället för de bruna tunikorna, byxorna och kamouflagemantlarna med huva så bar varje spejare en ärmlös tunika med bälte ovanpå en vit sidenskjorta. Tunikorna var gjorda av finaste läder och allihop hade samma djupa, gröna ton. Högt upp på vänster bröst satt ett litet eklöv av polerad metall. Halt, Gilan och Crowley bar silverlöv, medan Wills var gjort av brons.

Klädseln kompletterades av mörkgröna knäbyxor och bruna, knähöga stövlar av mjukt läder. I de breda bältena hängde en snirklig version av den dubbla knivslidan spejarna brukade använda. Den formella varianten var svart, skinande blank och dekorerad med silver. Halts innehöll två specialgjorda knivar: en lång kniv och en kastkniv. Båda var perfekt balanserade och handtagen var dekorerade med silver. De var Crowleys bröllopspresent till sin gamle vän.

”Jag vet att du inte kommer att använda dem i fält”, hade han sagt. ”Men behåll dem och använd dem vid formella tillställningar.” Han själv, Gilan och Will bar knivarna de alltid använde.

De flesta höll med om att den sista detaljen i spejarnas utstyrsel var den mest geniala. Spejarna var kända för sina långa, spräckliga mantlar. Det var ett plagg de kunde svepa runt sig så att de smälte så väl in i omgivningen att de nästan försvann. En sådan mantel hade förstås varit olämplig vid en sådan här högtid, så Crowley hade ersatt den med ett annat plagg: en kort slängkappa. Slängkappan var gjord av matt satäng och hade samma gröna, bruna och grå mönster som mantlarna. Dessutom var den dekorerad med fyra stiliserade pilar som vävts in med silvertråd. Pilmönstret gick diagonalt över tyget. Slängkapporna var gjorda så att de hängde från höger axel och de nådde till midjan. De fick symbolisera både mantlarna och kogren med pilar som alla spejare bar över höger axel. Alla höll med om att de fyra spejarna såg imponerande och stiliga ut i sina nya uniformer. Återigen ganska avskalat och återhållsamt, tänkte Arald. Han tittade än en gång ned på sin egen klädsel och vände sig sedan mot sin hustru, den rödhåriga och mycket vackra lady Sandra. Han nickade mot sin färgstarka väst.

”Käresta, du tycker väl inte att den här västen är lite … lite mycket?”

”Lite mycket?” upprepade hon och försökte dölja ett leende.

Arald viftade lite med handen. ”Ja, för färgstark … lite överdriven, kanske. Jag vill inte se ut som en påfågel.”

”Känner du dig överdriven?”

”Nja, nej … men …”

”Du är trots allt baronen av Redmont”, sa hon och ansträngde sig för att se allvarlig ut. Arald såg på sina kläder, funderade och nickade sedan. Han kände sig lite lugnare igen.

”Du har rätt, som alltid. Om man har så hög ställning som jag så krävs det lite extra pompa och ståt. Du har helt rätt. Det här är riktigt bra. Alldeles perfekt, faktiskt.”

Den här gången var lady Sandra tvungen att vända sig om och säga något till personen som satt bredvid henne på andra sidan. Arald var nöjd med att han uppenbarligen inte hade begått någon blunder och återgick till sina belåtna funderingar om dagen.

Efter den officiella ceremonin hade gästerna lämnat audienssalen och intagit sina platser i slottets matsal. Där hade de placerats efter ställning.

Brudparet satt förstås i mitten på en upphöjd plattform. Arald, lady Sandra, Sir Rodney och resten av Redmonts befattningshavare satt vid ett bord till vänster. Kungen, som var bröllopets överste bröllopsvärd, satt vid ett tredje bord tillsammans med prinsessan Cassandra och det kungliga följet.

När de övriga gästerna hade ställt sig vid sina platser kom personerna som skulle sitta vid de tre borden på plattformen in – först brudföljet, sedan kungens följe och sist Aralds grupp. Kung Duncan gjorde tecken åt gästerna att sätta sig ned och det skrapade av stolsben i det stora rummet. Duncan stod kvar. När ljudet av stolar och fötter hade tystnat började han tala. Han hade djup, stark röst som hördes över hela salen.

”Ärade bröllopsgäster …”, började han. Han konstaterade att det var fullt med ansikten i varenda dörröppning. ”Och alla andra i slottet Redmont”, tillade han. En liten våg av skratt drog genom salen. ”Jag har fått den stora äran att vara överste bröllopsvärd för dagens glädjefulla tillställning.”

Arald lutade sig fram och böjde lite på halsen för att se kungen vid plattformens andra ände. Baronen hade aldrig tidigare hört talas om posten ”överste bröllopsvärd”. Han hade undrat i flera veckor vad en överste bröllopsvärd egentligen var för något. Nu kanske han skulle få svaret.

”Jag måste medge att jag först var lite osäker på vad som förväntas av en överste bröllopsvärd”, sa kungen. ”Så jag frågade min riksmarskalk om saken. Det finns ju ingen som är så bevandrad i rikets formaliteter som lord Anthony.”

Han tecknade mot riksmarskalken, som nickade kort och allvarligt.

”Överstebröllopsvärdens roll är relativt tydlig.” Kungen drog fram en liten pergamentrulle med anteckningar ur ärmen. ”Som överste bröllopsvärd är det min uppgift att ge dagens ceremonier en ’lite kunglig prägel’.”

Han väntade på att sorlet som följde tystnade. Ingen var riktigt säker på vad det innebar att ge ceremonierna en ”lite kunglig prägel”, men alla tyckte att det lät imponerande. Det ryckte i lady Paulines mungipor och hon tittade ned på bordet. Halt verkade hitta någonting mycket intressant att titta på i takbjälkarna högt ovanför deras huvuden.

”Min andra uppgift …”, fortsatte Duncan. Han såg på sitt pergament för att se till att formuleringen blev rätt. ”Min andra uppgift är att ge brudparet en extremt dyrbar bröllopspresent …”

Lady Pauline ryckte till och tittade upp. Hon lutade sig fram och försökte få ögonkontakt med lord Anthony. Riksmarskalken mötte hennes blick, men hans ansikte var fullständigt uttryckslöst. Sedan blinkade han långsamt, långsamt med ena ögat. Anthony gillade Pauline och Halt och det som kungen nyss läst upp hade han lagt till själv utan att rådfråga dem. Han tyckte att det var det minsta han kunde göra för Halt efter vissa saker som hänt i det förgångna.

”Slutligen faller det på min lott att vara den som offentligt öppnar festligheterna”, sa Duncan. ”Vilket jag med stort nöje tänker göra nu. Chubb! Festen kan börja!”

Och medan de församlade gästerna började hurra satte han sig ned och lät det högtidliga evenemanget sätta igång.

*

”Jag gillade ditt tal”, sa Alyss till Will när efterrätterna plockades bort.

Will ryckte på axlarna. ”Jag hoppas att det var godtagbart”, sa han. Som förste marskalk hade det varit hans uppgift att utbringa en skål för Halt och lady Pauline. Will hade hållit ett uppriktigt tal och det han sagt om sin tillgivenhet för sin lärare och vän kom direkt från hjärtat. Alyss tyckte att det var ett tecken på hans tilltagande mognad. Som medlem i rikets diplomatiska tjänst var hon själv en tränad talare och hon beundrade Will för hans förmåga att berätta vad han kände utan att det lät sentimentalt eller banalt. Vid ett tillfälle under talet hade hon kastat en blick på Halt och sett hur den sammanbitne spejaren diskret torkat ögonen med en näsduk.

”Det var mycket mer än bara godtagbart”, sa hon. När ett leende bröt fram i hans ansikte gav hon honom en lätt knuff med armbågen. ”Vad är det?”

”Jag kom bara att tänka på hur mycket jag ser fram emot att se Halt dansa bröllopsdansen med Pauline! Han är inte direkt känd för sitt musikaliska sinne. Det ska verkligen bli kul! Han är en riktig klumpfot i sådana sammanhang!”

”Verkligen?” sa hon torrt. ”Och du själv, då?”

”Jag?” sa han förvånat. ”Men jag ska inte dansa! Det är en bröllopsdans. Det är brudparet som dansar!”

”Först, ja”, sa hon. ”Men sedan ansluter sig marskalkerna och tärnorna.”

Will såg ut som om han hade stungits av en geting. Han lutade sig fram för att tala med Gilan, som satt två steg till vänster, bredvid Jenny.

”Gil!” sa han. ”Visste du att vi måste dansa?”

Gilan nickade ivrigt. ”Absolut! Jenny och jag har övat i tre dagar. Eller hur, Jen?”

Jenny såg upp på honom med beundran i blicken och nickade. Jenny var förälskad. Gilan var lång, spännande, stilig, charmig och väldigt rolig. Dessutom omgavs han av en mystisk och romantisk aura, precis som alla spejare. Jenny hade bara träffat en annan spejare i sitt liv och det var den bistre, skäggige Halt.

Och Will, förstås. Men han var en gammal vän, så han kändes inte det minsta mystisk. Men Gilan! Han var verkligen tjusig.

Och hon hade lovat sig själv att han skulle vara hennes under resten av dagens festligheter.

Will kände paniken stiga när han hörde hur orkestern började spela de första tonerna i ”Tillsammans för evigt”, den traditionella bröllopsdansen. Halt och Pauline reste sig upp och de andra gästerna ställde sig upp och applåderade. De sträckte på sig för att se när brudgummen ledde bruden ned från plattformen till golvet, där man förberett en yta för dansen.

”Jag ska inte dansa”, sa Will mellan tänderna. ”Jag kan inte!”

”Det ska du visst”, sa Alyss. ”Vi får hoppas att du lär dig snabbt.”

Han kastade en blick på henne och insåg att han inte kunde fly. ”Nåväl, jag kommer inte att vara ensam”, sa han. ”Halt lär inte vara särskilt bra på att dansa.”

Naturligtvis visste varken han eller någon annan av gästerna att Halt hade fått danslektioner av lady Sandra de senaste tio dagarna. Halt var en vig man som alltid haft utmärkt balanssinne och koordinationsförmåga, så det hade bara tagit några timmar för baronens hustru, som själv var expert, att göra honom till en alldeles utmärkt dansör. Nu gled han och Pauline runt i rummet som om de aldrig hade gjort något annat än dansat med varandra. Ett förvånat sus drog genom rummet. Det följdes av en entusiastisk storm av applåder.

Will kände hur Alyss tog tag i hans underarm med förvånansvärd kraft och drog upp honom på fötter.

”Kom nu, klumpfot”, sa hon.

Det fanns ingen utväg, tänkte Will. Han gav henne armen och gick nedför trappan med henne. Sedan vände han sig osäkert mot henne.

”Nu håller du armen så här”, viskade hon. ”Andra armen, fårskalle! Och handen håller du här … så där, ja. Är du redo? Vi börjar med vänster fot. På tre. Ett, två … men vad i hela fridens namn gör han här?”

Hon såg över Wills axel mot salens huvudingång, där stor uppståndelse plötsligt hade brutit ut. En jättelik, ovårdad gestalt stod alldeles innanför dörren och tycktes gräla med tjänstefolket. Det såg ut som om de försökte hindra honom från att kliva in. Att döma av mannens skinnjacka och hornkrönta hjälm var han skandier. Många huvuden vände sig mot oväsendet och Horace var redan på väg mot dörren för att ta befälet. Men efter bara några steg stannade han till av förvåning. Han kände igen mannen – och det gjorde även Will.

”Det är ju Svengal”, sa Will.