”Förrått honom?” sa kung Duncan. ”Men varför skulle någon i de egna leden förråda honom? Vad jag kan förstå är Erak en omtyckt överjarl.”

Det var morgonen efter bröllopsfesten och baron Aralds rymliga arbetsrum var så fullt av folk att det nästan kändes trångt. Förutom kungen och hans döttrar satt lord Anthony, Crowley, Halt, Pauline, baron Arald, Sir Rodney, Horace, Gilan, Will och Alyss samlade runt skrivbordet mitt i rummet. Arald hade låtit kungen inta platsen där han själv vanligen satt. Svengal låg fortfarande och sov. Skandiern hade varit alldeles slut efter ridturen från kung Duncans slott och Will hade en känsla av att spåren skulle sitta i ett tag till. Svengal var en otränad ryttare och skulle ha ont i varenda muskel när han vaknade.

Efter att Will hade berättat om Svengals ärende kvällen innan hade man bestämt sig för att skjuta upp den stora diskussionen till morgondagen. Bröllopsfirandet hade fortsatt som om ingenting hade hänt. Det hade varit lady Paulines beslut. Som hon hade förklarat för Halt några veckor tidigare så var det här en viktig dag för många av gästerna – för vissa var det faktiskt den enda chansen de någonsin skulle få att vara i närheten av kungligheter.

”Låt dem ha roligt”, hade hon sagt. ”Vi kan ta itu med det där i morgon.”

Halt log när hon sade det. Baronen hade visat tecken på gott omdöme när han tillsatt Pauline på den ansvarsfyllda diplomatiska posten.

Pauline hade också andra motiv. Hon visste att det här var en av de få gångerna hon skulle kunna övertyga Halt att dansa med henne och hon tänkte inte låta den chansen slinka henne ur händerna bara för att överjarl Erak gått och blivit tillfångatagen av arridier. Man fick ha lite perspektiv på saker och ting.

Så dansen och festligheterna hade fortsatt. Kort före midnatt hade en öppen droska som drogs av två vita ston rullat fram till salens ingång. Brudparet gick i täten för en procession som lämnade salen längs mittgången. När Halt och Pauline kom ut klev de in i droskan till gästernas jubel och lyckönskningar. Hundratals bybor hade kommit för att titta. I själva byn hade en stor utomhusfest hållits och baron Arald hade bidragit med två tjurar och åtskilliga tunnor öl.

Nykomlingarna stod längs vägen till slottets porthus, där fällgallret hissats upp och den jättelika vindbryggan fällts ned. Flera andra väntade utanför, på båda sidorna om vägen som vindlade ned för kullen och ledde bort mot skogen. När droskan passerade kastade de blommor över den och hurrade. För Halt, som under hela sitt liv varit verksam i det fördolda, var det en ny och lite obehaglig upplevelse att plötsligt vara i fokus för allas uppmärksamhet. Han kände sig ovanligt blottad när han inte kunde gömma sig i sin betryggande kamouflagemantel, så han sjönk ned i sätet och gjorde sitt bästa för att försvinna bland de mjuka kuddarna. Lady Pauline satt å andra sidan upprätt och hon vinkade ofta till den hurrande folkmassan. Eftersom de allra flesta som kommit för att titta på bröllopet ändå bara ville se bruden var det inte många som märkte att Halt drog sig undan.

”Vart ska de?” frågade smedens hustru när droskan rullade nedför kullen.

Hon ställde inte frågan till någon särskild person, men en hemmafru som stod bredvid henne svarade. Hon var en sådan person som alltid hade ett svar på sådana frågor och hennes svar var självbelåtet och tvärsäkert.

”Vad jag har hört har de låtit bygga ett speciellt kärleksnäste djupt inne i skogen. Det är en sorts lövsal som smyckas av de ädlaste metaller. Där ska de tillbringa natten.” Hennes fantasi tog fyr av det egna påståendet. ”Dessutom har de specialtränade sångfåglar i träden”, fortsatte hon. ”Och vita hjortar går på bete i gläntan som förströelse för bruden.”

Verkligheten var lite mer jordnära. Droskan hade stannat utanför den lilla stugan i skogsbrynet. Där hade Halt och Pauline väntat tills massorna skingrats. Efteråt hade de klivit in i en annan, lite mindre droska som drogs av två vanliga hästar. De hade återvänt till slottet, där Arald hade gjort i ordning några gemak som skulle bli parets permanenta bostad.

Men just nu diskuterades de oväntade nyheterna som Svengal hade kommit med.

”Erak är omtyckt av de allra flesta skandier”, sa Will som svar på kungens fråga. ”Men det finns en liten minoritet i Hallasholm som vill ha en annan överjarl. Det är en liten men högljudd och envis skara.”

”Jag förmodar att vårt avtal har någonting med saken att göra?” sa Crowley. Efter att Halt hade hjälpt skandierna till seger över temujaiernas invasionsstyrka hade han passat på att sluta ett avtal med nordborna. Enligt avtalet skulle överjarlen aktivt förhindra alla större plundringståg mot Araluen. Så länge Erak var överjarl betydde det i praktiken att sådana angrepp var förbjudna.

”Det har i alla fall inte gjort saken bättre”, sa Will. ”Det är ett som är säkert. Gruppen som motarbetar Erak försöker utnyttja avtalet för att sprida missnöje. Men det hela går djupare än så.”

”Om den här gruppen är emot Erak så förmodar jag att de har en egen ledare i åtanke”, sa lady Pauline. ”Vem är det? Vet vi det?”

”Ja, det gör vi”, sa Will. Trots att både han och Horace hade lyssnat på Svengals nyheter så hade de bestämt sig för att Will skulle informera de andra. Konsten att sammanställa information och avlägga tydliga rapporter var en viktig del av spejarnas träning. ”Det är en man som heter Toshak”, förklarade lärlingen. ”En gammal vän till Slagor.”

Han mötte Cassandras blick när han sa namnet och han märkte på hennes reaktion att hon förstod. Slagor hade försökt få Cassandra avrättad när hon och Will hade varit fångar hos skandierna. Senare hade hon upptäckt att han var inblandad i en komplott och tänkte förråda skandierna när temujaierna kom.

Alyss såg blicken som Will och den blonda prinsessan utväxlade. Hon pressade bittert ihop läpparna i några sekunder, men hon var en tränad diplomat och slappnade av igen innan någon hann märka något.

”Slagor?” sa kungen. ”Men han är väl död? Såg inte Erak till att avrätta honom för högförräderi efter krigets slut?”

”Jo, men jag försökte hindra honom”, sa Cassandra. ”Jag tyckte att det var en dålig idé och jag kände mig … skyldig, på något sätt.”

Kungen skakade på huvudet. ”Nej. Visst är det otrevligt, kära dotter, men ibland är det nödvändigt. Slagor bedrog sitt land mitt under brinnande krig. Man kan inte låta sådant gå ostraffat. Han förtjänade vad han fick och du har ingen som helst anledning att känna dig skyldig.”

”Prinsessan har en poäng”, sa Halt. De andra såg på honom. ”En avrättad brottsling blir ofta martyr. Folk glömmer av brotten han gjort sig skyldig till och börjar minnas en mycket trevligare person. En person som snart ses som ett offer och efter en tid blir en symbol för alla som har egna motiv.”

Will nickade. Halt hade rätt. ”Det säger Erak också, enligt Svengal. Toshak leder en liten grupp rebeller och han bryr sig egentligen inte det minsta om Slagors öde. Han utnyttjar bara hans namn för sina egna syften – som går ut på att själv bli överjarl.”

Kungen nickade långsamt. Det lät rimligt. ”Det är förstås därför som Erak inte vill att Svengal återvänder till Skandia och sprider ut att han har tillfångatagits – och att lösensumman är åttio tusen silverrullar. I ett sådant läge skulle det ju både vara enklare och billigare att välja en ny överjarl.”

Sir Rodney hade suttit och lyssnat på samtalet utan att säga ett ord. Nu rynkade han tankfullt på pannan. ”Det finns alltså de som vill röja Erak ur vägen”, sa han. ”Men det finns väl inga som helst belägg för att de var inblandade nu när han tillfångatogs? Kan det inte hända att arridierna helt enkelt hade tur?”

Will nickade. ”Absolut, Sir Rodney. Men det finns en annan viktig detalj. Innan skandierna inleder sin ’säsong’ och ger sig ut på plundringståg så träffas de och drar lott om vem som ska resa vart. De andra kaptenerna visste vart Erak var på väg. Toshak var en av dem.”

”Men Rodney har rätt”, sa Crowley. ”Arridierna kan ha haft ren tur som lyckades lägga sig i bakhåll för Erak. De kan ha hört att ett vargskepp var i närheten och sedan gillrat sin fälla. De sålde honom ett falskt schema för de där karavanerna. Men det finns ingenting som egentligen tyder på att Toshak är inblandad.”

Will var angripen från alla håll. Horace bestämde sig för att komma till undsättning. ”Förutom en sak”, sa han. ”De väntade ju inte bara på vilket vargskepp som helst. De visste att det var just Erak som skulle komma. Att överjarlen själv skulle komma. Det kan inte ha varit någon annan än en skandier som berättat det för dem.”

Både Rodney och Crowley nickade tankfullt. Det var logiskt. Cassandra såg ängsligt på sin far. Det kändes som om man kom allt längre och längre bort från huvudsaken.

”Vi lånar väl ut pengarna till Erak, pappa?” sa hon. Hennes far såg på henne. Han lutade mot att låna ut summan, men hade inte riktigt bestämt sig. Åttio tusen silverrullar var väldigt mycket pengar. Han skulle inte bli ruinerad, men han hade inte lust att bara kasta bort en så stor summa.

”Jag är övertygad om att Erak kan återbetala summan, ers majestät”, sa Halt. Han hade egentligen redan bestämt sig för vad han skulle göra om Duncan mot all förmodan vägrade betala lösensumman. Då skulle han själv fara iväg och befria Erak från arridiernas klor.

”Ja, ja”, sa Duncan. Han funderade fortfarande. ”Den egentliga summan kommer ju dessutom att bli mindre. Arridierna lär bli sårade om vi inte prutar lite.”

”Jag har Erak att tacka för att jag lever, far”, sa Cassandra lågt men bestämt. Duncan noterade att hon använde ordet ”far” och förstod att hon oroade sig för att han inte skulle hjälpa Erak. Hon fortsatte innan han hann säga något.

”Inte bara när han hjälpte Will och mig att fly, utan även när Slagor avslöjade min sanna identitet och försökte få mig dödad. Erak var redo att hjälpa mig då också.”

Duncan höjde handen för att lugna henne. Han hörde hur hennes tonfall steg och han hade ingen lust att gräla med henne när så många andra var i närheten.

”Cassie, tro mig, jag tänker betala lösensumman! Det som är problematiskt är hur vi ska gå till väga rent tekniskt.” Han märkte att hans dotter blev lugnare, men hon såg fortfarande lite frågande ut. ”För det första kan vi inte bara lämna åttio tusen silverrullar, eller vad det nu blir, på ett vargskepp och skicka det till Arrida. Fartyget kan drabbas av stormar, skeppsbrott, pirater … det finns för många risker.”

Lord Anthony hostade försynt. ”Man kan ju alltid vända sig till silasiska rådet, ers majestät”, sa han.

Duncan nickade. ”Precis vad jag också tänkte, Anthony.”

Silasiska rådet var en kartell som ägnade sig åt handel med valuta snarare än gods. De erbjöd en tjänst som gjorde det möjligt för nationer att utväxla valuta utan att behöva skicka ut riktiga mynt eller tackor på långa, farliga resor. Nationer deponerade pengar hos silasierna, som betalade ränta till deponenten. De erbjöd sig också att sköta eventuella leveranser vid överföringar – antingen i form av kontantbetalningar eller depositioner mellan olika länders konton. Rådet tog en procentsats av det överförda värdet som betalning och garanterade fullständig trygghet vid överföringen. Deras avgift var mer än tillräcklig för att täcka in risken för att något gick förlorat under resan.

”Är arridierna med på det silasiska avtalet, Anthony?” frågade Duncan sin riksmarskalk. Lord Anthony funderade.

”Tyvärr betvivlar jag det, ers majestät. De var inte med på förra listan.”

”Då måste vi ordna så att rådet levererar kontanter. Det innebär att någon måste förhandla med arridierna om den slutliga summan och sedan få dem att gå med på arrangemanget och avgiften som ska betalas till silasiska rådet.”

Normalt sett delade sändaren och mottagaren på betalningen till rådet.

”Det kan jag göra, ers majestät”, sa Halt snabbt. Men kungen skakade på huvudet. ”Nej”, sa han. ”Tyvärr inte, Halt. Det finns vissa regler som måste följas. Det handlar om att friköpa ett annat lands härskare. Rent praktiskt så måste förhandlingar äga rum. Det kräver en person av mycket hög ställning, någon som bär nationens sigill. Och sedan handlar det om rikets resurser. Det bästa vore om jag reste själv.”

Halt ryckte på axlarna. Det hade han ingenting emot.

”Problemet är att det just nu är omöjligt”, fortsatte Duncan med frustrerat tonfall. ”Det är meningen att jag ska organisera fredsförhandlingarna mellan fyra av de sex hiberniska kungarna. Utan mig som fredsmäklare finns det risk för att situationen där urartar helt.”

”Om du ger mig ditt sigill kan jag resa i ditt ställe”, sa Halt. ”Vi kan hävda att jag är en mindre känd släkting till dig.” Han hade inte mycket till övers för regler och formaliteter. Duncan drog en djup suck och såg på Crowley.

”Har du aldrig förklarat för vilden här hur systemet med kungliga sigill och emblem fungerar i den civiliserade världen, Crowley?”

Crowley höjde på ögonbrynen. Han misstänkte att Halt hade ägnat sig åt förfalskning av kungliga sigill vid flera tillfällen under de senaste tjugo åren. Men den här gången kunde de inte ta den risken.

”Som du vet så får bara medlemmar av kungafamiljen bära kungens sigill”, sa lord Anthony till Halt. ”Om du använde det så skulle alla förhandlingar du var inblandad i och alla avtal du slöt vara falska och ogiltiga. Om det hela avslöjades skulle det ta flera år för Araluen att återvinna andra länders förtroende. Den risken kan vi helt enkelt inte ta.”

Halt fnös. Det var hans vanliga sätt att reagera på formaliteter och regler. Lady Pauline lade en lugnande hand över hans. Han såg på henne och ryckte ursäktande på axlarna. ”Kan jag inte få en fullmakt med kungens sigill, då?” frågade han med så sansat tonfall han kunde.

”Om det hade handlat om något annat land – kanske Teutlandt eller Gallien – så hade vi kunnat göra så”, sa Duncan. ”Men tyvärr har arridierna sitt eget alfabet, trots att de också talar allmänna språket. Ingen här kan skriva eller läsa det och det finns nog heller ingen i Arrida som kan läsa vårt. Så en fullmakt skulle lika gärna kunna vara en inköpslista med mitt sigill på.” Duncan tystnade och bet sig frustrerat i underläppen. ”Nej, jag måste resa själv”, sa han. ”Men tyvärr får det vänta tills jag har rett ut situationen med de där förbaskade kungarna i Hibernia.” Han såg på Halt och mindes att spejaren faktiskt härstammade från det där djupt irrationella landet. ”Inget illa ment”, sa han.

”Ingen fara, ers majestät”, sa spejaren. ”Men det måste finnas något annat sätt.”

”Lösningen är enkel”, sa Cassandra. ”Jag reser!”