Den arridiska kusten såg ut som en tunn, brun linje på horisonten. Vargvinden kom mjukt glidande över vattnet. Det var märkligt tyst nu när besättningen hade dragit ombord årorna och hissat det stora råseglet. De senaste fyra dagarna hade vinden blåst stadigt från öst – nästan rakt mot färdriktningen, med andra ord. Men i dag, när solen hade gått upp på resans femtonde dag, hade vinden vänt. Nu blåste den söderifrån. Svengal hade låtit hissa upp rån och svängt den i fyrtiofem grader för att fånga upp vinden. Vargskeppet hade omedelbart försökt vrida sig med vinden, som en vindflöjel. Men Svengal hade haft skoten och rodret under kontroll och han såg till att fören pekade österut. Vargvinden drog naturligtvis fortfarande åt norr, men kraften som skapades av vinden i seglet, kölens motstånd i vattnet och rodret fick fartyget att glida i östnordöstlig riktning.

Och även om fartyget inte gick i helt rätt riktning så var det på väg mot öst i en rakare linje än om man hade använt årorna. Svengal visste att en klok kapten sparade på roddarnas krafter så gott det gick.

”Vi driver lite åt norr, men vi använder seglet tills vi kommer närmare Al Shabah”, sa han till Halt.

Halt nickade. Svengal visste vad han gjorde och det fanns ingenting spejaren kunde göra för att förbättra situationen. Han litade på den store skandiernas förmåga och goda omdöme och hade nästan lika stort förtroende för honom som han hade för Erak.

Halt, Evanlyn och Svengal stod i fartygets akter och var djupt försjunkna i ett samtal. De höll på att planera inför förhandlingarna. Horace satt på huk bredvid Kicker i spiltan och försökte få bort en sten som hade fastnat i stridshästens sko förra gången de varit i land.

Will stod ensam i fören och blickade ut över vattnet. Han lutade sig mot relingen och hade hakan mot underarmen. Han kände sig lite nervös och osäker inför det som väntade. Det var inte första gången de senaste dagarna han hade haft den känslan.

Det var inte själva förhandlingarna om Eraks frigivning han oroade sig för. De skulle säkerligen gå smidigt och bra. Halt var ju med och han skulle ge Evanlyn goda råd och varna för eventuella faror.

Men han insåg att det var precis där skon klämde. Han hade förlitat sig helt och hållet på Halt under de senaste fem åren. Han hade alltid haft sin läromästare vid sin sida och han hade ofta förlitat sig helt på hans goda omdöme. Precis som de alla skulle göra när fartyget nådde fram till Al Shabah och de gick i land för att rädda Erak. Halts sinnesnärvaro, framsynthet, skicklighet och förmåga att lösa vartenda problem som visade sig innebar en enorm trygghet för Will. Han var helt övertygad om att det inte fanns någonting som Halt inte skulle klara av. Problem som inte kunde lösas av Halt existerade helt enkelt inte.

Will visste att den tryggheten snart skulle försvinna. Snart skulle han vara tvungen att stå på egna ben. Om tre månader var det dags för hans sista prov – provet som skulle visa om han hade det som krävdes för att bli en fullfjädrad spejare.

Han hade sällan släppt tanken på sin examen under det senaste året. Han såg det som själva höjdpunkten på hans lärlingstid och det sista hindret han måste hoppa över innan han fick bära eklövet av silver. Och han hade otåligt sett fram emot det.

Det var först nu han insåg att provet egentligen inte alls innebar slutet. Det var bara början på ett nytt och ännu större kapitel i hans liv. De riktiga proven skulle han få avlägga senare. Egentligen skulle det aldrig någonsin sluta – inte så länge han var spejare. Varje dag skulle bjuda på nya prövningar. Han skulle få fatta beslut som kunde betyda skillnaden mellan liv och död. I vissa fall skulle han inte ens ha tid att tänka igenom besluten ordentligt. Folk skulle komma till honom när de behövde råd och ledarskap och han betvivlade plötsligt starkt att han skulle kunna ge dem det. Han var inte redo för sin nya roll. Han skulle aldrig kunna bli som Halt. Halt var lugn, självsäker och erfaren.

Och han hade alltid rätt.

Will var inte Halt. Han var Will. Ung, impulsiv och grön som gräset. Utan att egentligen ha tänkt så mycket på saken så hade han förmodat att han på något sätt skulle fortsätta att bo med Halt i den lilla stugan i skogsbrynet även efter att han hade tagit sin examen. Men när Halt hade gift sig hade Will plötsligt insett att den perioden snart var över. Halt hade insett det, även om inte Will hade gjort det. Halt hade redan flyttat in i gemaken där han och lady Pauline skulle bo, även om han fortsatte att använda stugan i skogen som bas för sina observationer av vad som försiggick i landskapet.

Först hade Will tagit förändringen med jämnmod. Tanken på att få ha stugan nästan helt för sig själv hade sin tjusning. Han kunde bjuda sina vänner på middag. Horace kunde komma och hälsa på när han besökte Redmont, vilket hände då och då. Och Alyss.

Alyss, tänkte han. Ja, det skulle verkligen vara trevligt att sitta framför elden i den mysiga lilla stugan tillsammans med den långa, blonda flickan och prata om gamla minnen och diverse aktuella uppdrag. Hon hade redan avlagt sin examen som kurir och skickades redan på uppdrag av sin lärare, lady Pauline. Alyss tyckte om att sitta med honom och lyssna när han spelade mandola. Hon nickade ofta takten med huvudet.

Inte som Halt, tänkte Will med ett snett leende. Halt brukade grymta och bli nervös så fort Will tog ut det lilla instrumentet ur läderfodralet.

Sedan kom han att tänka på att hans liv inte alls skulle bli så där. Han skulle inte få stanna i stugan, vare sig med eller utan Halt. Han skulle inte ens vara i närheten av Redmonts slott. Nej, när han hade tagit sin examen skulle han posteras i något annat landskap – något av de femtio som fanns i kungariket. Han skulle förmodligen skickas hundratals kilometer bort från allt och alla han kände. När han kom fram skulle folk vänta sig att han visste vad han gjorde. De skulle komma för att be om råd, vägledning och beskydd.

De skulle helt enkelt tro att han var som Halt.

Och det visste han allt för väl att han inte var. Han drog en djup suck vid tanken.

”Det där lät ju muntert”, sa någon glatt bredvid honom. Will ryckte till. Visserligen hade han varit djupt försjunken i tankar, men han hade räknat med att höra om någon kommit så nära.

Om det varit någon annan än Gilan, i alla fall. Eller möjligtvis Halt. Men Gilan hade en kuslig förmåga att röra sig i fullständig tystnad när han ville. Han ansågs vara spejarkårens störste mästare på att röra sig ljudlöst.

Gilan ställde sig vid relingen och såg nyfiket på Will.

”Är det något du vill prata om?” frågade han lågt. Gilan visste av egen erfarenhet att det fanns vissa problem som en spejare ogärna diskuterade med sin läromästare. Han visste också att hans egen position var unik. Eftersom han en gång själv hade varit Halts lärling så kunde han nog sätta sig in i det mesta som Will funderade över för tillfället. Faktum var att Gilan mycket väl förstod varför Will hade suckat.

”Nej … jo”, sa Will. ”Kanske.”

Gilans leende blev bredare. ”Då har jag tre svar att välja mellan! Ingen kan påstå att du inte ger uttömmande svar på frågor.”

Will försökte le, men det var ett dåligt försök.

”Gil”, sa han efter en liten stund. ”När du skulle ta silverlövet, tror du att du …” Han tvekade. Han var inte riktigt säker på hur han skulle fortsätta. ”Jag menar, kände du dig lite …”

Han ville säga ”otillräcklig”, men hade svårt att använda det ordet om Gilan. Will hade nästan lika stor respekt för Gilan som för Halt. Den unge mannen var en förträfflig bågskytt, precis som alla spejare. Men till skillnad från de andra så var han dessutom en mästerlig svärdsfäktare. Av alla femtio spejare i kåren så var han den ende som bar ett svärd utöver de vanliga spejarvapnen. Dessutom var han specialist på att röra sig obemärkt, som Will nyss hade konstaterat. Även sådana spejare som var betydligt äldre hade stor respekt för honom. Will hade flera gånger hört Crowley och Halt diskutera Gilans framtid inom spejarkåren och han visste att en hög post väntade för Gilan.

Att det hela hängde ihop med att Gilan varit Halts lärling hade Will inte tänkt på. Men att kalla en så skicklig och kompetent person som Gilan för ”otillräcklig” hade varit en ren förolämpning.

Gilan såg forskande på den bekymrade unge mannen och kände stark sympati med honom.

”Tänkte du säga ’oförberedd’?” frågade han. Will kände sig tacksam. Det lät betydligt mindre sårande än ordet han först hade tänkt använda.

”Ja! Precis! Kände du dig lite oförberedd när du tänkte på vad som väntade?”

Gilan nickade flera gånger innan han svarade. Hans leende blev lite nostalgiskt när han tänkte tillbaka på den tiden för flera år sedan när han hade känt sig på precis samma sätt som Will måste göra nu.

”Året innan min examen var jag helt övertygad om att jag visste allt”, sa han.

”Visst”, sa Will. ”Det är klart.” Gilan hade antagligen varit mer än redo ett år innan alla andra lärlingar. Sedan mindes han plötsligt att han själv hade känt sig likadan för ett år sedan. Han vände sig mot den långe spejaren.

”Men under de allra sista veckorna insåg jag hur mycket jag inte visste”, sa Gilan.

”Du?” sa Will skeptiskt. ”Du är ju …”

Gilan höll upp handen för att tysta honom. ”Jag började undra hur jag skulle klara mig utan Halts råd. Hur skulle det gå när inte han var i närheten och kunde reda ut misstagen jag hade gjort? Jag började få kalla fötter. ’Det här klarar jag aldrig’, tänkte jag. ’Jag kan aldrig bli som Halt! Hur kan jag någonsin bli lika klok, klipsk och … ja, så förbaskat lurig som han är?’ Är det så du känner dig just nu?”

Will skakade häpet på huvudet. ”Du har precis sammanfattat hur jag känner mig. Hur kan jag någonsin bli som Halt? Hur kan någon bli som Halt?” Än en gång blev han nästan överväldigad av tankarna och hans axlar sjönk ihop lite. Gilan lade armen om sin vän.

”Will, bara det faktum att du oroar dig visar att du är lämpad för jobbet”, sa han. ”Kom ihåg att ingen förväntar sig att du blir som Halt. Halt är trots allt en levande legend. Har du inte hört berättelserna? Han är över två meter lång och kan döda björnar med bara händerna!”

Will kunde inte låta bli att le. Det var precis det ryktet Halt hade i kungariket. Alla som träffade honom för första gången blev förvånad över att han faktiskt var under medellängd.

”Du kan inte leva upp till det där. Men kom samtidigt ihåg att du inte kunde ha haft en bättre lärare. Du har fått stå vid hans sida de senaste fem åren och sett hur han har hanterat olika problem. Tro mig, det smittar av sig. Så snart du har ett eget landskap kommer du att se hur mycket du vet.”

”Men tänk om jag gör något misstag?” frågade Will.

Gilan skrattade. ”Något misstag? Då har du tur. Du kommer att göra mängder av misstag! Jag gjorde fyra eller fem första dagen! Det är klart att du kommer att göra fel, Will. Det du får se till är att inte göra samma misstag två gånger. Och försök inte att dölja det när något går snett. Försök inte att förklara bort det. Inse dina misstag, medge dem och lär dig av dem. Vi lär så länge vi lever. Det gäller alla. Till och med Halt.” Gilan såg allvarlig ut.

Will nickade tacksamt. Allt kändes lite bättre nu. Plötsligt lade han huvudet på sned och såg lite misstänksam ut.

”Du säger väl inte det här bara för att jag ska känna mig bättre?” frågade han.

Gilan skakade på huvudet. ”Absolut inte. Om du inte tror mig kan du fråga Halt. Han älskar att påminna mig om mina tabbar. Men låt oss gå och se vad deras förtroliga samtal handlar om!”

Gilan, som fortfarande höll armen om Will, ledde den yngre mannen från fören och bort mot det lilla sällskapet vid rodret. Halt tittade upp när de närmade sig, mötte Gilans blick och fick en ganska god uppfattning om vad de hade pratat om.

”Var har ni hållit hus?” frågade han lättsamt.

”Vi har njutit av utsikten”, sa Gilan. ”Men nu misstänkte vi att ni behöver lite hjälp av de två klokaste huvudena ombord.”

Halt sa inget. Det behövdes knappast heller – sättet han plötsligt höjde ögonbrynen på sa allt.