”Du såg alltså inte vem det var?” frågade Halt när Gilan hade avlagt sin rapport. Den unge spejaren skakade på huvudet.
”Jag är inte ens säker på att det var en människa. Det kan ha varit ett litet djur.”
”Men det tror du inte?” frågade Halt. Den här gången tvekade Gilan lite innan han svarade.
”Nej”, sa han till sist. ”Jag ville egentligen gå närmare för att undersöka marken där borta, men jag vågade inte. Han kanske fortfarande var i närheten eller hade vänner med sig. Om något oväsen hade uppstått skulle vi ju ha avslöjat alltihop för tualaghierna. Jag tyckte att det var bäst att återvända hit och rapportera.”
”Jag förstår. Det var helt rätt gjort.” Halt lade pannan i djupa veck och såg på Selethen. ”Har du någon aning om vem som kan tänkas spionera på tualaghierna?” frågade han.
Wakiren ryckte på axlarna. Han hade funderat på saken ända sedan Gilan hade nämnt den.
”Det är inte omöjligt att det finns bedulliner i området. De kommer och går lite som de vill. Det är sannolikt att de vill hålla koll på sina fiender i så fall.”
”Vore det troligt att de anföll tualaghierna?” frågade Halt. Den här gången var wakirens svar inte lika trevande.
”Nej, det tror jag inte. För det mesta försöker de undvika konfrontationer och två hundra tualaghier är väldigt många.”
”Jag håller med”, sa Halt.
Selethen nickade allvarligt. ”Men om det var bedulliner som spionerade är det troligast att de bara skulle ta en så stor omväg runt tualaghierna som möjligt.”
”Tror du att han såg dig?” frågade Halt.
Gilan skakade på huvudet. ”Det är jag helt säker på att han inte gjorde. Jag hade själv inte lagt märke till honom om han inte hade rört sig så plötsligt vid ett tillfälle.”
Halt behövde inte fråga Gilan om han själv hade rört sig. Han visste att hans gamla elev aldrig skulle göra ett sådant kardinalfel.
”Du täckte väl över dina spår när du återvände?”
”Självklart”, sa Gilan. ”Oroa dig inte, Halt! Jag lämnade inga som helst spår efter mig.”
Halt fattade sitt beslut. ”Bra. Vi kan sova i några timmar nu. När det närmar sig gryning kan vi fortsätta som vanligt. Försök att vila, mina vänner.”
Selethen och araluanerna vände sig om och började gå mot sina tält. Allihop visste hur viktigt det var att vila varje gång tillfälle bjöds.
*
Gilan hade inte lämnat några spår efter sig, men den okände spionen hade inte varit lika försiktig eller skicklig. När han lämnat tualaghiernas läger hade han tagit en väg som passerade en kvarts kilometer från arridiernas läger.
En timme efter att Selethen börjat leda gruppen hittade tualaghiernas spanare spåren efter gruppen med araluaner och arridier. De fann dem när de följde de andra spåren som ledde från lägerplatsen och följde dem försiktigt tills de kunde se de arridiska soldaterna. Sedan tog de en stor omväg för att inte bli upptäckta och skyndade tillbaka till sina ledare för att rapportera vad de sett: ett stort beväpnat sällskap som färdades parallellt med dem.
Efter ett snabbt rådslag delades den tualaghiska styrkan i två. Den ena gruppen väntade medan resten fortsatte. Sedan gav de sig av mot sydväst tills de också kom fram till spåren som Selethens soldater hade lämnat.
De fick upp farten och började knappa in på de intet ont anande arridierna. Halt och Gilan räknade med att eventuella fiender skulle komma från nordöst och hade ingen aning om att hundra ryttare närmade sig från syd. De visste inte heller att tualaghiernas huvudstyrka hade börjat röra sig fortare för att genskjuta dem.
Jägarna hade plötsligt blivit byten.
*
De stannade mitt på dagen, precis som de alltid gjorde. Det var det som gav tualaghiernas ledare chansen att utlösa fällan de hade gillrat under dagen.
Nu höll dagens värsta hetta på att lägga sig och de skulle snart fortsätta resan. Araluanerna satt och diskuterade hur Erak skulle fritas. När mörkret föll skulle en av de två spejarna kunna smyga sig in i tualaghiernas läger osedd. Det svåra var naturligtvis hur man skulle få ut Erak utan att det märktes.
”Det är förstås därför de har honom under bar himmel”, sa Evanlyn. ”Om han lyckas fly kommer de snabbt att märka det.”
”Dessutom skulle ni behöva något sätt att lossa honom från kamelerna”, sa Horace.
”Det kanske räcker med den ena”, sa Svengal. ”Om ni lossar den ena kedjan kan han säkert rida ut ur lägret på den andra kamelen.”
”Jag har en känsla av att han skulle märkas”, sa Gilan. ”En skandier och en kamel är ingen bra kombination. Det sista vi vill ha är en strid under reträtt. Mot två hundra tualaghier!”
Halt satt bredvid och lyssnade medan hans vänner lade fram förslag efter förslag som de sedan avfärdade. Han hade redan funderat på det mesta av det som sades, men det fanns alltid en möjlighet att de nämnde något som skulle ge honom idén till problemets bästa lösning. Hittills hade de inte gjort det, tänkte han bistert. För tillfället hade de ingen bättre plan än att fortsätta som innan. Om de nådde fram till källorna före tualaghierna så kanske de skulle lyckas ordna något – fast riktigt vad hade han ingen aning om. Men hans långa erfarenhet sa honom att oväntade möjligheter förr eller senare skulle visa sig, bara man gav sig till tåls.
”Du säger inget, Halt”, sa Horace och såg på den gråskäggige spejaren. ”Har du någon …?” Han tystnade när han lyfte blicken från Halt och såg mot åsen bakom, som låg ungefär hundrafemtio meter bort.
”Herregud”, sa han panikslaget. ”Var kom de ifrån?”
De andra följde hans blick. De hade slagit läger i en stor sänka som var formad som ett tefat. De hade valt den för att den skulle vara svår att upptäcka för eventuella tualaghiska spanare. Ett problem med att gömma sig är förstås att det också blir svårare att se andra. Selethen hade förstås placerat ut vakter på andra sidan åsen. Senare skulle de hitta liken och förstå att de tualaghiska krigarna hade dödat dem.
För tillfället var deras uppmärksamhet riktad mot raden med beväpnade ryttare som precis hade visat sig på krönet. Ryttarna var uppradade i en halvcirkel och blockerade vägen de tänkte färdas mot.
Halt svor lågt och vände sig snabbt för att titta bakåt. Precis som han befarade så hade en annan rad med ryttare visat sig längst upp på den åsen också. Halt och de andra hade fångats mellan de två grupperna, som var och en var minst hundra man stark. Nu hade fler i lägret fått syn på fienden. De arridiska soldaterna sprang fram och tillbaka och ropade och pekade mot de två raderna med ryttare. Selethens röst skar genom de andras och paniken lade sig när han började forma sina mannar i en defensiv cirkel runt hästarna. De fyra araluanerna och Svengal tog snabbt upp sina vapen och gick fram till arridiernas ledare.
Selethen svor bittert. Kvällen innan hade han kallat tualaghierna övermodiga och slarviga – nu hade han själv gått i samma fälla. Ökenbanditerna var lömska och oberäkneliga. Han borde ha insett att de mycket väl kunde få reda på att någon förföljde dem. Han visste inte att tualaghierna bara hade haft enorm tur. Inte för att det spelade någon roll. En god ledare räknar med att han kan ha otur.
Han nickade kort när Halt och de andra kom fram. Det var inte läge att beklaga sig. Det enda de kunde göra nu var att försvara sig bäst de kunde.
”Tänker ni möta dem till fots?” frågade Halt.
Arridiern nickade. ”Det vore lönlöst att anfalla till häst. De är alldeles för många.”
”Och ni skulle få rida upp för sluttningarna för att möta dem”, sa Horace. ”De skulle ha fördel av det. Det är bättre att de kommer hit.”
Selethen såg lite förvånat på honom. Horace tycktes ha genomskådat det strategiska läget väldigt snabbt för att vara så ung. Han misstänkte att de flesta av hans egna soldater skulle ha valt att rida till anfall. Horace mötte arridierns blick, förstod vad han tänkte och ryckte på axlarna. Han hade haft skickliga lärare. Nu drog han sitt eget svärd. Det väste lite när det gled ut ur skidan.
Svengal såg sig omkring på cirkeln av arridiska soldater. De hade länkat samman sina sköldar och allihop höll i de långa, smäckra lansarna de normalt sett använde från hästryggen. Dessutom hade allihop krökta svärd de kunde använda i närstrid.
”En sköldborg”, konstaterade han. ”Mycket bra.”
Det var en taktik som skandierna ofta använde och han kände sig genast hemma. Han svingade sin kraftiga stridsyxa några gånger på prov. Det svischade tungt när yxans stora huvud for fram genom luften. Till en början med skulle han hålla sig i bakgrunden, men ögonblicket det blev en öppning i sköldborgen skulle han stiga fram. Den tualaghier som försökte bryta sig igenom muren skulle få en obehaglig överraskning.
Horace såg på honom och tycktes läsa hans tankar. ”Jag gör som du”, sa han tyst och ställde sig bredvid den björnlike nordbon. Svengal log brett mot honom.
”Vi två tillsammans skulle nog räcka för att skicka hem de där killarna”, sa han.
Gilan och Halt stod också sida vid sida, men de var i mitten av cirkeln som arridierna hade bildat. Evanlyn såg på dem och hennes hjärta bultade nervöst. De verkade så lugna. Hennes egna händer darrade. För ett ögonblick funderade hon på att ta fram slungan från sitt gömställe, men hon insåg att de två spejarnas långbågar var bättre lämpade för angrepp på så här stort avstånd. I stället tog hon emot en sköld som Selethen gav henne och lossade lätt på sabeln hon hade i bältet. Det fanns ingen anledning att dra den än, tänkte hon. Hon svalde nervöst.
Halt såg henne och ropade lågt till henne. ”Evanlyn, kom till oss.” Hon gick och ställde sig bredvid spejarna och Halt gjorde tecken mot åsen bakom dem. ”Gilan och jag koncentrerar oss på att skjuta framåt”, sa han. ”Håll ett öga på tualaghierna bakom oss. Säg till oss när de är ungefär femtio meter bort, så vänder vi oss om.”
”Det ska jag, Halt”, sa hon. Hon var alldeles torr i munnen och fick inte fram mer.
Gilan log mot henne. ”Se till att vi hör dig, bara”, sa han. ”Det lär bli mycket hojtande.”
Hon undrade hur han kunde vara så avslappnad och obekymrad. Hans lugna sätt fick fjärilarna i hennes egen mage att lugna sig lite.
Nu kom Selethen fram till dem. ”De försöker nog med den enklaste metoden först”, sa han. ”Att storma fram och försöka slå sönder sköldborgen, med andra ord.”
”Det blir inte så enkelt som de tror”, sa Gilan och kände lite på bågsträngen. Selethen studerade honom en stund. Snart skulle det visa sig hur skickliga skyttar de två mystiska främlingarna egentligen var. Han hade en känsla av att han inte skulle bli missnöjd.
”Får jag föreslå att du placerar fyra man med Svengal och Horace?” sa Halt. ”Använd dem som förstärkning när cirkeln bryts.”
”Det är en bra idé”, svarade Selethen. Fienden må vara fyra gånger så många som de, men han hade ändå en känsla av att tualaghierna skulle få näsbenet krossat. Han ropade ut fyra namn och männen han hade valt ut lämnade sköldborgen och skyndade till hans sida. De andra fyllde igen luckorna där de hade stått. Svengal delade ut order till de fyra männen.
”Se bara till att jag får lite spelrum för armarna”, sa skandiern. Evanlyn såg att han log. Efter att ha fått stå ut med hetta, sand och ömma muskler skulle skandiern till sist få göra något han verkligen gillade. Hon log när hon tänkte på det.
Halt såg hur det ryckte i hennes mungipor. Bra, tänkte han.
De hörde skramlet från seldon innan de såg någon rörelse. Sedan började de två raderna med ryttare att röra sig framåt.
”Nu kommer de”, sa Horace tyst.