Horace skyndade fram till det grälande sällskapet alldeles innanför huvudingången. Han tystade ned gruppen och försäkrade tjänarna och vakterna om att skandiern var en vän och att han definitivt inte hade kommit för att ensam anfalla Redmonts slott. Will såg hur den långe krigaren talade hastigt med Svengal och ledde honom till ett angränsande rum. Innan de försvann vände sig Horace om och mötte Wills blick. Han gjorde en gest som betydde att Will skulle följa med.
Människorna i salen slappnade av igen när det blev uppenbart att läget var under kontroll och att det inte fanns någon överhängande fara. Orkestern hade kommit av sig när Svengal visat sig, men den tog genast upp melodin igen och alla blickar återvände till brudparet. Will såg att Halt och lady Pauline hade stannat till och stod orörliga mitt på dansgolvet. Han gick hastigt fram till dem.
”Fortsätt att dansa”, sa han. ”Jag tar hand om det här.”
Halt nickade till tack. Det sista han ville var att någon förstörde dagen för lady Pauline.
”Ta reda på vad han vill”, sa han.
Will log brett. ”Han kanske ville överlämna en bröllopspresent.”
Halt nickade med huvudet mot rummets bortre ände. ”Gå och se efter”, sa han. Will log på nytt och vände sig om. Han tog Alyss i handen när han gick förbi.
”Kom”, sa han och ledde henne bort från dansgolvet. När han tittade upp såg han att Gilan tittade frågande på honom när han ledde Jenny ned från estraden. Will nickade mot Halt och Pauline och formade ordet ”dansa” med läpparna.
Gilan nickade. Ju mindre festligheterna stördes, desto bättre.
Pauline hade sett de unga spejarnas blickar och tittade på medan Will och Alyss försvann mellan borden. Då och då stannade Will till och log när någon gäst frågade något. Det såg ut som om han lugnade alla. Pauline kunde inte låta bli att beundra den unge lärlingen för hans snabba reaktionsförmåga och sätt att hantera situationen.
”Han börjar bli stor”, viskade hon till Halt när de återupptog dansen. Gilan och Jenny hade också börjat dansa nu. Snart anslöt sig Duncan och Cassandra och sedan baronen och lady Sandra. Det var signalen för att alla par fick dansa. Efter bara några minuter hade de flesta i salen redan glömt att en smutsig, trött skandier precis våldgästat festen.
Kung Duncan styrde försiktigt dansen mot Halt och Pauline. Cassandra dansade med honom med lätta steg.
”Halt?” sa han diskret. ”Vad är det som pågår?”
”Will tar reda på det, ers majestät”, svarade Halt. Kungen nickade och verkade nöjd.
”Håll mig underrättad”, sa han och dansade iväg med Cassandra. Arald och Sandra tog deras plats bredvid brudparet. Medan Duncan och Cassandra hade cirklat fram försiktigt plöjde sig baronen fram som en stridshäst i lila, blått och guld. Lady Sandras försök att lära sin make dansandets finesser hade tyvärr inte lyckats så bra.
”Halt?” sa baronen när de kom fram.
”Will undersöker saken, ers nåd”, sa Halt och baronen nickade.
”Bra. Håll mig underrättad.”
Han och hans hustru försvann. Halt såg frågande på sin partner. Han fick titta upp lite, för Pauline var en lång kvinna.
”Så snart jag vet något”, muttrade han.
*
När de kom fram till salens ingång stannade Alyss och vände Will mot sig.
”Det är bäst att jag går tillbaka till bordet”, sa hon. ”Den där Svengal känner ju inte mig och det kanske går lättare för honom att berätta om inga främlingar är med.”
Som kurir hade Alyss ett finslipat sinne för intriger och Will kände på sig att hon hade rätt. Det var uppenbart att någonting utöver det vanliga hade hänt. Svengals plötsliga uppdykande var ett tecken på det. Han nickade och tog hennes hand mellan sina.
”Du har nog rätt”, sa han. ”Dessutom ser det bättre ut om en av oss stannar på festen.”
Han tryckte hennes hand och släppte den. Hon log mot honom, vände sig om och gick tillbaka genom folkmassorna i salen. Will såg efter henne en stund och vände sig sedan mot det lilla rummet dit Horace hade fört den oväntade gästen.
Svengal satt hopsjunken på en bänk när Will kom in. Den skandiske krigaren såg fullständigt utmattad ut.
”God dag, Will”, sa han med ett trött leende. Han reste sig stelt och skakade hand med den unge spejarlärlingen. ”Jag beklagar verkligen att jag kommer och stör mitt under festligheterna.”
Will såg på Horace.
”Vad står på?” frågade han. Att döma av Svengals nedslagna, trötta blick hade han inte kommit med goda nyheter.
”Jag tyckte att vi skulle vänta på dig”, sa Horace. ”Så slipper han berätta alltihop två gånger. Hur går det där ute?” Han nickade hastigt mot salen.
”Allt är som vanligt igen. Du lyckades ta kontroll över situationen innan för många gäster hann märka något. Snyggt jobbat!”
Horace ryckte nästan urskuldande på axlarna och Will vände blicken mot skandiern.
”Du ser helt slutkörd ut, Svengal. Hur är det med dig, egentligen?”
Svengal hade återigen sjunkit ned på bänken. Han log bedrövat och masserade sin ömma rygg.
”Jag har mått bättre”, sa han. ”Jag har tillbringat två dagar och nästan en hel natt på en av era förbannade hästar. Jag har ridit hela vägen från kung Duncans slott och nu är jag så stel i kroppen att jag knappt kan röra mig.”
”Kung Duncans slott?” frågade Horace. ”Vad gjorde du där?”
”Vi kom med Vargvinden och följde samma flod vi tog förra gången. Jag trodde att jag skulle hitta er där.”
Will och Horace utväxlade en hastig blick. ”Då blev det nog oro i lägret”, sa Will. Araluen och Skandia hade visserligen slutit ett fredsavtal, men åsynen av ett vargskepp mitt i landet måste ha skapat viss uppståndelse.
”Vi hissade Evanlyns flagga”, förklarade Svengal. ”Den låg kvar i fartyget.” Han såg sig omkring. ”Finns det något mer att dricka?”
Will höll ursäktande upp händerna. ”Förlåt, Svengal. Du måste vara utsvulten.”
Svengal nickade ivrigt. ”Ja. Lite mat skulle inte heller vara fel. Jag har inte ätit på ett bra tag.”
Will ropade till sig en page som posterats utanför dörren. Den unge pojken tittade in i rummet och stirrade nyfiket på den storvuxne skandiern, som log tillbaka.
”Hämta lite vin … nej, vänta!” Pojken hade redan skyndat iväg, men hejdade sig. Han kom tillbaka. ”Hämta en tallrik mat också. En stor tallrik. En hel bricka, faktiskt! Med massor av kött och bröd. Inga grönsaker och ingen sallad.” Han visste att skandierna var djupt misstänksamma mot sallader.
”Och fyll en hel sejdel med vin”, sa Horace. ”Inget sådant där litet glas de dricker ur här utanför. Rappa på!”
”Ja, ers nåd”, sa pagen och skyndade iväg.
”Berätta nu”, sa Will till Svengal. ”Vad fick dig att komma hit mitt under Halts bröllopsfest?”
Skandiern skakade ursäktande på huvudet. ”Jag tänkte inte på det där”, sa han. ”Vi har varit till havs i flera månader nu. Jag tror att ni är det enda som kan bistå oss. Vi behöver hjälp.”
”’Vi’?” sa Horace frågande.
”Ja, jag och Erak. Eller Erak, egentligen. Han bad mig att resa hit och leta upp er – och Halt.”
”Jag förmodar att han är kvar i Hallasholm?” sa Will. Han kände till att Erak hade överlåtit sitt fartyg till Svengal när han själv blivit överjarl. Men Svengal skakade på huvudet.
”Han är i Arrida”, förklarade han. ”Han har blivit tillfångatagen av arridierna och nu vill de ha en lösensumma för att släppa honom.”
”Va?” utbrast Will med högre tonfall än han hade tänkt sig. Han tystnade och sansade sig. ”Vad i hela fridens namn gör han i Arrida?”
”Vi var där för att plundra”, sa Svengal. ”Han hade tröttnat på att sitta och prata med Borsa dag ut och dag in.”
”Det kan jag förstå”, sa Will. Han ogillade fortfarande den skandiske hilfmannen som en gång hade dömt honom till ett liv som slav utanför överjarlens sal. Under de stränga skandiska vintermånaderna var det i stort sett samma sak som ett dödsstraff.
”Ut med det nu”, sa Horace och pekade på Svengal med tummen. ”Berätta historien från början!”
Precis då kom pagen tillbaka med en bricka som var fulllastad med kycklinglår, fläskkotletter och lite fårstek. Bredvid maten stod en sejdel med vin. Svengal tittade glupskt på maten och drycken.
”Det är bara att hugga in”, sa Horace.
Svengal tömde en tredjedel av vinet i ett enda svep. Sedan grep han tag i fårköttet, tog ett bett och slet av så mycket mat att det hade räckt för en hel familj. Han tuggade och svalde en liten stund och slöt tacksamt ögonen när han kände hur krafterna långsamt kom tillbaka.
”Han var verkligen hungrig”, muttrade Will. Svengal hade sagt att han ridit i två dagar – vilket inte var ett särskilt populärt sätt att färdas bland skandier. Det började bli uppenbart att han inte ens hade tagit raster för att äta. Sjörövaren kastade i sig resten av fårsteken och sköljde ned sista tuggan med en jättelik klunk vin. Han torkade bort flott och vin från skägget med sin jättelika hand och rapade sedan så att det ekade i det lilla rummet.
”Han gillar vår mat”, sa Horace. Will himlade otåligt med ögonen.
”Svengal”, sa han. ”Nu måste du berätta. Hur blev Erak tillfångatagen? Och hur kom du själv undan? Vad gjorde ni egentligen i Arrida? Och …”
Svengal höll upp sin flottiga hand. ”Två eller tre frågor åt gången räcker! Erak hade som sagt tråkigt. Han ville ut till havs igen. Så han bestämde sig för att ge sig ut på ett sista plundringståg.” Han tystnade och såg fundersam ut. ”Han sa i alla fall att det skulle bli hans sista. Men jag förmodar …”
”Fortsätt!” sa Will och Horace i kör.
”Visst, visst. Förlåt. Jo, vi hade planerat ett anfall.”
”I Arrida?” sa Horace klentroget.
Svengal såg på honom med ett lite sårat ansiktsuttryck. ”Just det. I Arrida. Vi får ju inte plundra häromkring just nu, eller hur? Så vi är tvungna att resa lite längre bort.”
Will och Horace såg på varandra. ”Jag förmodar att det är vårt fel”, sa Will. ”Berätta mer, Svengal.”
”Vi tänkte slå till mot en stad som heter Al Shabah. Det är en handelsstad där fartyg stannar för att fylla på sina förråd och vi hoppades … Erak, alltså … Erak hoppades att det skulle finnas stora rikedomar där. Ni förstår …”
”Lyssna på mig, Svengal”, sa Will. ”Jag är säker på att ni hade utmärkta skäl att plundra El Shibah …”
”Al Shabah”, sa Svengal. Han fäste blicken vid ett kycklinglår och sträckte sig sedan efter det.
”Men koncentrera dig på vad som hände”, sa Will.
”Jo, vi landsteg kort före gryningen och allt verkade stendött. Det fanns inga vakter eller någonting. Vi gick in i staden och sedan insåg vi att de hade väntat på oss. De var över hundra man och rustade till tänderna. Och det här var riktiga soldater, inte de vanliga amatörerna man brukar springa på i små städer. De hade som sagt väntat på oss och de visste att Erak skulle komma. De använde hans namn och visste att han var överjarl. De sa att de bara var intresserade av honom.”
”Låt mig se om jag har fattat det här rätt”, sa Horace. ”De låg alltså i bakhåll och överföll er? Hela besättningen?” Han lade pannan i djupa veck.
Svengal nickade. ”Vi andra fick gå eftersom de behövde oss för att hämta lösensumman. När vi hade gått ombord fick vi till och med tillbaka våra vapen. De sa att de inte ville att vi blev tillfångatagna av pirater på hemresan.” Han fnös bittert. ”Ganska ironiskt, va?”
”Hur mycket vill de ha?” frågade Will.
”Åttio tusen silverrullar”, sa Svengal och de två unga männen visslade lågt.
”Det var mycket”, sa Horace.
Svengal ryckte på axlarna. ”Erak är trots allt överjarl.”
Will rynkade pannan när han funderade på det Svengal hade sagt. Det var en sak i det hela han inte förstod.
”Svengal, åttio tusen silverrullar är mycket pengar. Fast Erak kan nog skaka fram det. Han är ju överjarl, som du nyss konstaterade. Men varför kom ni hit?”
”Erak bad mig att resa hit. Det skulle ta nästan ett år att återvända till Skandia och sedan resa tillbaka till Arrida med pengarna …” Han kom av sig innan meningen var avslutad.
Will nickade. ”Jag förstår”, sa han. ”Och jag är säker på att kung Duncan går med på att låna ut pengarna. Erak räddade trots allt livet på hans dotter.”
Spejarlärlingen kände på sig att Svengal hade något mer på hjärtat – något som var lite svårare att säga. ”Men …?” sa han och sjörövaren drog en djup suck.
”Erak ville inte resa tillbaka till Skandia med nyheten om att han har tillfångatagits”, sa han. ”Han är nämligen rätt säker på att någon i de egna leden har förrått honom.”