Solens första strålar träffade Maashavas vitkalkade hus när Will och Umar till sist kunde blicka ned på staden från ett krön i närheten.
De hade klättrat i flera timmar i dunklet före gryningen. De hade följt smala viltstigar som ledde förbi staden och sedan tillbaka upp på en kulle ungefär femtio meter ovanför den. Därifrån hade de perfekt utsikt över stadsborna.
De blickade ut över staden. En låg mur skyddade den från tre håll. Från det fjärde hållet skyddades staden av klipporna. Det fanns vakttorn med regelbundna intervaller längs muren, men inga vakter syntes till. Umar skakade föraktfullt på huvudet när Will påpekade det.
”Stadsborna är för lata för att postera ut vakter och tualaghierna tror att närmaste fiende är flera hundra kilometer bort.”
Maashavaborna höll på att laga frukost och röken från eldar steg från åtskilliga ställen i staden. En av dofterna som blandades med den stickande lukten av brinnande trä fick det att vattnas i munnen på Will. Det höll på att bryggas färskt kaffe på flera håll nedanför honom.
Snart började ett stort antal män och kvinnor att lämna staden och följa den vindlande vägen mot det platta landskapet nedanför eller odlingar på terrasser i bergväggen. Will pekade på dem och såg frågande ut.
”De arbetar ute på fälten”, förklarade Umar. ”De odlar majs och vete nedanför kullarna och på terrasserna har de frukt och grönsaker.”
Det rådde ingen brist på vatten i Maashava. En rad källor rann ut i en underjordisk flod under bergen. En del av vattnet leddes i rör till terrasserna och en del till åkrarna nedanför bergen. Det var ett avancerat bevattningssystem och Will hade hittills inte sett något liknande i det torra, karga landet.
”Vem byggde det där?” frågade han.
Umar ryckte på axlarna. ”Ingen vet. Terrasserna och akvedukterna är hundratals, kanske tusentals, år gamla. Arridierna hittade dem och befolkade det här samhället på nytt.”
”Det här ger oss ju en speciell möjlighet”, sa Will. Umar såg frågande på honom och han fortsatte. ”Eftersom så många arbetare kommer och går varje dag så kan vi enkelt skicka in några av dina mannar som infiltratörer. Om det går en och en eller två och två så kan vi nog få in upp till femtio man på en dag.”
”Och vad gör vi sedan?” frågade Umar.
”De skulle kunna upprätta kontakt med stadsborna och gömma sig hos dem. Maashavas folk måste väl ändå välkomna någon som tänker sätta stopp för tualaghierna en gång för alla?”
Umar såg tankfull ut. ”Inte mina mannar”, sa han. ”De kommer att sticka ut och betraktas som främlingar. Lokalbefolkningen är misstänksamma och lär inte lita på dem. Det kan till och med hända att de avslöjar allt för tualaghierna.”
”Men varför det?” Will var frustrerad och talade lite högre än han hade tänkt sig. Umar tecknade åt honom att sänka rösten. Uppe i bergen kunde ljud höras på stora avstånd. ”Förlåt”, sa Will. ”Men varför skulle de förråda er? Ni har ju alla samma nationalitet, eller hur?”
Bedullinen skakade på huvudet. ”Vi lever i samma land, men vi är olika stammar. Vi är bedulliner. Stadsborna är arridier. Vi talar olika dialekter och har olika seder. Normalt sett litar inte bedullinerna på arridierna och misstron är ömsesidig. De skulle märka att mina mannar var bedulliner så fort de öppnade munnen.”
”Det är ju löjligt”, grymtade Will. Det var svårt att begripa att så små skillnader kunde skapa osämja bland intelligenta människor.
”Det må vara löjligt”, sa Umar och ryckte på axlarna. ”Men det är tyvärr så det är.”
Will stirrade på staden nedanför. Ännu fler människor kom ut på gatorna. Han gnagde tankfullt på sin tumnagel.
”Men du skickade ned en man dit i går kväll, eller hur?” sa han.
Umar nickade. En av bedullinernas spanare hade klättrat över muren efter mörkrets inbrott. I kväll skulle han komma tillbaka och avlägga rapport.
”En man, ja”, sa Umar. ”Det är ganska lätt för en enda person att röra sig obemärkt, i synnerhet om han inte behöver prata utan bara lyssna. Men vi kan inte få in femtio man i staden utan att någon märker deras dialekt.” Han bestämde sig för att byta samtalsämne och pekade på en av öppningarna i klippväggen längst bort i staden. Dörrarna till de andra grottorna stod på vid gavel för att släppa in den friska morgonluften, men den här var stängd och förbommad. Ett dussin tualaghiska krigare vaktade den.
”Jag slår vad om att dina vänner sitter fångna i lagerlokalen där.”
Will skuggade ögonen med handen och spanade mot den bevakade dörren.
”Det tror jag att du har rätt i”, sa han. Han funderade en liten stund. ”Jag undrar hur vi ska bära oss åt för att få ut dem.”
Umar skakade på huvudet. ”Även om du lyckades ta dig dit obemärkt tillsammans med tillräckligt många man så skulle fritagningsförsöket höras. Ni skulle bli tvungna att kriga er ut ur staden.”
Will blickade mot de branta klipporna bakom staden.
”Och om man tog sig ned ovanifrån? Och sedan återvände samma väg?”
Umar funderade. ”Det kanske skulle fungera. Men det krävs rep. Massor med rep. Och det har vi inte.”
Will nickade. ”Då är det bara att vänta på att de för ut Halt och de andra ur fängelset”, sa han.
”De skulle bara ha en anledning att göra det”, sa Umar. ”Nämligen att de tänker avrätta dem.”
Will såg på honom i flera sekunder innan han svarade. ”Det där var verkligen en enorm tröst”, sa han.
*
Yusal hade intagit stadens största och bekvämaste hus. Det var där stadens överhuvud bodde och Yusal hade tvingat ledaren och hans familj att passa upp honom och hans livvakter. Mannen och hans hustru var livrädda för den beslöjade nomaden och Yusal njöt av deras rädsla. Han gillade att sätta skräck i folk. Och han älskade att håna människor som byäldsten och hans hustru. Det var ett nöje att förstöra deras värdighet och auktoritet genom att tvinga dem utföra en tjänares sysslor. Yusal sträckte ut sig på en hög med tjocka kuddar i husets största rum.
Det hade börjat skymma och byäldsten hade precis tänt oljelampor och vaxljus. Yusal insisterade på att han tände två eller tre gånger så många som egentligen behövdes. Det var dyrt med olja och vaxljus och i en stad som denna var varorna dessutom inte så vanliga. Yusal gillade hur förfärad den gamle mannen såg ut när han tvingades förbruka sina resurser på ett så slösaktigt sätt. Om några veckor skulle Yusal ha gjort slut på ungefär tre månaders förnödenheter, men det rörde honom inte i ryggen. När oljan och ljusen tog slut skulle han rida vidare.
Kvinnan kom in för att hälla upp kaffe. Hon ställde sig på knä när hon fyllde hans kopp, precis som han krävde. Han tog koppen och stirrade på henne tills hon sänkte blicken. Sedan höjde han den blå duken han hade över munnen och smakade på kaffet. Han lyfte foten en bit och gav kvinnan en hård knuff med fotsulan. ”Det är för svagt”, sa han när hon ramlade omkull.
Hon kröp ut ur rummet på händer och fötter, med bortvänt huvud. Hon hade snabbt lärt sig att inte titta på tualaghierns ansikte när han lyfte sin blå slöja för att äta eller dricka. Första gången hon hade dröjt sig kvar med blicken hade han sett till att hon pryglades.
Faktum var att det inte var något som helst fel på kaffet. Byäldstens hustru var en förträfflig kock och alla arridiska kvinnor fick lära sig att brygga gott kaffe redan som barn. Men det gav Yusal ett tillfälle att visa sin auktoritet och han njöt av det.
Hans goda humör försvann när husets ytterdörr öppnades och Toshak klev in.
Enligt seden var den ouppfostrade nordbon egentligen tvungen att vänta tills tjänarna förde honom till aseikhen. Yusal blängde på honom och satte hastigt tillbaka slöjan över munnen och näsan.
”Du måste vänta”, sa han. ”Du måste invänta mitt tillstånd innan du kommer in.”
Toshak ryckte lite på axlarna. ”Jag ska komma ihåg det”, sa han på ett arrogant sätt som visade att han inte brydde sig ett dyft om saken. ”Säg mig”, sa han. ”Tar du någonsin av dig den där slöjan?”
Han hade sett Yusals hastiga rörelse när han kommit in. Han hade flera gånger undrat över tualaghiernas blå slöjor. Yusal var den ende av dem som aldrig tog av sig sin.
”Ja”, svarade Yusal kort. Det hördes på hans tonfall att han inte tänkte diskutera saken närmare med Toshak. Det fanns egentligen ingen anledning till att Yusal hade på sig slöjan i stort sett hela tiden. Vissa trodde att hans ansikte var fruktansvärt vanställt och andra att det inte ens var mänskligt. Sanningen var att Yusal hade på sig slöjan för att myterna och osäkerheten skulle frodas. Slöjan hjälpte till att skapa en mäktig, mystisk aura som gjorde människor rädda för honom.
Toshak insåg att Yusal inte ville prata om saken och bestämde sig för att byta samtalsämne. Han stack in handen innanför sin väst och tog upp ett litet föremål som han kastade till aseikhen.
”Titta vad jag har hittat”, sa han. ”Jag lämnade kvar några män som letade igenom främlingarnas lägerplats. De kom precis tillbaka med den där.”
Yusal vände och vred på det lilla föremålet. Det var den lilla asken med Evanlyns sigill.
”Jag anade att hon hade det med sig och vi kunde inte hitta det på henne eller bland hennes ägodelar. Till sist återstod bara en möjlighet: att hon hade gömt den innan de kapitulerade. Det fanns inte särskilt många gömställen där borta, så den var inte speciellt svår att hitta.”
Yusal log belåtet under slöjan. Han kunde nästan tänka sig att förlåta nordbon för hans ohyfsade sätt.
”Det här är ju utmärkt. Mycket bra jobbat.”
”Nu kan vi få ut lösensumman”, sa Toshak. ”Sextiosex tusen silverrullar.”
”Trettiotre tusen var”, viskade tualaghiern. Han njöt av orden och av beloppet. Men till hans förvåning skakade Toshak på huvudet.
”Sextiosex tusen till dig”, sa han. ”Jag vill inte ha något. Se det som en kompensation.”
”Kompensation? För vad då? Vad vill du att jag gör?” Yusal var inte van vid att människor avstod från så stora summor. Men Toshak tyckte att det var värt det. Han betalade gärna trettiotre tusen silverrullar för att bli överjarl.
”Glöm lösensummorna”, sa Toshak. ”Jag vill att alla fångarna dödas.”
Yusal spärrade upp ögonen. ”Allihop?”
Skandiern nickade.
Yusal funderade på förslaget. Seley el’then skulle vara värd mycket pengar, men absolut inte så mycket som sextiosex tusen silverrullar. Och wakiren hade varit en nagel i ögat på Yusal under många års tid. Världen skulle vara mycket behagligare utan honom. Hans ersättare skulle nog inte förfölja tualaghierna med sådan energi.
Ja, en värld utan Seley el’then skulle vara en bättre värld, tänkte han. Och han hade ingenting alls emot att döda skandierna och den unge araluanske mannen. Men det vore dumt att döda flickan.
”Men varför flickan?” frågade han. ”Hon skulle vara värd mycket på slavmarknaden.”
”Jag vill döda allihop för att slippa ha några lösa trådar hängande”, svarade Toshak. ”Flickan har inflytelserika vänner i Araluen och araluanerna är vänner till Erak. Slavar kan alltid fly eller säljas vidare. När jag är överjarl vill jag inte höra några som helst rykten om att det var jag som låg bakom Eraks försvinnande. Om hon är död så minskar risken för det.”
Yusal nickade tankfullt. Det verkade förståndigt. Chansen att flickan någon gång skulle lyckas fly och hitta tillbaka till Araluen var mycket liten, men den existerade. Det var bättre att ta det säkra för det osäkra i sådana här lägen. Dessutom skulle en massavrättning lära Maashavas invånare en läxa. Händelsen skulle bidra till att öka mystiken kring Yusal, precis som hans blå slöja.
”Jag förstår”, sa tualaghiern till sist. ”Men om vi ska döda dem kan vi lika gärna göra någonting speciellt av det.”
Toshak ryckte på axlarna. ”Gör som du vill”, sa han. ”Så länge allihop dör är jag nöjd.”