Will valde ut en av de tio reservhästarna som sällskapet hade med sig. Det var en gråmelerad häst som var den minsta av arridiernas hästar. Det var ett omedvetet val, men han insåg efteråt att han förmodligen hade valt en liten häst för att känna sig mer hemma med djuret.
”Han kallas Pilen”, sa den arridiske hästskötaren. Han log när han såg den stora långbågen som Will hade över axeln. ”Ett passande val. Ett utmärkt val, faktiskt. Jag tror minsann att du har öga för hästar.”
”Tack”, sa Will och tog hästens grimskaft. Han kände försiktigt på sadelgjorden. Han hade lärt sig att aldrig lita på andra när det gällde att sadla hästar. Arridiern betraktade honom gillande och tycktes inte ta illa vid sig.
Två fulla vattenskinn låg över sadelbommen och bakom sadeln hade ett litet tält och en hoprullad filt spänts fast. Wills egen lägerutrustning hade försvunnit i stormen med Tug. Will ledde Pilen till den lilla gruppen med vänner som stod och väntade på att säga farväl. Hästen stretade först emot och gnäggade högt till sina kamrater. När Will drog bestämt i grimskaftet och pratade lugnande följde djuret lydigt efter.
Horace skakade tyst Wills hand och tog grimskaftet medan lärlingen gick och sa farväl till de andra i sällskapet. Evanlyn omfamnade honom med tårar i ögonen.
”Lycka till, Will”, viskade hon. ”Se till att inte råka illa ut. Jag vet att du kommer att hitta honom.”
Gilan skakade hand med honom och mötte sin väns blick med ett bekymrat ansiktsuttryck.
”Se till att hitta honom, Will. Jag önskar att jag kunde följa med.”
Will skakade på huvudet. ”Vi har redan pratat om den saken, Gilan.” Han sa inget mer, för han visste att Evanlyn skulle protestera ljudligt om hon förstod att han gav sig av ensam bara för att hon skulle vara säkrare. Han hade ingen lust att ta itu med Evanlyns protester just nu.
Sedan var det Svengals tur. Han gav den smale spejarlärlingen en äkta skandisk björnkram. ”Lycka till, grabben”, sa han. ”Hitta din häst och kom tillbaka till oss.”
”Tack, Svengal”, sa Will. ”Se till att befria Erak så snabbt ni bara kan. Han är nog en ganska otålig fånge.”
Den store skandiern log kort. ”Fångvaktarna kanske borde tacka oss som hämtar honom”, svarade han. Will log och vände sig slutligen mot Halt.
När ögonblicket väl kom kunde ingen av dem få fram ett ord. Han gav den gråskäggige spejaren en ordentlig kram. ”Jag kommer snart tillbaka, Halt”, fick han fram till sist. ”Med Tug.”
”Det litar jag på.”
Det lät som om Halt darrade lite på rösten, men Will förmodade att han hörde fel. Halt? Den bistre Halt som aldrig log eller visade känslor? Aldrig.
Han och hans läromästare dunkade varandra i ryggen flera gånger, precis som män ofta gör när de inte hittar lämpliga ord för att uttrycka sina känslor. Sedan kom Selethen fram. Wakiren studerade hästen och nickade gillande när han såg utrustningen som Will skulle ta med sig. Sedan höll han fram ett hoprullat pergament.
”Det här är en karta över området”, förklarade han. ”Den visar alla källor och landmärken i närheten. Och vägen till Mararoc, förstås.” Han tvekade. Han hade ägnat en kvart åt att kopiera sin egen karta och han visste att det var ett värdefullt strategiskt dokument i händerna på en främling. ”Du måste lova mig att du inte försöker återskapa den eller kopiera den på något sätt.”
Will nickade. ”Jag lovar”, sa han. Det var villkoret för att han skulle få låna Selethens karta.
”Är du säker på att du inte kommer att gå vilse nu?” frågade Selethen. Will förde handen till sin tunika för att försäkra sig om att nordfinnaren låg i innerfickan. Arridierna kände inte till den magnetiska nålen. De navigerade efter stjärnorna om natten och använde komplicerade tabeller om dagen. Tabellerna visade solens rörelser, höjd och position under olika delar av året.
”Jag klarar mig. Tack, Selethen.”
Arridiern nickade. Han hade fortfarande svårt att förstå hur någon kunde göra sig så här mycket besvär bara för en häst. Men han insåg att araluanerna hade en helt annan uppfattning om sina hästar.
”Det är troligt att din häst har försökt springa bort från vinden. Det skulle betyda att den har sprungit åt nordnordost.” Han rullade upp kartan och pekade. ”Om du tar den vägen så kommer du till Röda kullarna.” Han visade ett område med kullar på kartan. ”På andra sidan kullarna finns det två källor. Hästar kan känna lukten av vatten på mycket långt håll. Om din häst fick upp spåret kan den mycket väl vara vid någon av källorna. Du bör komma fram till den här i morgon eftermiddag.”
Eftersom de två folkens skriftspråk skilde sig åt hade Selethen ritat ut landmärken som små bilder på kartan. Will nickade.
”Jag skulle tro att han stannar i närheten av en källa om han har hittat en”, fortsatte arridiern. ”Om han inte är där så vet jag tyvärr inte vad du ska göra.” Will sa inget. Han studerade kartan en stund och vände sedan blicken norrut.
”Gör upp en eld om natten”, sa Selethen. ”Det finns lejon i öknen, men de håller sig borta från eldar. Du kommer att märka om ett lejon är i närheten.” Han kastade en blick på ridhästen. ”Pilen kommer att varna dig. Det kommer ju huvudsakligen vara honom som lejonet är intresserat av.”
”Är det något annat jag ska se upp för?” frågade Will.
”Ja – sandkobror. De är livsfarliga. De dras till skugga och fukt, precis som allt liv i öknen. De smälter perfekt in i sanden och man märker dem inte förrän de lyfter huvudet. När det händer har du mindre än två sekunder på dig att reagera innan den hugger.”
”Och vad händer om jag blir biten?” frågade Will.
Selethen skakade långsamt på huvudet. ”Då dör du.”
Will höjde ett ögonbryn. Det var inte riktigt svaret han hade hoppats på. Han skakade hand med Selethen, rullade ihop kartan och sköt in den innanför tunikan.
”Tack, Selethen. Vi ses om några dagar.”
Selethen förde handen till munnen, pannan och sedan tillbaka till munnen. ”Jag hoppas att resornas herre ordnar det så”, sa han.
Will vände sig mot de andra, tvingade fram ett leende och tog Pilens tyglar från Horace.
”Dags att ge sig av”, sa han med låtsad munterhet. ”Sandkobrorna väntar!”
Han svingade sig lätt upp i sadeln och vände hästens huvud mot norr. Snart var han på väg bort från det lilla lägret vid wadin. När han hade kommit ungefär hundra meter vände han sig om. Det fick han ångra direkt. När han såg sina vänner fick han en klump i både halsen och bröstet. Evanlyn, Horace, Gilan och Svengal vinkade sorgset, men inte Halt. Han stod en liten bit bort från de andra och tittade på medan hans lärling red iväg.
Han stod kvar långt efter att hästen och ryttaren hade försvunnit i den dallrande ökenhettan.
*
”Kom igen, Halt! Selethen säger att vi måste vidare.”
Gilan lade handen på den äldre mannens axel. Halt hade stått kvar länge och stirrat ut i hettan efter att Will hade försvunnit. Han hoppades innerligt att Wills eftersök skulle gå bra.
Han ryckte till när han hörde Gilans röst och vände till sist bort blicken från horisonten. Han blev lite förvånad och ganska rörd när han såg att Gilan hade sadlat Abelard åt honom. Men det var ändå med tungt hjärta som han gick fram till sin väntande häst.
Abelard och Blaze tycktes också känna på sig att Tug saknades. Det var Halt säker på. Om de varit andra hästar hade han nog trott att han inbillade sig, men spejarnas hästar var lika hårt sammansvetsade som sina herrar. Och Abelard och Tug hade varit i varandras sällskap nästan oavbrutet i snart fem år. Halt kände hur rastlös hans häst var och hur gärna den ville vända sig mot norr, dit den kände på sig att unge Tug hade gått. Halt klappade Abelards mjuka mule.
”Will kommer att hitta honom, min vän”, mumlade han lugnande. ”Oroa dig inte.”
Halt önskade att han kunde tro på de orden själv. Han kände sig orolig och bekymrad över Will. Det berodde till stor del på att hans lärling hade gett sig in i en vildmark som Halt själv visste väldigt lite om. Normalt sett hade han kunnat ge Will råd om de olika farorna som väntade. Den här gången lät han sin lärling ge sig rakt in i det okända.
Han svingade sig upp i sadeln och såg på sina vänners ansikten. Han såg att de var lika tveksamma och oroliga som han själv och han bestämde sig för att verka lite mer optimistisk för deras skull.
”Jag tycker lika illa om det här som ni”, sa han till dem. ”Men se det från den ljusa sidan. Han är beväpnad. Han är tränad. Han har en väldigt bra häst. Han är utmärkt på att hitta i vildmarken och han har både en nordfinnare och Selethens karta. Vad kan gå snett?”
De kände sig lite lättare om hjärtat efter Halts positiva uppräkning. Will var skicklig, intelligent och uppfinningsrik. De litade allihop på att han skulle klara sig i en krissituation. De hade alla klarat sig ur svåra situationer tidigare. När de arridiska ryttarna började lämna lägret lättades stämningen upp lite.
Men när Halt vände Abelard och började rida bort från riktningen som Will hade tagit kunde han ändå inte släppa tanken på att han hade missat något. Han hade en molande känsla av att det fanns någonting han hade glömt.