Will lade filten åt sidan och Cielema hjälpte honom på fötter. Han reste sig långsamt från sin bädd under palmerna.
Hon höll handen under hans ena arm så att han skulle stå stadigare. Will svajade lite omtöcknat och kände sig yr i några sekunder, men sedan klarnade hans huvud och han stod stadigare igen. Cielema nickade till honom och verkade förvissad om att han höll på att återhämta sig.
”Är man stark och frisk så återhämtar man sig snabbt, bara man får lite vila”, sa hon. ”Kom nu så får du träffa den store Umar!”
Hennes tonfall var återigen lite ironiskt när hon nämnde ledaren. Will kom att tänka på att han hade bara fötter. Hans stövlar syntes inte till och även manteln var borta. Kvinnan lade märke till att han såg sig omkring.
”Dina ägodelar är i säkert förvar”, sa hon. Hon märkte att han även verkade leta efter något annat och gissade vad det var. Den lilla hästen hade vakat vid hans sida hela dagen och natten medan han sovit.
”Hästen är med de andra djuren”, förklarade hon. ”Där får den mat och vatten. Det tog sin lilla tid att få honom att lämna dig!”
Will log när han tänkte på det. Han hade återigen gripits av panik vid tanken på att han kanske bara hade drömt att Tug var här. Han kände sig lättad och tittade återigen ned på sina bara fötter.
”Mina stövlar”, sa han. ”Jag måste ha mina stövlar.”
Men Cielema bara log och började leda honom mot lägerplatsens centrum. ”Sanden är mjuk.”
Hon hade rätt. Han gick bredvid henne och hon höll lätt om hans arm så att han inte skulle snubbla. Solen hade ännu inte hunnit värma upp sanden, så den var sval och mjuk. Will blev medveten om en svag, brännande känsla på armarna och i ansiktet. När han tittade efter såg han att den röda, brända hyn på hans armar gnistrade av oljig fukt.
”Det är en salva som vårt folk har använt i åratal”, sa hon. ”Om en dag eller två kommer dina brännsår att vara läkta.”
Will nickade. ”Tack”, sa han och hon log på nytt. Han kände en sorts värme gentemot den vänliga, gladlynta kvinnan. Aseikh Umar kunde skatta sig lycklig, tänkte han.
När de gick genom lägret lade han märke till att många stannade för att titta på honom – i synnerhet barnen. Vid flera tillfällen hörde han hur de mumlade ordet ”främlingen”. Det var inte konstigt att de var nyfikna, tänkte Will. Det fanns andra som log och hälsade honom välkommen med den numera välbekanta handrörelsen. Will log tillbaka och nickade till hälsning.
”Ditt folk verkar trevligt och vänligt”, sa Will. Cielema rynkade tankfullt på pannan.
”Inte alltid”, sa hon. ”Vi brukar hålla oss för oss själva. Men alla blir glada när någon räddas från himlens hårde herre.” Hon pekade uppåt och Will insåg att hon menade solen. Han förmodade att den utgjorde ett ständigt hot mot det här folket.
Nu var de väldigt nära mitten av lägret och han kunde se en grupp män som satt i en cirkel. De var ett halvdussin till antalet och alla hade en kheffiyeh med ett rutmönster i gult och vitt – precis som mannen som hade räddat honom. Cielemas grepp om hans arm hårdnade en aning.
”Vi måste vänta”, sa hon. ”De håller på med något viktigt ärende.”
Hennes tonfall var allvarligt och hon lät nästan vördnadsfull. De stannade ungefär fem meter från gruppen med män. Alla männen satt framåtlutade och höll blicken fäst vid en stor sten i mitten av cirkeln. Will förmodade att de bad, men han hörde inga ord.
Sedan lutade sig allihop tillbaka och grymtade uppgivet.
”Den flög sin kos!” sa en av dem och Will kände igen rösten. Det var mannen som hade räddat honom. ”Den kom nästan ända upp – och sedan flög den!”
Han såg frågande på Cielema, som himlade med ögonen. ”Man tror knappt sina ögon”, sa hon. ”Vuxna män som slår vad om vilken fluga som kommer först upp på en sten!”
”Slår vad?” sa Will. ”Jag trodde att de bad!”
Hon höjde ett ögonbryn. ”För dem är det ingen större skillnad. Bedullinerna satsar pengar på nästan allt. Det är nästan som en religion.” Hon förde honom lite närmare när männen började skingras och de flesta av dem gick sin väg. ”Aseikh Umar!” sa hon. ”Gästen har vaknat.”
Hennes make vände sig mot dem med ett brett leende. Will kände igen hans kraftfulla ansikte och den stora, krökta näsan. Umar klev fram med utsträckta händer. Han skulle precis fatta Wills underarmar i en hälsning, men hans hustru hejdade honom.
”Var försiktig, tjockskalle! Ser du inte att han har bränt sig?”
Aseikhen insåg sitt misstag och höll upp händerna i luften så att det nästan såg ut som om han välsignade Will. ”Visst, ja! Visst! Var så god och sitt. Vad heter du? Mitt eget namn är …”
”Han vet vem du är. Du är den store Umar, som gillar att slå vad om flugors beteende. Han heter Will.”
Umar log muntert mot sin hustru. Will hade en känsla av att de alltid pratade med varandra på det här sättet. Sedan vände sig mannen mot Will igen.
”Vad fint att du har vaknat. Det var nästan ute med dig när vi hittade dig! Kom och sätt dig ned och berätta för mig vad du egentligen sysslade med.” Han såg på Cielema. ”Kan du hämta lite kaffe, kära hustru?”
Cielema höjde ett ögonbryn och såg frågande på Will. ”Skulle du vilja ha kaffe, Will?”
Blotta tanken fick det att vattnas i munnen på honom. Det var nog ett säkert tecken på att han höll på att återhämta sig. ”Hemskt gärna”, sa han.
Hon bugade elegant. ”I så fall ska jag hämta lite.”
Hon gled iväg. Hon gick rakryggad och höll huvudet högt. Umar såg efter henne och log. Sedan vände han sig åter mot Will och gjorde tecken åt honom att sitta ned på någon av kuddarna i cirkeln.
”Du heter alltså Will”, sa han när båda två satt ned med korslagda ben.
”Det stämmer.” Will var tyst en liten stund. ”Jag skulle vilja tacka er som räddade livet på mig, aseikh Umar.”
Bedullinen viftade bort det. ”Det var hästen du red på som räddade livet på dig. Två gånger, dessutom.”
”Pilen!” sa Will och mindes. Han hade inte sett hästen sedan han hade räddats. ”Var är han? Hur mår han?”
Umars leende försvann. ”Han är död, Will. Ett lejon tog honom på natten. Det var första gången han räddade dig – när lejonet anföll honom och inte dig. Vi såg lejonets spår och det hade gått förbi bara två eller tre meter från platsen där du låg. Hästen måste ha trampat omkring och fört oväsen, för lejonet lade aldrig märke till dig.”
”Död”, sa Will nedslaget. Pilen hade varit en fin häst. Umar nickade förstående. Han uppskattade män som brydde sig om sina hästar.
”Morgonen därpå räddade han ditt liv en gång till”, fortsatte han. ”Gamarna hade samlats för att festa på honom och vi fick syn på dem. Jag skyndade mig fram för att titta närmare och … där låg du.” Mannen log. Det här var ett lite gladare samtalsämne.
Will skakade tacksamt på huvudet. ”Jag kan knappt uttrycka hur tacksam jag är.”
Umar viftade bort hans tacksamhet än en gång. ”Det är så vi gör i öknen. Det anses till och med föra tur med sig att rädda en annan ökenfarare som har hamnat i knipa.” Plötsligt fick han någonting intresserat i blicken. ”Vi har förresten dina vapen.” Han vände sig om och ropade några ord mot ett lågt, stort tält ett par meter bort.
”Ahmood! Var snäll och kom hit med främlingens vapen!”
Efter några sekunder kom en tonårspojke ut ur tältet. Han log och lade ned den dubbla knivslidan med Wills knivar samt bågen och kogret. Han lade också ned Selethens karta och läderfodralet med nordfinnaren. Will reste sig upp och hängde knivslidan i bältet. Nu kände han sig hel igen. Det fanns ingen spejare som kände sig väl till mods utan sina vapen. Umar betrakade honom noga och lyfte sedan upp den osträngade bågen.
”Jag har aldrig sett en sådan här”, sa han. ”Den måste ha oerhörd kraft.”
”Tro mig, det har den”, sa Will. Han satte snabbt bågen framför vänster fotled och bakom höger vad. Han använde ryggmusklerna för att böja bågen och sedan lät han strängen glida genom skåran i ena änden. När bågen var strängad räckte han vapnet till Umar, som kände lite på det. Han provade bågens dragvikt, grimaserade och lämnade tillbaka den till Will.
”Visa mig”, sa han och gav Will en pil från kogret.
Will spände bågen och såg sig om efter en lämplig måltavla. Han fick syn på en grupp pojkar som lekte med en liten läderboll ungefär femtio meter bort. De använde sina fötter, huvuden och kroppar för att hålla den i luften. De passade den till varandra utan att låta den röra vid marken. Will började se sig omkring efter en säkrare plats att skjuta på, men fick sedan syn på något. Den minsta pojken, som inte såg ut att vara mer än åtta år gammal, tappade kontrollen över bollen så att den studsade, rullade och blev liggande under ett platt stenblock. Pojken skrattade och sprang efter den. När han kom till stenen ställde han sig på knä och började treva efter bollen med händerna.
Will spände bågen och sköt omedelbart. Pilen blixtrade till genom oasen och for förbi bara några centimeter från pojkens hand. Den fastnade darrande under klippblocket. Pojken drog sig bakåt och tjöt av skräck. Hans kamrater ropade också upprört och vände sig om för att se var pilen hade kommit från.
En kraftig knytnäve träffade Will på hakan. Han vacklade till, tappade bågen och ramlade omkull. Umars ansikte var helt förvridet av vrede.
”Din hänsynslösa idiot!” röt han. ”Försöker du imponera på mig genom att utsätta mitt barnbarn för livsfara? Du kunde ha dödat honom!”
Mannen förde handen till den tunga dolken han hade i bältet. Will var fortfarande omtöcknad efter slaget. Han försökte komma på fötter, men luften gick ur honom när Umar sparkade till honom. Han rullade runt och blev liggande på nytt. Längre bort hörde Will hur barnet fortfarande grät av skräck. Han hörde röster som ropade av förvåning, ilska och fasa.
Det väste metalliskt när Umar drog sin dolk. Sedan skar Cielemas gälla röst genom de andra ljuden.
”Sluta, Umar! Titta på det här!”
Umar vände sig bort från gestalten som låg vid hans fötter. Hans hustru hade kommit tillbaka med kaffet när hon hade stannat till vid sitt barnbarn och bevittnat olyckan. Nu stod hon på knä och sträckte sig efter något under klippblocket. Hon ansträngde sig lite och drog loss Wills pil. Från pilen hängde den meterlånga sandkobran han hade skjutit. Pilen hade genomborrat ormens huvud och den hade dött direkt.
Den hade bara varit någon sekund från att hugga pojken.
Dolken gled ur handen på Umar när han insåg vad som hade hänt. Han såg förbluffad ut. Han böjde sig fram för att hjälpa Will på fötter.
”Jag ber om ursäkt! Förlåt! Jag trodde …”
Will kippade fortfarande efter andan när Cielema kom fram till dem. Hon svingade pilen med den döda ormen i luften.
”Vad gör du, din dåre?” sa hon barskt. ”Pojken räddade precis livet på Faisal!”
Umar hade dragit upp Will på fötter. Han började febrilt att massera hans rygg med förfärat ansiktsuttryck. Han hade varit nära att döda den unge mannen som utan tvekan hade räddat livet på hans sonson.
”Förlåt!” sa han förtvivlat. Men Cielema gled förbi honom och knuffade bort honom från den unge främlingen.
”Försvinn!” sa hon kort. Hon släppte den döda ormen, tog Wills haka i handen och förde den försiktigt från sida till sida. Hon lade huvudet på sned för att lyssna. ”Hur är det med dig?” frågade hon. Han försökte sig på ett leende, men önskade omedelbart att han hade låtit bli. Hela hakan värkte.
”Lite svullen”, sa han med tjock röst. ”Annars är det bra.”
Hon gick till ett stort kärl med vatten som stod utanför det stora tältet. Hon doppade ena änden av sin duk i vattnet, gick tillbaka till Will och tryckte den svala, våta duken mot hans haka. Umar gjorde ett nytt försök att lugna henne.
”Jag ber om ursäkt!” sa han. ”Jag trodde …” Han kom inte längre. Hon snodde runt och det märktes att hon var rasande.
”Trodde vad då? Vad trodde du, egentligen? Du var nära att döda pojken! Jag såg hur du drog den där kniven!”
Will tog hennes händer och tog bort den våta duken från ansiktet. Han rörde lite på hakan och försäkrade sig om att han inte hade brutit något.
”Det är ingen fara”, sa han. ”Ingen skada skedd. Jag är lite öm. Det var bara ett missförstånd.”
”Precis!” sa Umar till Cielema. ”Ett missförstånd.” Kvinnan såg ursinnigt på honom.
”Han räddade livet på Faisal”, sa hon. ”Och vad gjorde du?” Umar tänkte svara, men insåg att han inte kunde göra något för att stävja sin hustrus raseriutbrott. Han sänkte förtvivlat händerna. Han visste att han hade förhastat sig och att han hade fel. Men hade hans reaktion verkligen varit så konstig? Främlingens skott hade missat hans sonson med bara några centimeter. Det hade sett ut som en arrogant och hänsynslös skytteuppvisning. När Umar tänkte på saken insåg han att främlingen måste vara enormt träffsäker. Han hade aldrig tidigare sett någon skjuta så bra. Han såg återigen på sin hustru. Hennes ögon blixtrade av ilska och han såg på hennes kroppsspråk att hon inte ville höra hans ursäkter.
Will bröt den besvärliga tystnaden. ”Han räddade mitt liv, glöm inte det.” Han log lite snett mot aseikhen. ”Så vi kanske är kvitt nu.” Han sträckte fram handen till bedullinen, som tacksamt tog den.
”Ser du?” sa han till sin hustru. ”Han är inte arg. Det var ett missförstånd!”
Cielema slappnade av lite när hon såg Wills reaktion och förstod att han inte tog illa vid sig. Hon till och med log lite när de två männen skakade hand.
”Nåväl”, sa hon. ”Du får säga till om det finns något vi kan göra för dig”, sa hon till Will.
Han ryckte på axlarna. ”Ni har redan gjort mer än tillräckligt. Jag vore tacksam om jag fick vila i en dag eller två så att jag återfår krafterna. Jag behöver bara mat, vatten och min häst. Och en vägbeskrivning så att jag hittar till Mararoc. Sedan tänker jag inte störa er mer.”
Men aseikhen rynkade pannan. ”Din häst?” sa han. ”Din häst är död. Det berättade jag ju. Den blev uppäten av ett lejon.”
Will skakade på huvudet och log. ”Inte den hästen. Tug. Den lilla grå, lurviga hästen som var med dig när ni hittade mig. Det är min häst.”
Nu var det aseikhen som skakade på huvudet. Han ville inte göra främlingen besviken, men han var tvungen att säga som det var.
”Det är inte din häst”, sa han. ”Han är vår.”