Stormen drog förbi. Will hade ingen aning om hur länge den piskade dem, tjöt omkring dem och plågade dem. Det måste ha handlat om flera timmar. Men till sist bedarrade den.

Medan stormen rasade var det som om hans sinnen hade stängts av. Det enda han var medveten om var vindens skrikande, kvalfyllda röst. I den plötsliga tystnaden som uppstod efteråt blev han långsamt medveten om andra sinnesintryck. Han kände att någonting tungt låg över hans ben och kropp, ovanpå manteln som Selethen hade dragit över deras huvuden. Han kände hur wakiren rörde på sig och han började försiktigt skruva lite på sig. Han fick kämpa mot den tryckande tyngden och insåg att det var sand som hade ansamlats ovanpå dem. Den våldsamma vinden hade blåst dit den.

Selethen hostade till och lyckades frigöra ett av mantelns hörn. Smutsig gulbrun sand strömmade ned på dem. Will rullade runt på rygg och sköt bort manteln från ansiktet. Till sist kunde han titta ned på sig själv.

Av hans kropp eller ben syntes inga spår. Det enda han såg var en sandhög. Han kämpade för att sätta sig upp och började skyffla med händerna för att bli av med sanden som hade lagt sig över hans ben. Bredvid honom gjorde Selethen detsamma.

Marken tycktes röra sig lite bakom honom och när han förvånat vände sig om såg han hur Selethens häst började resa sig. Hingsten tvingade sig upp på fötter och en skur av sand regnade ned på de två männen som hade tagit skydd bredvid. När hästen väl stod upp ruskade den på sig en gång till så att ännu mer smuts yrde.

Will pressade sig bakåt mot håligheten som bildats där hästen hade legat och snart kände han hur hans ben kom loss. Han gjorde en sista kraftansträngning och reste sig upp.

I wadin, den uttorkade flodfåran nedanför dem, gjorde de andra samma sak. Will såg hur det rörde sig i sandhögarna som hade bildats där de andra tagit skydd. Sedan lyfte sig marken på minst tjugo olika ställen. Det såg ut som ett litet jordskalv. Snart skymtade armar och ben och hela kroppar. De som hade tagit skydd i flodfåran hade klarat sig bättre än Will och Selethen. Sanden de täcktes av var inte lika djup eller tung. Men det krävdes förstås fortfarande en kraftansträngning för att komma upp. Hästarna som stod nere i wadin hade vänt sig bort från vinden och verkade ha klarat sig ganska bra. De var åtminstone inte till hälften begravda.

Will vände sig om och såg på Selethen. Den fina, gula sanden hade lagt sig som en skorpa över hans ansikte. Hans ögon var röda och blodsprängda och såg ut som om de stirrade ut ur en grotesk mask. Will förmodade att han själv knappast såg bättre ut. Wakiren skakade utmattat på huvudet. Han tog ett vattenskinn från sin hästs sadel, blötte ena sidan av sin kheffiyeh och började tvätta den klibbiga sanden ur sin hästs ögon samtidigt som han pratade lugnande med den. Hästen stod godmodigt och väntade medan wakiren tvättade den. Åsynen fick Will att gripas av en hemsk insikt. Han såg sig desperat omkring och hoppades förtvivlat att han skulle se ytterligare en hög i sanden – och att Tugs lurviga kropp skulle resa sig ur den. Men ingen Tug syntes till.

Tug var borta.

Han hade försvunnit i öknens vidsträckta vildmarker. Will tog några vacklande steg från flodfårans kant och försökte ropa på sitt riddjur. Men torkan och sanden i hans strupe gjorde det omöjligt och inget ljud hördes. Någon lade handen på hans axel och när han vände sig om såg han hur Selethen höll fram vattenskinnet. Will fyllde munnen, sköljde och spottade. Sedan tog han en klunk och lät den varma fukten sippra genom halsen.

Han insåg att Selethen själv inte hade druckit något än. Will lämnade tillbaka vattenskinnet och tittade på medan han sköljde munnen, spottade och tog ett par klunkar. Till sist sänkte han skinnet.

”Hur … är … det … med … dig?” frågade han trevande.

Will skakade på huvudet och pekade mot öknen bakom dem. ”Tug”, sa han eländigt. Det var allt han fick fram. Han hörde ljudet av stövlar som halkade och kanade i sanden och när han vände sig om såg han hur Halt klättrade upp över flodfårans kant. Spejaren såg trött ut och även hans ansikte täcktes av gul sand. Ögonen var blodsprängda och röda.

Han ställde samma fråga som Selethen. ”Hur är det med dig?” Sedan såg han sig plötsligt omkring och fick ett skräckslaget uttryck i ansiktet. ”Var är Tug?” frågade han oroligt. Will böjde huvudet framåt och kände hur tårarna ville fram. Men det var precis som förut. Hans kropp hade inte fukten som behövdes för att få fram dem.

”Borta”, sa han bittert. Han orkade inte säga mer. Han gjorde en gest mot öknen.

”Borta?” upprepade Halt. ”Vad då borta? Hur då?”

”Hästen greps av panik och bröt sig loss”, förklarade Selethen. Will såg upp på Halt och skakade på huvudet med förkrossad blick.

”Jag har förlorat honom!” fick han fram. ”Jag släppte tyglarna! Alltihop är mitt fel … mitt fel!”

Han kände hur Halt lade armarna runt honom. Den äldre spejaren drog honom till sig. Men det fanns ingen tröst att få för Will. Det fanns ingenting som kunde lindra smärtan han kände. Hans häst, hans älskade Tug, var försvunnen. Och det hade varit han själv som släppt greppet om den lilla hästens tyglar. Han hade svikit Tug när han varit som mest panikslagen och förvirrad. När han verkligen hade behövt Wills hjälp och stöd.

Till sist kom tårarna trots allt. De skapade rännilar i den gula sanden på hans kinder. Will lade huvudet på Halts axel och snyftade hejdlöst. Hans trötta vänner samlades runt honom och Will hörde deras röster som om de var långt, långt borta. De ställde många frågor. Halts svar var slutgiltigt och förkrossande.

”Tug är borta.”

Det var bara tre ord. Tre ord som fick alla att tystna direkt. Gilan, Horace och Evanlyn visste hur mycket den lilla hästen betydde för Will. De kände till de speciella banden som uppstod mellan en spejare och hans häst. Trots att Svengal inte helt kunde förstå så misstänkte han att det var ungefär som att förlora ett fartyg för en skandier. Han kände djupt medlidande med sin vän.

Will hörde deras klentrogna kommentarer när de hörde nyheten. En spejare och hans häst var mer än bara en ryttare och ett riddjur. Det visste alla. En spejares band till sin häst formades redan tidigt under lärlingstiden och de lärde sig alla speciella färdigheter tillsammans.

Selethen tittade oförstående på. Precis som alla arridier så älskade han hästar. Men han visste att förluster var oundvikliga i ett så hårt land som detta. En häst kunde dö av brutna ben, törst, hetta, ökenlejon eller sandkobrorna som lurade där det fanns fukt eller skugga. Det var beklagligt när det hände. Men man fick härda ut. Han kastade en blick mot solen. Det var tidig eftermiddag.

”Vi vilar här i några timmar”, sa han. ”Vi fortsätter lite senare i eftermiddag, när det blir svalare.”

Han gav order åt sina mannar att göra upp eld och koka kaffe. Han betvivlade att någon var särskilt hungrig efter den här pärsen. Men han visste att lite kaffe skulle pigga upp dem. Han såg på medan den äldre spejaren ledde bort sin lärling och satte sig med honom på ett av de få skuggiga ställen som fanns i wadin.

Prinsessan och den unge krigaren började gå mot dem, men den äldre mannen viftade bort dem. Det var inte läge.

Selethen visste att pojken var utmattad. Det var de alla. Det fanns ingen möjlighet till vila när man drabbades av en sådan här storm. Musklerna, nerverna och tankarna spändes till bristningsgränsen. Skräcken var överväldigande, i synnerhet för någon som aldrig tidigare hade upplevt en sandstorm. Den fysiska och känslomässiga utmattningen man kände var förkrossande.

Den tredje spejaren, som tydligen hette Gilan, hade gått fram till soldaterna som gjort upp eld. Han väntade tills kaffet var färdigt och tog sedan med sig en kopp till den hopkurade gestalten i flodbädden. Han satte sig på huk bredvid den unge mannen och höll fram koppen.

”Här, Will”, sa han lågt. ”Drick.”

Will viftade ynkligt bort koppen. Smärtan över att ha förlorat Tug var nästan olidlig. Gilan sköt fram koppen på nytt med lite större kraft.

”Du behöver det här”, sa han. ”Om vi ska ha någon som helst chans att hitta Tug så måste du återfå krafterna först.”

Halt tittade förvånat upp på honom.

”Vad är det du säger?” frågade han.

Gilan såg inte ut att lyssna. ”Jag följer med honom”, sa han. ”Vi ska hitta Tug.”

För första gången lyfte Will blicken. Han tog emot kaffet och såg på Gilan över koppens kant. Ett svagt hopp hade tänts i hans ögon. Det var väldigt svagt, men Gilan såg det.

Halt reste sig hastigt upp och tog Gilans arm. Han ledde den unge spejaren några meter bort.

”Vad pratar du om?” frågade han lågt. ”Tug är borta. Tug är död!”

Gilan skakade på huvudet. ”Det vet vi inte. Han är borta, men hur vet du att han är död?”

Halt lyfte händerna med ett lite förbryllat ansiktsuttryck. Han pekade på högarna av sand runt dem. ”Var du också här under stormen?” frågade han.

Gilan nickade lugnt. ”Ja – och jag överlevde. Det gjorde Blaze också. Jag tycker att du är lite väl snabb med att säga att Tug är död. Spejarnas hästar är faktiskt ganska tuffa.”

Det fick Halt förstås medge. ”Visserligen. Men låt oss säga att du har rätt och han faktiskt lever. Han har ju lik förbaskat gått vilse i öknen! Bara Gud vet var han är.”

”Han har gått vilse”, sa Gilan och nickade. ”Men den som har gått vilse kan hittas. Vi måste ta chansen. Du hade nog inte tvekat om det varit Abelard som försvunnit.” Halt var på väg att säga att det hela var en hopplös uppgift, men hejdade sig. ”Jag går med honom”, sa han. ”Ge oss två dagar. Antingen hittar vi Tug eller inte. I vilket fall som helst så träffas vi igen i Mararoc. Och nej, Gil. Du följer inte med.”

”Vi kan inte sinka Evanlyns eskort mer.”

Båda männen vände sig om när de hörde Wills röst. Det var både hans övertygade tonfall och det han sa som förvånade dem. Will hade varit fullständigt förkrossad av sorg för bara några minuter sedan, men nu hade hoppet vaknat i honom.

”Vi har svurit inför kungen att skydda henne”, fortsatte han. ”Av oss alla är jag den mest ersättlige, så jag går ensam. Dessutom var det jag som förlorade Tug, så det är min uppgift att hitta honom.”

”Var inte löjlig!” grymtade Halt. ”Du är bara pojke!”

Wills ansikte var fläckat av sand och tårar. Han fick något envist i blicken när han vände sig mot Halt, mannen han respekterade och beundrade mer än någon annan. Han tog ett djupt andetag som om han tänkte säga något, men Gilan höll upp handen.

”Will, låt mig få prata några ord med Halt innan du säger något.” Will tvekade och konstaterade att Halt såg nästan lika envis ut som han själv. Men Halt nickade kort och Will gav med sig. Han drog sig tillbaka till sin plats vid flodbäddens kant.

”Halt”, sa Gilan lugnt. ”Låt mig fråga dig en sak. Om Blaze försvann och jag ville leta efter honom – skulle du försöka hindra mig?”

”Självklart …”, började Halt. Sedan tog han sitt förnuft till fånga. ”Självklart inte”, sa han. ”Men du är spejare. Will är bara pojke!”

Gilan log mot honom. ”Har du inte märkt att han börjar bli vuxen, Halt? Han är inte längre den späde femtonåringen du tog under ditt beskydd för några år sedan. Han är egentligen redan spejare. Det är bara titeln som saknas.”

”Han är lärling”, sa Halt envist.

Gilan skakade på huvudet och log mot Halt. ”Tror du verkligen inte att han klarar sitt sista prov?” frågade han. ”Provet är en ren formalitet och det vet du. Han är redan skickligare och smartare än minst ett halvdussin spejare jag kan räkna upp.”

”Men han är för ung för att …” Halt avslutade inte meningen. Han visste att det Gilan sa var sant. Rent logiskt visste han det. Men känslomässigt ville han skydda sin unge lärling och se till att han var säker. Vem visste vilka faror Will kunde råka ut för om han gick ensam ut i öknen? Gilan lade handen på Halts axel. Det kändes konstigt att vara rådgivare åt mannen man respekterade mest av alla.

”Du har hela tiden vetat att det kommer en dag när du måste släppa honom, Halt. Du kan inte vara i närheten av honom och skydda honom hela livet. Det är inte därför du har tränat honom till spejare. Minns du att du försökte göra samma sak med mig?”

Halt tittade genast upp. Gilan besvarade hans fråga innan han ens hunnit ställa den. ”Under mina sista månader som lärling blev du en riktig hönsmamma”, sa han och log. ”Kommer du ihåg när vi blev tvungna att spåra upp den där björnen som gett sig på människor? Du försökte hitta på olika ursäkter för att få mig att stanna i Redmont!”

Halt lade pannan i djupa veck och funderade. Hade han verkligen gjort det? Kanske. Han funderade på Will och var tvungen att hålla med Gilan. Pojken – eller ynglingen, rättare sagt – skulle givetvis accepteras som fullfjädrad spejare om några månader. Han hade egentligen ingenting kvar att lära. Provet var bara en formalitet, precis som Gilan nyss hade konstaterat.

”Har du fullt förtroende för honom, Halt?” frågade Gilan. ”Skulle du lita på honom om det gällde ditt liv?”

Halt tittade upp på honom. ”Ja”, sa han lågt.

Gilan klappade honom på axeln. ”Då ska du också lita på honom när det gäller hans eget liv”, sa han.