”Och när hade du tänkt delge oss den här informationen?” frågade Halt. Han lät oroväckande lugn.

Selethen ryckte på axlarna. ”Så snart förhandlingarna var färdiga. Jag lät föra honom från Al Shabah för tre dagar sedan, när ert fartyg siktades för första gången. Det fanns ju en möjlighet att vi inte skulle lyckas träffa någon överenskommelse. Jag ville ha fången på ett ställe där det skulle bli svårt för besättningen att befria honom med våld.” Han kastade en hastig blick på Svengal. ”Ta inte illa upp.”

Skandiern tog ett djupt andetag och andades ut väldigt långsamt. Han gjorde uppenbarligen sitt yttersta för att behålla behärskningen.

”Om ni fortsätter uttala er så här nedlåtande om mitt folk så tar jag snart illa upp. Då kan det sluta illa. När vi skandier blir kränkta reagerar vi med stridsyxorna.”

Selethen nickade. ”Jag ber så mycket om ursäkt. Hur som helst, nu när förhandlingarna är avslutade så ska jag skicka bud till Mararoc och se till att överjarlen skickas hit. Så snart jag har fått brevet med sigillet, alltså.”

”Nej, det tror jag inte”, sa Evanlyn genast. ”Jag tänker inte lämna över nästan sjuttio tusen silverrullar förrän jag har sett att varan är oskadd.” Hon var nära att säga ”ta inte illa upp” till Svengal för att hon kallat överjarlen ”vara”, men bestämde sig för att låta bli. Det var nog klokast.

De hade kommit till ett dödläge. Selethen ville inte föra tillbaka Erak till kusten förrän summan hade betalts. Evanlyn hade å sin sida ingen lust att betala förrän hon hade fått bevis på att Erak var oskadd. De två förhandlarna stirrade envist på varandra. Det var Will som bröt tystnaden.

”Vi kan ju själva rida till Mararoc och hämta honom”, föreslog han. ”Då kan prinsessan se att Erak mår bra och överlämna brevet.”

Det var talande att både Evanlyn och Selethen genast vände sig mot Halt. Den gamle spejaren nickade.

”Det låter som en bra idé, tycker jag”, sa han. Det var i alla fall en bra kompromiss. Dessutom fanns det fördelar med att få se lite av Arrida. Ytterst få araluaner hade någonsin färdats längre än någon kilometer från kusten och spejarna hade en omättlig hunger efter strategisk information. Han såg på Selethen. ”Jag förmodar att ni kan garantera prinsessans säkerhet?” frågade han.

”Vi tar med oss en eskort på femtio man”, sa han.

”Och min besättning”, sa Svengal. ”Vi har svurit att skydda prinsessan!”

Det gick Selethen däremot inte med på. ”Nej”, sa han kort. ”Jag tänker inte låta en grupp beväpnade skandier marschera genom Arrida.”

”Vi är bara trettio stycken”, sa Svengal godmodigt.

Selethen log bistert. ”Trettio skandier är som en liten armé.”

Svengal kunde inte låta bli att le åt komplimangen.

Selethen såg på Halt. ”Jag kan inte tillåta det”, sa han kort.

Halt nickade. ”Han har rätt, Svengal. Du skulle väl själv knappast låta hundra arridiska krigare vandra omkring i Skandia?”

Svengal sög tankfullt på sin mustasch. Spejaren såg att skandiern var på väg att ge sig. ”Dessutom tror jag nog att vi fem plus Selethen och femtio krigare ska klara av att skydda prinsessan”, tillade han.

Evanlyn harklade sig och de vände blicken mot henne.

”Prinsessan skulle föredra att ni slutade prata om henne som om hon inte var med”, sa hon syrligt. Hon log mot Svengal. ”Du kan se det som att dina mannar är befriade från eden under den korta tiden det tar oss att resa till och från Mararoc.”

Sedan vände hon sig till Selethen. ”När sätter vi igång?”

*

Nästa morgon gav de sig av i det grå dunklet före gryningen. Selethen förklarade att arridier föredrog att färdas under förmiddagen. Mitt på dagen stod solen som högst på himlen och då var det som allra varmast. Araluanerna hade inga invändningar.

Brisen från havet svalkade dem i en kilometer eller två. Så här tidigt på morgonen var luften frisk och sval och de färdades raskt. Selethen hade lånat ut en häst till Evanlyn. Det var en lokal typ av häst som arridiska krigare föredrog. Den var lite högre än de tre spejarnas hästar och såg bräckligare ut. Den var slät och korthårig till skillnad från de lurviga små hästarna. Den hade kort mule och ett vackert, klipskt ansikte. Halt misstänkte att djuret hade avlats fram för att springa blixtsnabbt under kortare stunder. Och för att klara av öknens torra hetta, förstås.

Arridiernas ledare hade erbjudit Horace en liknande häst, men Horace valde att rida på Kicker.

”Han känner mig”, sa han med ett leende.

Ett långt, tunt och orangefärgat band gled upp ovanför de låga kullarna i öst medan de red. Vindarna från havet försvann när de lämnade kusten bakom sig, men luften var fortfarande kylig. Öknens klara nätter fick värmen att försvinna ut i atmosfären. Selethen hade varnat dem för det. Nätterna var förvånansvärt kalla trots att dagarna kunde vara brännande heta.

”Jag trodde att det bara var sand i öknen”, sa Horace till Will. Han såg forskande ut över det hårda, steniga landskapet de red genom.

Selethen hörde honom och vände sig mot honom.

”Ni kommer att få se massor med sand när vi kommer fram till Sandsänkan”, sa han. ”Det här är lågländerna vid kusten. När vi lämnar dem kommer vi till ett över trettio kilometer brett bälte av sanddyner. Därefter når vi fram till inlandsplatån. Mararoc ligger flera hundra meter upp.”

”Vi kommer alltså att få se en del av landet”, sa Horace muntert.

De tre spejarna utväxlade snabba blickar. Kvällen innan hade Halt träffat Will och Gilan i sitt rum. ”Det här är en fantastisk möjlighet att få lära sig lite om det arridiska inlandet”, hade han sagt. ”Kartorna vi har i Araluen bygger på ren spekulation så fort man kommer mer än några kilometer från kusten.”

Will och Gilan lyssnade uppmärksamt. Spejarna var besatta av att samla information. Kunskap om det här landets terräng kunde vara livsviktig om en konflikt med arridierna någon gång skulle uppstå.

”Lägg alla landmärken på minnet. Klippor, kullar, åsar, källor. I synnerhet källor. Skriv ned vad ni har sett när vi stannar till. Varje kväll jämför vi våra anteckningar för att se till att vår information är så exakt som möjlig. Vi ritar dessutom en karta över dagens sträcka. Ni har väl med er era nordfinnare?”

De två yngre männen nickade. Nordfinnarna var magnetiska nålar av stål i ett skyddande hölje. De reagerade på planetens naturliga magnetfält och pekade alltid åt norr. Det var skandierna som hade uppfunnit nordfinnarna och alla spejare använde dem.

”Använd dem”, sa Halt. ”Men se till att Selethen inte ser för mycket av vad vi håller på med.”

Selethen var förstås inte dum. Han märkte blicken de tre spejarna utväxlade och bestämde sig för att hålla dem under uppsikt. Det rådde ingen osämja mellan Araluen och Arrida, men det fanns ingen garanti för att inte det skulle förändras i framtiden.

Nu hade solens brännande öga glidit upp ovanför horisonten. Solen såg ut som ett stort, rött klot som steg mot himlen. Will tyckte att det var intressant att man kunde urskilja solens rörelser så här tidigt på dagen. Ena ögonblicket såg den ut att balansera på horisonten och i nästa svävade den fritt. Nattens svalka började försvinna och det höll redan på att bli brännande varmt.

”Jag gillar inte riktigt det där”, muttrade Svengal. Han red på en kraftigt byggd arbetshäst. De slanka arridiska hästarna var för klena för att bära den tunge skandiern på den långa resan. Selethen gav honom en frågande blick och skandiern pekade mot solen.

”Om man är ute till havs och solen är så där röd när den går upp så gör man bäst i att leta upp en hamn”, sa han.

Wakiren nickade. ”Det är samma sak i öknen. Det betyder ofta att en storm närmar sig. Men inte alltid, förstås.” Han såg på Evanlyn och log lugnande.

Under timmarna före gryningen hade sällskapet ridit i en klunga. Selethens mannar hade ridit i en ring runt dem. Nu när sikten hade förbättrats blåste wakiren i en visselpipa av silver och soldaterna intog posterna de brukade ha i dagsljus. En grupp om fem ryttare red fram tills de var ungefär fem kilometer före resten av sällskapet. De var fortfarande inom synhåll, men var beredda att varna de andra om de såg tecken på angripare. Soldaterna spred ut sig i en rad och det var flera hundra meter mellan ryttarna.

Fem andra ryttare red tillbaka och bildade en sköld bakom sällskapet. De fyrtio ryttarna som återstod delade sig i två parallella led som red på båda sidor av befälsgruppen, ungefär hundra meter bort. Halt insåg att det här var en av fördelarna med att rida genom ett sådant kalt, enformigt landskap. Selethen kunde sprida ut sina mannar över ett ganska stort område. De behövde inte trängas ihop på en stig.

En annan fördel med formationen var att mannarna inte kunde prata med varandra och på så sätt missa en tänkbar fara. Han såg att ryttarna i de två parallella leden var vända bortåt och hela tiden spanade mot horisonten.

Halt red upp jämsides med Selethens kritvita springare.

”Räknar ni med faror?” frågade han och nickade mot ryttarna längre bort.

Selethen ryckte på axlarna. ”Det måste man alltid göra i öknen”, sa han. ”Så länge man gör det brukar man för det mesta slippa dem.”

Halt nickade gillande. ”Det är klokt”, sa han. ”Vem sa så?”

Selethen tillät sig själv att le ett tunt leende. ”En mycket klok man”, sa han. ”Jag själv, närmare bestämt.”

Han såg sig omkring. Han lade märke till att den yngste spejaren antecknade något på en bit pergament och höll blicken fäst vid en klippa med en mycket speciellt formad topp. Han insåg att han inte kunde göra särskilt mycket för att hindra det.

Sedan insåg han att Halt ställde en ny fråga.

”Du nämnde något om tualaghierna”, sa spejaren. Han nickade menande mot wakirens soldater. ”Jag trodde inte längre att de utgjorde något hot.”

Selethen skakade irriterat på huvudet. ”Det finns tyvärr ingen som har lyckats hålla de jäklarna i schack särskilt länge”, sa han. ”Känner du till dem? Vad vet du om dem?”

”Att de är plundrare”, sa Halt. ”Banditer och mördare.”

Selethen nickade bistert. ”Det stämmer. Allt det där och lite till. Vi kallar dem ’Guds glömda folk’ eller ’blå slöjans ryttare’. De avskyr den sanna religionen. De dyrkar djävlar och demoner och ägnar sig bara åt mord, rån och plundring. Problemet är att de kan öknen som sina egna fickor och de hinner ofta slå till och dra sig undan igen innan man har en chans att slå tillbaka. De har ingen heder i kroppen och saknar varje spår av medlidande. Om man inte är en av dem är man knappt människa i deras ögon. Man är helt värdelös.”

”Men en gång lyckades ni besegra dem”, sa Halt.

”Ja. Vi fick hjälp av bedullinerna.” Selethen såg att spejaren tänkte fråga något. ”Det är ett av öknens nomadiska folk”, förklarade han. ”Krigare. Oberoende och väldigt stolta. Men de är hederliga människor. De känner till öknen nästan lika väl som tualaghierna och vi lyckades sluta en tillfällig allians med dem för att krossa tualaghierna.”

”Tråkigt att det bara var en tillfällig seger”, sa Halt.

Selethen såg på honom. ”Ja, verkligen. Men bedullinerna är som sagt stolta och självständiga. De är som hökar. Man kan använda dem för att jaga. Det är vad man tror, i alla fall – i själva verket jagar de för sig själva. Det kanske börjar bli dags att jag försöker prata med dem så att de kan sätta tualaghierna på plats igen.”

Halt såg att wakirens blick allt oftare drogs mot horisonten i syd. Han följde mannens blick och såg en tunn, mörk linje i fjärran.

”Fara å färde?” frågade han. Selethen log lugnande.

”Kanske”, sa han. ”Men det är i alla fall inte tualaghierna som kommer för att plåga oss. Deras grupper är sällan större än tio personer. De skulle aldrig gå till angrepp mot en femtio man stark styrka.”

”Kanske det”, sa Halt. ”Men du sa nyss att man alltid måste räkna med faror i öknen.” Han hade omedvetet fört handen till den kraftiga långbågen som hängde över hans axlar. Selethen lade märke till det. Han vände åter blicken mot horisonten. Den mörka linjen hade blivit betydligt tjockare. Dessutom såg den ut att ha kommit lite närmare. Han förde handen till visselpipan av silver som han bar under skjortan.

”Bäst att ryttarna kommer lite närmare”, sa han. ”Snart blir det svårt att se.”

Svengal hade ridit fram bredvid dem på sin kraftiga häst. Han tecknade mot den annalkande stormen.

”Har ni sett den där?” frågade han. Selethen nickade. ”När sådana där stormar närmar sig till havs så vet man vad som väntar”, sa skandiern. ”Vind, vatten och regn som är så tjockt att man knappt kan andas. Vad innehåller den här stormen?”

”Sand”, svarade Selethen. ”Enorma mängder sand.”