”När vi kommer hit så vänder vi och rider tillbaka igen”, sa Will till Tug. En lång påle i marken markerade platsen. Den lilla hästen tittade intresserat på markören.
Will vände sig om och blickade tillbaka mot oasen. Eftersom marken gick upp och ned kunde han inte se den, men han visste att den låg fyra kilometer bort. Fyra kilometer fram, fyra kilometer tillbaka – åtta kilometer, allt som allt. Will hade funderat på tolv och sedan tio kilometer innan han till sist bestämt sig för att göra banan åtta kilometer lång. Han hoppades att det var tillräckligt långt för att Tugs uthållighet och viljestyrka skulle ge honom en viss fördel över Sandstorm. Han visste att marginalerna skulle bli små.
Den arridiska hästen var definitivt snabbare på kortare sträckor. Under de första kilometrarna skulle den dra ifrån. Men sedan skulle den arridiska hästen bli trött och spejarhästen knappa in. Tug skulle nämligen behålla sin hastighet.
”Vi vinner på tillbakavägen”, sa Will till Tug. Han hade bestämt sig för att leda hästen längs hela banan för att göra den förtrogen med dem. Dessutom ville han att de båda skulle ha chansen att se eventuella hål eller ojämnheter som kunde sakta ned dem.
Tug skakade på huvudet och gnäggade lågt. Vid sådana här tillfällen var Will aldrig helt säker på att hästen inte bara reagerade på sin herres röst. Ofta verkade det faktiskt som om han förstod vartenda ord Will sa och antingen höll med honom eller inte.
Eller så förlorar vi på tillbakavägen, tänkte Will – men det sa han inte högt, för han ville inte fylla Tug med negativa tankar. Han hoppades innerligt att de sista fyra kilometrarna skulle ge Tug chansen att ta igen det han hade tappat under tävlingens första hälft. När de kom upp jämsides med den arridiska hästen och dess ryttare skulle den verkliga kapplöpningen börja.
Hästar som Tug och Sandstorm avskydde att förlora och att en annan häst sprang fortare. Will visste att den arridiska hästen skulle ge allt den hade när Tug sprang jämsides med den. Den ville sätta den främmande lilla hästen på plats och visa vem som var bäst. Tug skulle å sin sida kämpa så hårt han kunde för att komma förbi den andra hästen. I slutändan skulle tävlingen handla om ryttarna. Det avgörande var när man tillät hästen att göra som den ville och springa så fort den orkade.
Om man gjorde det för tidigt skulle hästen tröttas ut innan man kom i mål. Gjorde man det för sent skulle man inte ha tid att rida förbi. Båda ryttarna skulle göra allt de kunde för att tvinga motståndaren att sätta igång för tidigt. Om man inte valde precis rätt ögonblick skulle man misslyckas. Will rynkade pannan. Han hade tittat på medan Hassan demonstrerat Sandstorms konster, men han kände på sig att det fanns något den bedullinske ryttaren inte hade visat.
När de började gå tillbaka mot oasen buffade Tug plötsligt till Will i axeln så att han nästan snubblade.
Oroa dig inte, tycktes hästen säga. Jag vet vad jag gör, även om inte du gör det!
”Börja inte spurta för tidigt, bara”, varnade Will. Tug slängde lite föraktfullt med huvudet.
De gick långsamt tillbaka till oasen. Till skillnad från Hassan så hade Will inget behov av att bekanta sig med hästens små egenheter, för han och Tug kände varandra utan och innan. En grupp nyfikna bedulliner betraktade dem när de kom tillbaka till lägret. Det var tidigt på förmiddagen och tävlingen skulle äga rum på eftermiddagen, efter att dagens värsta hetta hade lagt sig.
Will visste att många skulle satsa pengar på loppets utgång. Det var omöjligt att inte höra samtalen i lägret, trots att han försökte låta bli. Han visste också att de flesta vadslagningar egentligen inte handlade om vem som skulle vinna. De handlade om med hur stor marginal Sandstorm skulle vinna. Alla bedullinerna kände till den vackra arridiska hingsten som Hassan skulle rida på och ingen av dem tycktes tro att den lurviga, kraftiga lilla hästen från norr skulle ha någon som helst chans att vinna.
Trots att Will hade fullt förtroende för Tug så var det svårt att hålla modet uppe när alla runt omkring honom tvivlade så. Ändå visste han hur viktigt det var att han själv trodde att de kunde vinna – och att de skulle vinna. Tanken på att förlora var helt enkelt för fruktansvärd för att tänkas. Det hade egentligen varit impulsivt och dumt av honom att riskera att förlora Tug på det här sättet. Men trots att han funderade på saken om och om igen under dagen så kunde han inte komma på något bättre alternativ. Om han skulle få tillbaka Tug måste han riskera att förlora honom.
Det var en plågsam tanke under de långa, varma timmarna mitt på dagen. När solen sedan långsamt klättrade nedåt och palmernas skuggor blev längre var det dags.
Hans ansikte var bestämt när han ledde Tug genom oasen till startlinjen. Hassan väntade vid startlinjen i sanden. Han satt redan i sadeln på den vackra palominohästen. Precis som Will så hade han tagit av sig sin mantel och var klädd i skjorta, byxor, stövlar och kheffiyeh. Huvudbonaden skulle skydda ryttarnas ansikten från virvlande sand och damm under kappridningen. Den unge mannen nickade till hälsning när Will och Tug närmade sig. Will nickade tillbaka, men sa ingenting. Han kunde helt enkelt inte säga ”lycka till”. Han ville att Hassan skulle ha största möjliga otur. Om Hassan ramlade av Sandstorm och bröt benet under loppets första sträcka skulle Will enbart bli lättad.
Inte för att det verkade särskilt sannolikt. Den unge bedullinen satt bekvämt i sadeln medan Sandstorm trampade lite nervöst i sanden. Hästen hade spetsat öronen och verkade laddad inför tävlingen. Hassan såg ut som om han var fastklistrad vid sadeln och var en del av hästen.
Will satte foten i stigbygeln och svingade sig upp på Tug.
”Nu gäller det, gamle vän”, viskade han. Hästen slängde lite med huvudet. Will drog ena ändan av sin kheffiyeh över ansiktet och vek över den andra ändan för att hålla den på plats. Nu syntes bara ögonen genom en smal springa. Resten av ansiktet var helt dolt. Hassan gjorde samma sak bredvid honom.
Sandstorm trampade ivrigt och sparkade upp små dammmoln. Tug stod lugnt bredvid honom med alla fyra fötterna på marken. Skillnaden mellan de två hästarna var tydlig: den större hästen spratt i hela kroppen och var ivrig att rusa iväg på snabba fötter. Han var så välvårdad att han nästan glänste. Den andra hästen var kraftig, tunnformig och lurvig. Ännu mer pengar satsades när de sista vadslagningarna gjordes.
”Är ryttarna beredda?” ropade Umar och klev fram.
Hassan vinkade. ”Jag är redo, aseikh !” svarade han. Bedullinerna hurrade och den unge mannen vinkade till folkmassan som hade samlats för att titta.
”Redo”, sa Will. Hans röst dämpades av hans kheffiyeh och han kände sig så tjock i halsen att han fick tvinga fram ordet. Ingen hurrade på honom. Såvitt han visste hade ingen satsat någonting på honom – alla vadslagningar handlade snarare om hur stort han skulle förlora.
Och det var ju ingenting att jubla över.
”Ställ er på startlinjen”, sa Umar. ”Om ni korsar den innan startsignalen måste ni gå tillbaka och korsa den igen.”
Hassan manade Sandstorm framåt en liten bit och åt sidan. Det här var svårt. Eftersom hästen var så upprymd måste han hålla den några meter från linjen för att försäkra sig om att den inte gick över den för tidigt. Will puffade lite på Tug och den lilla hästen gick tyst fram till linjen.
”Stanna”, sa Will lågt. Det ryckte lite i Tugs öron och han stannade. Hans främre hovar var bara några centimeter från linjen. En av bedullinerna, som fått i uppgift att bevaka startlinjen, satte sig på huk och stirrade noga på hästens hovar. När han kunde konstatera att Tug inte hade klivit över den reste han sig upp, men han höll fortfarande blicken fäst vid hästens hovar och linjen i sanden. Will rörde vid Tug med ena tån när han såg det.
”Backa lite, Tug”, sa han. Han ville inte ta risken att den nitiske domaren straffade honom. Tug backade lydigt ett steg bakåt. Några av bedullinerna såg tankfulla ut. Hästen var uppenbarligen väldresserad. Fanns det mer de borde veta om den?
”Ryttarna får inte på något sätt påverka varandra”, sa Umar. ”Om någon försöker störa sin motståndare så förlorar han automatiskt.”
De två ryttarna hade fäst blicken vid banan som ledde bort genom öknen. De nickade. Flera domare stod utposterade med jämna mellanrum för att se till att ingen fuskade.
”Rid raka vägen till pålen, runda den och återvänd hit”, sa Umar. ”Startlinjen är även mållinjen.” Ingen av ryttarna nickade den här gången. Båda hade studerat banan under dagen och kunde den utantill.
”Snart blåser Tariq i sitt horn. Det är startsignalen. Så fort ni hör den så får ni starta.”
Tariq var en av stammens äldste. Han klev fram med ett stort mässingshorn och svingade det så att båda såg det. Will hade fått höra hornet tidigare under dagen.
”Då inväntar vi Tariqs signal och Guds vilja”, sa Umar med mässande tonfall. Det betydde att nästa ljud som hördes var startsignalen. En djup tystnad föll över folkmassan. Ett barn började ställa en fråga någonstans och Umar vände sig ursinnigt om. Modern tystade genast sitt barn. Sedan tecknade Umar åt Tariq och den äldre mannen förde det väldiga hornet till sina läppar.
Will såg koncentrerat på mannen. Bedullinens bröstkorg rörde sig när han tog ett djupt andetag. Hassan var någon meter längre bak och Will kunde inte se honom, men han förstod att den unge bedullinen också vakade som en hök.
Wills grepp om tyglarna hårdnade, men han tvingade sig själv att slappna av i benen. Han ville inte skicka någon ofrivillig signal till hästen innan det var dags.
Nu!
Hornets mörka, metalliska klang genljöd över landskapet och Will pressade knäna mot Tugs sidor. Han hörde vagt hur Hassan ropade ”yaaah!” och manade Sandstorm framåt. Folkmassan jublade som med en enda, kraftfull stämma. Det var ett ljud som klipptes av tvärt.
Tug hade stått stelbent och väntat, men när signalen kom for han iväg som en pil. Han var uppe i full galopp efter bara några meter. Den lilla hästen lämnade Sandstorm, som var spänd och orolig, bakom sig. Sandstorm gjorde krumsprång och slängde med huvudet under de första stegen. Sedan satte Hassan hälarna i palominohästens sidor som for iväg i full galopp efter Tug.
Åskådarna hade tystnat när de sett Tugs enorma acceleration, men nu började de jubla igen och ropa åt Hassan och Sandstorm att löpa ifatt motståndaren.
Till och med Will, som visste hur snabbt Tug kunde accelerera, var lite förvånad över försprånget de redan hade. Han visste förstås att Sandstorm snart skulle rida förbi dem. Så snart han hade fått upp farten skulle den arridiska hingsten springa fortare än Tug under några kilometer. Men just nu hoppades Will att Hassan skulle vara så förbluffad över att ha sackat efter redan från början att han överansträngde hästen och förbrukade de värdefulla energireserverna som skulle bli så viktiga under slutspurten.
Han hörde bedullinernas rop bakom sig. Dånet av Sandstorms hovar mot den hårda marken kom närmare. Tugs öron stod rakt upp och hans ben virvlade fram så att det sprutade upp sand och damm i luften bakom dem.
Will klappade hästens nacke.
”Ta det lugnt, Tug! Ta inte ut dig!”
Tug slängde lite med huvudet till svar. Det var ingen kraftig rörelse, för han ville inte komma i obalans. Will kände hur djuret slappnade av lite och nickade. Sandstorms hovar kom hela tiden närmare. Den arridiska hästen var verkligen snabb som blixten.
Hassan var några meter bakom dem nu. Han var orolig. Han hade inte haft någon aning om hur snabb den främmande hästen skulle vara. Hästens kroppsbyggnad avslöjade ingenting om hur snabbt den kunde accelerera. Och trots att Sandstorm höll på att få upp farten så gick det mycket långsammare än Hassan hade hoppats. Han manade hästen att ta i lite mer och drog en lättnadens suck när han äntligen började närma sig främlingen och den lilla ludna grå hästen. Den andre ryttaren vände sig inte om för att titta, men Hassan såg att hästen såg dem ur ögonvrån när de red upp jämsides.
Snabba hästar avskyr att bli förbisprungna i en kapplöpning. Och det här var verkligen en snabb häst – inte lika snabb som Sandstorm, förstås, men betydligt snabbare än han hade väntat sig. Hassan visste att hästar som blev förbisprungna oftast gav upp eller överansträngde sig när de desperat försökte ta ledningen igen. Det var dags att visa hur överlägsen Sandstorm var. Hassan snärtade till med tyglarna och palominohästen ökade farten ytterligare. Han rusade framåt, bort från Tug.
Tug reagerade direkt och Will fick ta i med all kraft för att hindra honom. Spejarlärlingen kunde inte minnas att han någonsin hade behövt göra det förut. Tug frustade argt. Han ville visa den stöddiga arridiska hästen vem som var snabbast, men han lydde Will och motstod frestelsen att springa så fort han kunde.
”Inte än, min vän”, sa Will. ”Vi har långt kvar!”
De blixtrade förbi tvåkilometersstrecket. Domarna som stod på plats hurrade när de for förbi. De hejade förstås på Sandstorm, som nu låg nästan fyrtio meter framför Tug. Den arridiska hästen galopperade verkligen vackert, tänkte Will bistert. Den tog långa, kraftfulla steg och hade perfekt rytm. Fyrtio meter var ett tillräckligt stort försprång, tänkte han. Han gjorde tecken åt Tug att öka farten lite och Tug svarade direkt. Will kände djup sympati för hästen han red på. Han visste att Tug kunde springa så här fort hela dagen om det behövdes. Han betvivlade att Sandstorm kunde det.
Han förmodade att de hade knappat in mellan fem eller tio meter när Hassan och Sandstorm rundade pålen som innebar att de hade kommit halvvägs. Nu när Hassan hade tagit täten så red han inte längre fullt så fort som när han hade passerat Will.
Bedullinen vinkade när de passerade den andre ryttaren och hästen. Will svarade inte och Hassan log bakom sin kheffiyeh. Han hade inte heller vinkat om han varit på väg att förlora.
De rundade pålen. Tugs hovar smattrade mot stenunderlaget och kanade lätt när hästen bytte riktning. De hade knappat in lite när Sandstorm rundat pålen, men de tappade det nu. För tillfället var det knappt trettio meter mellan hästarna.
”Kör på, Tug!” ropade Will när de hade rundat markören. Den lilla hästen grävde djupt ned i sina reserver av styrka, uthållighet och mod och Will kände hur den ökade farten igen. Will kunde ana Sandstorm genom det enorma dammmolnet han sparkade upp bakom sig. Den hästen hade fått ett passande namn, tänkte Will. Palominohästens sidor glänste av svett och den såg ut att andas tungt av ansträngningen. Tug närmade sig långsamt den andra hästen. När det var två kilometer kvar red han upp bredvid Sandstorm och de två hästarna sprang jämsides. Då och då ledde den ena hästen lite och då och då den andra. De kämpade så hårt de kunde, men ingen hade ett tydligt försprång.
Båda hästarna och båda ryttarna visste att det skulle komma ett ögonblick när det blev dags för slutspurten. Då gällde det att vara ute i precis rätt tid. Om man förhastade sig skulle hästen bli utmattad innan den nådde fram till mål. Var man för sen skulle man komma sist.
Hästarna såg på varandra med sina stora, runda ögon där de sprang bredvid varandra. Ögonen såg nästan vita ut eftersom båda sneglade på sin motståndare. Sedan for Tug fram utan att Will kunde tygla honom. Hade han försökt med det hade han förlorat farten. Tug hade känt på sig att ögonblicket var inne och kastat tärningarna för dem. Först var han ett huvud före och sedan en hel kroppslängd före Sandstorm. Will kunde inte minnas att han någonsin hade sprungit så här fort. Ljudet av hästens hovar ekade i öronen på honom. Sedan hörde han hur Hassan manade på Sandstorm. När han vred på huvudet såg han att den arridiska hästen började knappa in. Otroligt nog såg han ut att komma ikapp igen.
Och då började Tug ge upp.
Det kändes som en svag förändring av rytmen, men Will märkte den och insåg att spelet var förlorat. Sandstorm märkte det också och störtade fram, förbi dem. En meter … två … fem … smuts och damm flög upp i Wills ansikte och sved runt ögonen. Han blev nästan tvungen att blunda.
Nu var det tre hundra meter kvar och Sandstorm var femton meter framför dem. Will fick tårar i ögonen när han insåg att han hade förlorat tävlingen – och sin häst.
Han visste att han kunde begära mer av Tug. Han skulle kunna tvinga honom att springa fortare. Den lilla hästen skulle lyda – och till sist dö av ansträngningen. Tug hade gett vad han kunde, men Sandstorm hade varit för snabb. Nu var han tjugo meter framför dem.
Och då tappade han farten.
Will såg hur hästen vacklade till, förlorade rytmen och tappade sin blixtsnabba hastighet. Om de bara hade väntat, tänkte han bittert. Tug hade varit för ivrig. Men Sandstorm låg tjugo meter före och det skulle räcka för att ta den utmattade palominohästen över mållinjen innan hans lika utmattade motståndare nådde fram.
Han hade knappt hunnit tänka tanken innan han kände hur Tug började öka farten igen.
All kraft, säkerhet och balans kom tillbaka och han nådde plötsligt en helt ny nivå – en nivå som Will aldrig tidigare hade sett. Tug knappade in på Sandstorm som om den större hästen stod stilla. Will var helt förbluffad och hukade sig ned över Tugs nacke. Han var inte mycket mer än en som åkte med nu. Han insåg att han aldrig hade haft någon aning om hur fort Tug egentligen kunde springa. Det verkade inte finnas någon övre gräns. Tug sprang helt enkelt så fort som situationen krävde.
Han insåg att Tug hade haft kontroll över loppet hela tiden. Han hade låtsas tappa farten och ge sig för att Sandstorm skulle inleda sin slutspurt. Att han verkat komma ur rytmen hade bara varit en fint och Sandstorm hade gått rakt i fällan. Han hade accelererat och gett allt han hade – och tröttat ut sig själv ungefär trettio meter för tidigt. Det var ungefär trettio meter mellan dem när Tug störtade in över mållinjen.
Will hade redan klivit av sin häst och höll på att krama Tug när den utmattade Sandstorm vacklade i mål. Hästen rörde sig långsamt och glänste av svett. Nu hurrade bedullinerna åt den främmande hästen. De älskade bra hästar och de insåg att Tug var en av de bästa som fanns. Och eftersom ingen hade trott att Tug skulle vinna var det inte heller någon som förlorade pengar – även om de som satsat på en vinstmarginal om trettio meter gärna ville påstå att de hade vunnit.
Umar tog tyglarna när Hassan gled ned från Sandstorms sadel. Aseikhen gav den unge mannen en dunk i ryggen innan han hann öppna munnen.
”Du gjorde ditt bästa”, sa han. ”Utmärkt kapplöpning.”
De andra ropade samma sak när Hassan trängde sig fram genom folksamlingen mot Will. Han var full av beundran när han skakade hand med sin motståndare.
”Jag hade inte en chans, eller hur?” sa han. ”Du visste det hela tiden!”
Will log brett när han skakade Hassans hand. ”Faktiskt inte”, sa han. Han pekade mot Tug med tummen. ”Men han tycktes göra det!”