Norra massivet tornade över dem. Det bestod av rad efter rad av klippor och kullar som höjde sig mot en vidsträckt högslätt. Gruppen hade lämnat öknen och följde en smal väg som ringlade fram mellan stenar och klippor. Den sluttade långsamt uppåt. Ungefär hundrafemtio meter ovanför öknen fanns en sorts naturlig platå eller avsats som hade formats direkt i klippornas väggar. Den sträckte sig från norr till syd och på den låg staden Maashava.

Staden användes som marknadsplats av de arridiska bönderna som bodde och arbetade på kullarna och slätterna nedanför massivet. Vanligtvis hade den runt femhundra invånare, men när det var marknad kunde antalet öka till åtta- eller niohundra. Då kom herdar och jordbrukare från hela trakten och alla grannbyarna för att köpa, sälja och byta varor.

Maashava var en perfekt stad att använda som tillfällig bas för de tualaghiska krigarna. Staden var stor nog för att förse dem alla med tak över huvudet. Deras djur kunde beta och det fanns gott om mat på stadens marknadsplats och i lagerlokalerna.

Staden bestod av samma vitkalkade hus som alla andra arridiska städer. De flesta hade en våning och ett platt tak där invånarna satt och svalkade sig vid dagens slut eller i vissa fall sov under de varmaste nätterna. Det fanns också många utrymmen som hade huggits ut ur själva berget. Ingångarna hade nötts under årens lopp och det märktes att de var uråldriga. I de flesta fall användes sådana utrymmen för förvaring av mat och andra införskaffade varor, men vissa var bostäder. När fångarna leddes in i staden bakom sina fångvaktare såg Halt flera bergrum som uppenbarligen användes som bostäder. Han såg kvinnor med tunga krukor, förmodligen med vatten, som klättrade på stegar till de högre ingångarna. Röken från eldar ringlade fram ur noggrant uthuggna hål i bergväggen. Från vissa hängde tvättade plagg och torkade i den heta luften på långa, smala pålar. Kläderna fladdrade som flaggor i den lätta vinden som drog genom dalgångarna.

Marschen till Maashava hade tagit tre dagar och hade inte varit särskilt trevlig. Fångarna hade bundits i långa rep som satt fast i vakternas sadlar. De hade fått jogga fram för att hinna med. Om någon ramlade – vilket de oundvikligen gjorde, eftersom deras händer var bundna och de ofta tappade balansen – så omringades han omedelbart av ryttare som petade med lansarnas spetsar eller stötte med spjutskaft.

Efter några kilometer märkte Halt att hästarnas ryttare var specialister på att plötsligt och oväntat ändra riktning eller öka farten. Anledningen var förstås att de ville att fångarna skulle snubbla så ofta som möjligt.

Evanlyn var ett undantag. Precis som Selethen hade förutspått så såg tualaghierna henne som en värdefull investering de måste skydda. Hon slapp tualaghiernas brutalitet. Hon fick till och med rida på en liten häst, men hennes händer var fortfarande bundna och en tualaghisk krigare ledde hästen. Han höll hela tiden utkik efter minsta tecken på om hon försökte smita.

De två spejarna behandlades värst. Alla araluaner var främlingar och betraktades därför med avsky av tualaghierna. Men spejarnas otroliga träffsäkerhet under den korta striden hade gjort dem ännu mer hatade än de andra. De flesta av tualaghierna hade åtminstone haft en vän som stupat för en spejares pil. Halts och Gilans långbågar visade tydligt varifrån pilarna hade kommit.

Båda två var mörbultade och illa tilltygade när de kom fram till Maashava. Halts vänstra kind var ett enda jättelikt blåmärke och ena ögat gick inte att öppna alls efter att ett tualaghiskt knytnävsslag träffat. Lite tidigare hade Gilan fått ett ymnigt blödande sår i huvudet efter en liten klubba. Det levrade blodet fläckade hans ansikte och hår.

De två spejarna fick tualaghierna att vända bort uppmärksamheten från sitt ursprungliga offer, Erak. Han och Svengal fick mestadels vara i fred – förutom när de ramlade och råkade ut för den vanliga störtfloden av stötar med spjutskaft och slag. Selethen klarade sig också bättre än de andra. Yusal visste att han var en värdefull fånge, men hur mycket araluanerna var värda hade han egentligen ingen aning om.

Horace var den som vakterna tycktes ha minst anledning att misshandla. Han var välbyggd, atletisk och snabb. Vid ett tillfälle hände det ändå att en tualaghier blev ursinnig för att Horace missförstod en order att stå på knä. Mannen högg med sin dolk så att den unge mannen fick en lång, ytlig reva över höger kind. Såret var inte särskilt djupt, men när Evanlyn såg över det senare på kvällen låtsades Horace att det gjorde mycket mer ont än det egentligen gjorde. Han gillade när hon skötte om honom och rörde vid honom. Halt och Gilan, som var mörbultade och uttröttade, tittade på medan hon varsamt baddade och torkade såret. Horace såg ut som om han stoiskt och med stor tapperhet uthärdade en djup smärta. Han lyckades ganska väl. Halt skakade på huvudet med avsky i blicken.

”Vilken skojare”, muttrade han till Gilan. Den yngre spejaren nickade.

”Ja, han njuter verkligen av det där.” Han var tyst en stund. ”Jag önskar faktiskt att jag hade kommit att tänka på det först.”

Halt blängde på honom med ögat som inte var blåslaget. Den gråhårige spejaren mumlade något ohörbart och hasade några steg bort. Han var irriterad på sin före detta lärling.

”Unga män”, fnös han till Erak. ”De tror att ett vackert ansikte kan bota varenda åkomma.”

”Vissa av oss minns faktiskt den tiden, Halt”, sa Erak med ett leende. ”Men det kanske är för mycket begärt av en gammal kuf som du. Svengal berättade förresten att du har gift dig. Det är förstås med någon trind, moderlig änka som ser ett förfallet gammalt gråskägg som sin sista chans.”

Erak hade i själva verket fått höra av Svengal att Halt hade gift sig med en mycket vacker kvinna. Men skandiern gillade att reta den kortare mannen. Halt blängde på överjarlen med sitt enda fungerande öga.

”Jag skulle råda dig att aldrig kalla Pauline en ’trind, moderlig änka’ så att hon hör det. Hon är skicklig med sina dolkar och du behöver väl båda öronen för att hålla din fåniga hjälm på plats.”

Skämtandet avtog när de vacklade in i Maashava efter dagens uttröttande vandring. Arridierna tittade ointresserat på nykomlingarna. De kände inget medlidande med fångarna. Tualaghiernas invasion skulle göra dem utblottade och hungriga. Det skulle ta många årstider att ersätta maten och förnödenheterna som inkräktarna tog.

Solen hade gått ned bakom de höga klipporna och staden låg i skugga. Fångarna leddes över stadens torg, som också fungerade som marknadsplats. Tualaghierna förde dem till en av grottorna som låg längst bort i staden och användes som lagerlokal. Där lossades de långa repen och remmarna runt fångarnas händer.

”Det ser ut som om vi har kommit fram till resans mål”, sa Horace.

En tualaghier svor åt honom och bad honom att hålla sin utländska käft stängd.

Fångarna knuffades bryskt in i den tomma lokalen och en vakt placerades utanför dörren. Några minuter senare försågs fångarna med mat, vatten och filtar. Sedan lämnades de ensamma. Ytterdörren slogs igen och låstes.

”Vad händer nu?” undrade Gilan uppgivet.

*

Han behövde inte undra särskilt länge. Det hade knappt gått en timme innan de hörde hur en nyckel vreds om i låset. Dörren slogs upp. Det var kolmörkt utanför och det enda ljuset de hade i grottan kom från ett vaxljus. I dörröppningen anade de silhuetten av en storvuxen gestalt. Figuren fick vända sig åt sidan för att komma in genom den smala öppningen och när han kommit igenom gick han till mitten av lokalen. Ett halvdussin beväpnade tualaghier följde efter. De fingrade på sina krökta svärd och såg sig omkring i rummet efter minsta tecken på att fångarna tänkte opponera sig. Till sist kom även Yusal in. Men ingen av fångarna tittade på honom. Allihop hade blicken fäst vid den storvuxne, skäggige skandiern som kommit in först.

”Toshak!” spottade Svengal. Han började ursinnigt resa sig från grottans sandiga golv. Tre av tualaghierna drog omedelbart sina vapen. Det metalliska väsandet ekade genom grottan. Erak sköt fram handen, grep tag om Svengals underarm och tvingade honom att sätta sig ned igen.

”Sitt ned, Svengal”, sa han. ”Ser du inte att han letar efter en anledning att döda dig?”

”Mycket observant, Erak”, svarade förrädaren. För att vara skandier talade han med förvånansvärt mjukt och nyanserat tonfall. De flesta av nordborna var sjöfarare som vant sig vid att ryta genom stormar och vindar. Toshak gjorde tecken åt vakterna, som satte tillbaka sina svärd i skidorna.

Yusals ansikte var fortfarande till hälften dolt av den blå slöjan. Han betraktade ordväxlingen mellan de två storvuxna männen. Han såg från den ene till den andre och hans mörka ögon tycktes aldrig blinka.

Han är som en hök, tänkte Halt. Sedan ändrade han sig: Yusal var mer lik en gam.

”Så nu visar du dig till sist, Toshak”, sa Erak. Han lät lugn och behärskad, men inte lika silkeslen som sin motståndare. ”Jag har länge misstänkt att den fege förrädaren som ligger bakom det här är du.”

Toshak log. ”Överjarlen är som sagt mycket observant. Men det är lätt att vara efterklok. Det är beklagligt att du inte var lika uppmärksam i Al Shabah, för då kanske du hade kunnat undvika min fälla. Just nu verkar det lite dumt att säga ’jag visste hela tiden att det var du’.”

”Oavsett om jag visste det eller inte så är du en förrädare, Toshak. Du förtjänar att dö!”

”Ja, kanske det. Men den som vissa ser som förrädare betraktas som en patriot av andra. Och tyvärr är jag rädd att det blir du som dör.”

”Då förlorar du lösensumman”, sa Halt. Han såg på tualaghiernas ledare. ”Hur känns det? Vill du kasta sextio tusen silverrullar i sjön, Yusal?”

Tualaghiern klev fram. Hans ögon blixtrade av ilska. Han ställde sig framför spejaren och såg ned på den kortare mannen. Han stötte fingret i bröstet på Halt för att ge extra kraft åt det han sa.

”Du ska inte kalla mig Yusal!” fräste han. ”Du kallar mig aseikh Yusal eller ’ers excellens’. Förstår du det, din oförskämde utlänning?”

Halt lade huvudet på sned. Yusals fråga var retorisk, men Halt låtsades fundera. ”Det enda jag förstår är att det är ytterst lite med dig som kan kallas excellent och att aseikh är en hederstitel. Det är ingenting hederligt med en man som döljer ansiktet bakom en blå damnäsduk.”

Vreden i Yusals ögon blev ännu starkare. Halt studerade dem varsamt. Han hade för vana att alltid se på sin motståndares ögon. I Yusals fall var de ju dessutom det enda som syntes av ansiktet.

Halt var beredd på Yusals knytnävsslag. Han böjde sig lite åt höger och slaget for rakt förbi. Yusal väntade sig att möta motstånd och tappade nästan balansen. Han kokade av ilska och tog ett steg närmare Halt för att slå till igen. Toshak höjde handen för att hejda honom.

”Vänta!” sa han. Han tittade lite närmare på Halts svullna, illa tilltygade ansikte.

”Du är spejaren, eller hur? Halt. Det var väl så du hette! Jag tror minsann att jag har hört talas om dig. Du ställde till med ofog i Skandia för tre år sedan och nu är du här. Du verkar lägga näsan i blöt på alla kontinenter. Jag förmodar att det där är den unge mannen som var med dig i Skandia?”

Han nickade mot Gilan. Toshak hade inte sett någon av de två spejarna, men han hade hört att Halt hade haft en yngre medhjälpare.

”Jag …”, började Gilan. Men Halt avbröt honom.

”Det stämmer”, sa han. Gilan såg lite förvånat på honom, men han sa inget. Toshak vände sig mot Yusal.

”Är det här bågskyttarna som dödade så många av dina mannar?”

Tualaghiern nickade. ”Mina mannar ville döda dem. Men de kan vara värda pengar.”

Toshak skakade på huvudet. ”Ingen skulle betala för dem”, sa han. ”Spejare ställer bara till med problem. De är livsfarliga. Det är bättre att döda dem så fort som möjligt.”

Evanlyn bröt den tunga tystnaden som lade sig i rummet. ”Jag kan se till att en lösensumma betalas”, sa hon. ”Jag är … diplomat. Jag har kontakt med Araluens kung. Han skulle betala mycket pengar för att få tillbaka de här männen.”

Toshak såg nyfiket på henne. Han hade inte varit i Hallasholm under kriget mot temujaierna. Däremot hade han hört berättelser om det som hade hänt där. Han hade hört vilda historier om att spejarna haft en flicka med sig – en flicka med mycket hög ställning i Araluen. Det här kanske var hon. Sedan ryckte han på axlarna. Vem hon var spelade egentligen ingen roll. Det enda som hade betydelse var vad de hade hittat bland hennes ägodelar.

”Det ser du till ändå”, sa han. ”Oavsett om vi dödar dem eller inte.”

Evanlyn öppnade munnen för att protestera, men hejdade sig när hon såg vad mannen höll upp: brevet till silasiska rådet.

”Det där är värdelöst utan ett sigill”, sa hon.

”Men du vet var man kan få tag på ett sådant, eller hur?” sa han.

Evanlyn mötte hans blick utan att blinka. Precis innan de hade blivit tillfångatagna hade hon gömt sitt sigill under en klippa i dalsänkan. Det var hon glad för. Hon sa ingenting, för hon litade inte på att hennes röst skulle bära.

Toshak nickade. Hennes tystnad bekräftade hans misstankar. Han vände sig mot Yusal.

”Aseikh Yusal, hur skulle du bära dig åt för att få den här flickan att visa sigillet hon har förlorat?”

Yusals ögon smalnade och slöjan rörde sig lite över hans ansikte. Evanlyn förmodade att han log. Tualaghiern hade haft fångarna under uppsikt hela vägen från Maashava. Han hade inte missat känslorna som tycktes finnas mellan henne och den unge krigaren. Han pekade på Horace.

”Om vi sliter skinnet av den unge mannen där så kommer hon nog att minnas”, sa han och småskrattade. Han talade med hård, otrevlig röst och hans skratt var rent hårresande.

Evanlyn stelnade till och såg hjälplöst på Horace. Hon skulle aldrig klara att titta på medan han torterades. Men om hon avslöjade var sigillet fanns kanske det var ute med dem allihop.

”Toshak?” sa Svengal. Han talade med mjuk röst och lät frågande. Den skandiske rebellen såg på honom med höjda ögonbryn.

”Vad sägs om en liten brottningsmatch? För nöjes skull.”

”För nöjes skull?” sa Toshak.

Svengal gav honom ett vinnande leende. ”Ja, precis. Det skulle vara så förbannat kul att rycka ditt fula huvud av axlarna. Och din väns också. Han med fågelnäbben och en blå duk över ansiktet.” Han spottade fram de sista orden och blängde på Yusal.

Toshak höjde ett ögonbryn.

”Du borde ha hållit munnen stängd, Svengal. Då kanske jag hade låtit dig leva. Men nu ser jag hur gärna du vill …” Han tystnade och svepte med blicken över den sammanbitna gruppen.

”Låt oss gå igenom det hela en gång till”, sa han. Han tecknade mot Selethen. ”Wakiren kommer att släppas mot en lösensumma. Han klarar sig lindrigt, men jag har inget otalt med honom. Det har jag å andra sidan med Erak och Svengal, så de kommer att dö. De två spejarna också.” Han pekade på Horace. ”Dig kommer vi att flå levande och den unga damen kommer att betala oss en stor summa pengar för förmånen att få lyssna på dina vrål.” Han log mot dem. ”Har jag missat någon? Inte det? Då har ni något att tänka på till i morgon. God natt!”

Leendet försvann. Han nickade mot Yusal och de vände sig båda två om. Sedan kom den tualaghiske ledaren att tänka på något och vände sig om. Han höll upp vänster hand som för att påkalla uppmärksamhet.

”Det var en sak till”, sa han. Sedan spottade han fram en order. Två av vakterna grep tag i Halts armar och tryckte ned honom mot marken tills han stod på knä framför Yusal. Snart haglade den tualaghiske aseikhens knytnävsslag över Halts ansikte. Tualaghiern slog om och om och om igen tills Halt ansikte blödde och huvudet dinglade helt lealöst. Toshak såg på med road min. Erak försökte kliva fram för att ingripa, men hejdade sig när en soldat petade honom i magen med sitt svärd. Till sist tog Yusal ett steg tillbaka. Han var alldeles andfådd.

”Ni kan släppa honom”, sa han till männen som höll Halt. När de släppte spejaren föll han ihop i sanden med ansiktet nedåt. Han var knappt vid medvetande.

”Nu är du inte lika karsk, va?” sa Toshak till den utslagne spejaren. Yusal skrattade till och lämnade rummet tillsammans med skandiern. Vakterna gick ut efter dem. De höll händerna på sina vapen och slog igen dörren bakom sig. Fångarna hörde hur nyckeln vreds om i låset och sedan var det dödstyst.

Gilan insåg att han hade hållit andan. Han blåste ut luften mellan tänderna och ställde sig på knä bredvid sin halvt medvetslöse vän. Han rullade försiktigt runt Halt och började tvätta bort blandningen av sand och blod från hans ansikte. Evanlyn hjälpte honom med sina nätta, varsamma händer.

Horace kom fram med vattenskinnet de hade fått och gav det till Evanlyn. Han tittade på medan hon försiktigt rengjorde Halts ansikte. Horace var djupt bekymrad. Han hade aldrig någonsin sett Halt besegrad. Halt hade alltid läget under kontroll. Han visste alltid vad som behövde göras härnäst.

”Jag tror att vi är riktigt illa ute”, sa han. Sedan ryckte alla till när Halt plötsligt rörde på sig. Han lyfte handen och försökte sätta sig upp, men Evanlyn höll fast honom och hejdade honom. Halt lyckades ändå öppna munnen och prata. Hans röst lät tjock och hans svullna mun och ansikte fick honom att sluddra lite.

”De glömmer en viktig sak”, sa han. En föraktfull glöd hade tänts i hans enda synliga öga. Det andra var helt stängt.

Hans vänner såg frågande på varandra. De kunde inte se något positivt alls i situationen.

”Och vad kan det vara, Halt?” frågade Evanlyn. Hon ville muntra upp honom lite.

Halt hörde hennes tonfall och blängde på henne. Sedan svarade han med oväntad kraft:

”Will går fortfarande fri!”