Gilan såg hjälplöst på när Hasasun höjde sitt jättelika svärd. Den unge spejarens ansikte utstrålade hjälplöshet och fasa. Nu skulle hans gode vän och läromästare dö. Mitt i den djupa sorgen fanns en fruktansvärd känsla av att han inte kunde göra någonting alls för att förhindra det här. Gilan försökte ropa Halts namn, men ordet fastnade i strupen på honom och han kände hur tårarna började strömma nedför kinderna.
Bödeln lyfte svärdet ännu högre. Nu skulle klingan falla vilket ögonblick som helst.
Men sedan lyftes vapnet helt oväntat ännu längre. Klingan passerade punkten där skarprättaren borde ha påbörjat sitt hugg.
Många i folkmassan flämtade till av överraskning. Gilan rynkade pannan. Vad höll Hassaun på med?
Svärdsklingans båge fortsatte uppåt och bakåt. Skarprättaren tippade långsamt baklänges och landade på golvet med en tung duns som fick golvplankorna att darra. Det var först då som fångarna på plattformen såg det som åskådarna på torget redan hade sett: den grå pilen som satt begravd i bödelns bröst. Det jättelika svärdet gled ur mannens händer och blev liggande bredvid honom. Bödeln var stendöd.
”Det är Will!” ropade Gilan och svepte febrilt med blicken över folkmassan för att se var Will stod gömd.
Halt sänkte huvudet, slöt ögonen och viskade fram en stilla bön av tacksamhet.
Fullt tumult bröt ut runt dem. Yusal såg förbluffat på när bödeln föll ned död framför hans fötter. Sedan såg han pilen och förstod genast vem som skulle drabbas av nästa pil. Han höll fortfarande sitt svärd i handen. Tualaghiern tvekade. Det var frestande att göra slut på mannen som stod på knä bredvid honom, men han insåg att han inte skulle ha tid med det. I stället vände han sig om för att fly.
Den andra pilen var på väg genom luften redan innan den första hade träffat Hassaun. Ögonblicket Will skickade iväg det första skottet visste han att det skulle träffa. Han var en mästerskytt. På kortare tid än det tar att berätta det hade han lagt sin andra pil på strängen, spänt bågen, siktat på den svartklädde Yusal och skjutit.
Det var tur för Yusal att han vände sig om i det ögonblicket. Det räddade livet på honom. Will hade siktat på hjärtat, men i stället träffade pilen i vänster överarm när mannen vände sig åt höger. Han skrek till av smärta och vrede, tappade sitt svärd och lade höger arm över såret. Han vacklade till och skyndade sig mot plattformens bakre del för att fly. Han vek sig dubbel av smärta och tog sig för sin blödande vänsterarm.
Will såg Yusals rörelser och förstod att han hade missat, men nu hade han annat att tänka på. Plattformen kryllade av beväpnade tualaghier som utgjorde ett stort hot mot hans vänner. Hans händer rörde sig så snabbt att man inte kunde urskilja detaljerna när han drog en pil, lade den på strängen, spände bågen och sköt och drog en ny pil, lade den på strängen, spände bågen och sköt. Snart susade ett halvdussin pilar i en båge över torget. Flera av vakterna skrek av smärta och skräck innan de föll ihop.
Fyra av dem var döda eller skadade innan de andra återfick fattningen. De som levde kunde välja mellan att stanna på plattformen och riskera fler pilar från den osynlige bågskytten eller hoppa ned på torget och fly. Det valde det sistnämnda.
En rad enskilda strider hade redan startat när de bedullinska och arridiska infiltratörerna kastade av sig sina mantlar, drog sina vapen och gick till angrepp mot de tualaghiska banditerna. Hela torget hade snart förvandlats till en böljande massa av kämpande krigare. Maashavaborna gjorde vad de kunde för att fly från slagfältet, men flera av dem anfölls och skadades av tualaghierna. Banditerna slogs för sina liv och förstod inte alls vilka som var fiender och vilka som inte var det. De slog helt enkelt blint omkring sig.
Några av vakterna stannade på plattformen, men de blev inte långvariga. Erak och Svengal lyckades tillsammans lyfta upp en från golvet och kasta honom rakt på tre av hans kamrater. De fyra männen flög omkull som käglor och försvann över plattformens kant. Gilan hade gripit tag i Yusals svärd och högg loss Evanlyns rep med den knivskarpa klingan.
Horace höll fortfarande på att försöka begripa vad som hänt, men han reagerade med en tränad krigares blixtsnabba reflexer. Han skyndade fram till Halt, som höll på att kämpa sig fri. Spejaren hade precis kommit på fötter och lyft sina bundna händer över stocken. Horace hjälpte honom att komma loss och de vände sig sedan mot Gilan, som stod några meter bort och höll på att befria Erak och Svengal.
”Gilan hugger av repen”, sa han och gav spejaren en knuff i rätt riktning. Sedan spanade den unge riddaren ut över torget och området bakom det för att försöka få syn på sin vän. Han kunde se en gestalt högt upp på ett av murens vakttorn. Han kände inte igen kläderna, men långbågen gick inte att ta miste på. Horace tog ett djupt andetag.
”Will!”
Han hade fått träning i att göra sig hörd på ett bullrande slagfält och Will hörde honom tydligt. Horace såg hur spejarlärlingen vinkade. Den unge riddaren höll sina bundna händer ovanför huvudet i några sekunder och tittade upp på dem. Sedan böjde han sig framåt och lade händerna på stocken. Han höll dem så långt ifrån varandra han kunde så att repen skulle synas så tydligt som möjligt. Han vände bort ansiktet, slöt ögonen och hoppades att hans vän förstod vad han ville.
Ssssssssssssss. Dunk!
Han kände hur det ryckte till lite i repet och när han öppnade ögonen såg han en pil som satt och darrade i träet. Will hade skjutit sönder en av repets tre strängar, men de andra två var fortfarande intakta.
”Du börjar bli rostig”, muttrade Horace för sig själv. Sedan insåg han att han hade problemets lösning framför sig i form av den breda, rakbladsvassa pilspetsen. Det tog bara några sekunder för honom att skära av resten av repet med pilspetsen. Sedan hade han båda händerna fria.
På torget nedanför hade en liten grupp tualaghier börjat gå i en kilformation mot trappan upp till plattformen. Horace log bistert för sig själv, böjde sig ned och tog upp bödelns väldiga tvåhandssvärd. Han gjorde några hugg på prov för att känna hur tungt vapnet var och hur det var balanserat.
”Inte dåligt”, sa han.
När de två första tualaghierna kom upp för trappan möttes de av en syn från sina värsta mardrömmar. Den långe främlingen kom rusande rakt mot dem. Han svingade det väldiga tvåhandssvärdet i luften och susandet påminde om en dödsmässa. Tualaghiern som gick i täten lyckades lyfta sin sköld och blockera hugget i sista sekunden. Den kraftiga klingan slog rakt in i den lilla cirkeln av metall och trä så att den vek sig dubbel över mannens arm. Den förödande kraften i slaget fick honom att vackla bakåt nedför trappan, rakt in i de två männen som gick bakom.
Den andre krigaren, som stod lite till höger, höjde sitt eget svärd för att anfalla Horace. Men Horaces motanfall var redan på väg och träffade tualaghierns svärd bara några centimeter från hjaltet så att klingan gick av. Den här nomaden var gjord av lite hårdare virke än sina kamrater. Han väntade inte för att fundera över sitt förstörda vapen, utan släppte det och rusade fram. Han duckade under tvåhandssvärdets klinga när Horace drog tillbaka den. Krigaren drog sin dolk och högg snett underifrån så att Horace träffades i axeln.
Ett tunt rött streck uppstod omedelbart. Det blev tjockare och otydligare när blodet började sippra fram. Horace hade knappt känt när dolken träffat, men han kände det varma blodet som rann ned för armen och han förstod att han var skadad. Han hade ingen aning om hur allvarlig skadan var, men han hade inte tid att fundera över den saken nu. Tualaghiern hade kommit så nära att det inte gick att anfalla honom med tvåhandssvärdets klinga.
Men svärdet kunde användas på mer än ett sätt. Horace drog tillbaka det stora hjaltet med mässingsknapp och drämde det rakt i huvudet på sin motståndare. Mannens kheffiyeh skyddade honom lite, men inte tillräckligt. Hans ögonvitor blottades och när Horace tacklade honom med axeln flög han av plattformen och landade på de kämpande männen som ramlat ned till trappans fot.
Horace stod ovanför trappan med fötterna brett isär och högg fram och tillbaka med svärdet i små hotfulla bågar. Hans motståndare hade sett vad som hänt med den senaste gruppen som försökt gå upp för trappan och ingen av dem verkade särskilt ivriga att försöka själva.
Halt och Selethen stod längre bak på plattformen. Det blev långsamt tomt på torget när Maashavaborna skyndade iväg längs gator och gränder. Det var nästan bara kämpande arridiska, bedullinska och tualaghiska krigare kvar. Och tualaghiernas överläge började bli tydligt. De var många fler än sina motståndare.
”Så trevligt att stadsborna hjälper till”, muttrade Halt. Han och wakiren hade beväpnat sig med svärd de tagit från stupade vakter. Gilan hade också ett svärd och de två skandierna höll i var sitt spjut som också hade tillhört vakterna. Evanlyn fumlade med sitt breda läderbälte och lossade en lång läderrem som hade sett ut som ett prydnadsmönster på bältet. Halt såg nyfiket på henne och undrade vad hon gjorde.
Sedan svarade Selethen på det han precis hade sagt och Halt blev tvungen att vända bort blicken från flickan.
”De är vana vid att ge upp snarare än slåss”, sa wakiren. ”De tänker bara på sig själva.” Han hade inte väntat sig mer av Maashavas invånare. Han hade sett hur glada flera av dem verkat över att han skulle avrättas.
Arridierna och bedullinerna drog sig långsamt tillbaka så att de formade en sorts mur runt plattformen. De hade planerat det här innan striden. Selethen svepte med blicken över torget och såg bekymrad ut.
”De kan inte vara fler än femtio”, sa han.
”Var kom de från?”
”Will tog hit dem”, svarade Halt. Han nickade mot det fallfärdiga vakttornet, där han till sist hade fått syn på en liten gestalt som satt hukad bakom träplankorna med en långbåge i händerna. Halt vinkade och kände hur en sten föll från hjärtat när gestalten vinkade tillbaka. Nu när det inte längre fanns några uppenbara måltavlor sparade spejarlärlingen på pilarna. Han hoppades kunna skjuta på Yusal igen.
”Will?” sa Selethen förvånat. ”Din lärling? Var skulle han ha hämtat hjälp? Hur har han burit sig åt?”
Halt log. ”Han har sina metoder.”
Selethen lade pannan i djupa veck. ”Tråkigt att han inte kunde hämta fler.”
”Tycker du att vi ska gå ned och hjälpa till?” frågade Halt. Han tecknade mot raden av krigare som bildade en mur runt plattformens fot. Selethen såg på honom, högg lite i luften för att prova sitt vapen och nickade sedan.
”Det är nog dags”, sa han.
*
Hassan lade handen på Umas axel och pekade till vänster om tornet de hade tittat på.
”Där!” utbrast han. ”Han är på det tornet!”
De hade hört den plötsliga tystnaden från staden när Hassaun hade dött, men de kunde förstås inte veta vad som hade orsakat den. Kort därpå hade de hört stridslarm och skrik från folkmassan. Striden hade uppenbarligen börjat, men i vakttornet syntes inte ett spår av deras unge vän. Och de hade inte hört några hornstötar heller. Oturligt nog hade mannen med hornet stupat redan under stridens första sekunder. ”Om något kan gå fel, så gör det det”, som många soldater brukade säga.
Sedan hade Hassan sett hur något rörde sig i tornet bredvid när Will sköt iväg sin snabba skur med pilar. Han påpekade det för Umar.
”Han är uppe i fel torn”, suckade aseikhen.
Hassan skakade på huvudet. ”Vad spelar det för roll? Han är uppe i ett torn. Vad väntar vi på?”
Umar grymtade och drog sitt svärd. Han vände sig mot mannarna som hukade sig ned längre bak i ravinen.
”Det är dags!” ropade han. Krigarna stämde upp sina stridstjut och skyndade iväg längs den dammiga vägen till Maashava.
*
Gilan ställde sig i det glesa ledet av försvarare runt plattformen och började svinga det främmande, krökta svärdet som om han hade använt det hela livet. Han högg snabbt och kraftfullt och klingan skar genom tualaghiernas försvar som en kniv genom smör. Männen föll ihop framför honom eller backade bakåt och sjönk ihop med händerna över smärtande sår. Men trots tumultet runt omkring var det i synnerhet ett ansikte han letade efter. Han letade efter mannen som hade njutit så av att plåga honom på vägen till Maashava.
Nu fick han syn på honom. Det syntes på mannens ögon att han kände igen spejaren också när han banade sig fram genom trängseln. Gilan log mot honom, men det fanns ingen som helst värme eller glädje i leendet.
”Jag hoppades att vi skulle springa på varandra”, sa han när mannen kom fram. Tualaghiern sa ingenting. Han såg ursinnigt på Gilan ovanför sin blå slöja. Mannen hade sett ytterligare ett halvt dussin kamrater genomborras av pilar under morgonen och han kände ett djupt hat gentemot de främmande bågskyttarna. Nu törstade han efter hämnd. Men Gilan talade på nytt innan mannen hann röra sig.
”Jag tycker att det är dags att du visar hela ditt fula ansikte”, sa han. Det krökta svärdet flackade till lika snabbt som en huggande orm.
Det träffade den blå slöjan på sidan, där den var fäst vid mannens kheffiyeh. Det blå tygstycket blev hängande på ena sidan.
Det var inget anmärkningsvärt med ansiktet som blottades – mer än att nedre delen, som vanligtvis täcktes av slöjan, var några nyanser ljusare än den bruna, solbrända och väderbitna delen ovanför. Mannens ögon, som redan tidigare varit fyllda av avsky, blixtrade nu av vrede. Tualaghiern tog ett språng framåt och höjde sitt svärd för att utdela ett dödande hugg.
Det klingade ljudligt när Gilan parerade hugget. Tualaghiern drog sig bakåt och tänkte anfalla på nytt. Den här gången högg han mot främlingens hand. Men Gilan parerade klingan, som träffade hans egen parerstång. Spejaren vred med kraft på handleden så att motståndarens svärd tvingades undan och gjorde sedan ytterligare ett blixtsnabbt anfall. Gilan högg flera gånger mot sin motståndare och huggen tycktes komma från alla håll samtidigt. De kom från vänster och höger, ovanifrån och från sidan. Gilan var så snabb att klingan knappt gick att se.
Tualaghiern var en erfaren krigare, men hans motståndare var en mästare. Gilan tvingade honom bakåt. Försvararna på båda sidorna närmade sig för att försvara honom, men tualaghiern var andfådd. Gilan såg hur svetten glänste i hans ansikte när han försökte undvika sin motståndares virvlande, glittrande klinga. Sedan sänkte han garden i ett ögonblick. Gilan sträckte ut höger fot och tog avstamp. Det var en klassisk stöt och det krökta svärdet träffade tualaghiern djupt i axeln.
Gilan drog ut sin klinga och såg hur svärdet föll ur motståndarens hand. Det vällde fram blod ur såret som fläckade den mörka manteln. Gilan sänkte sitt svärd. Striderna runt dem hade avbrutits för några sekunder, nästan som genom någon tyst överenskommelse. Alla såg på dem.
”Du kan ge dig om du vill”, sa han. Tualaghiern nickade kort. Hans ögon brann fortfarande av hat.
”Jag ger mig”, sa han. Han nästan viskade fram orden. Gilan nickade. Han tog ett steg bakåt och var nära att snubbla när han trampade på en av de bedullinska krigarna som hade stupat tidigare under striden. Gilan sneglade på motståndaren. Han vände bort blicken i en bråkdels sekund, men den besegrade tualaghiern såg sin chans. Han drog en krökt kniv ur bältet med vänster hand och tog ett språng mot den unge spejaren.
Något visslade till och sedan hördes en duns.
Tualaghiern frös till mitt i sitt språng och såg ut att vika sig dubbel över den jättelika klingan som Horace hade svingat. Horace drog tillbaka svärdet och krigaren föll ihop helt lealös på det stenlagda torget.
”Man får aldrig släppa sin motståndare med blicken”, sa Horace förmanande. ”Har inte MacNeil lärt dig det?”
Gilan nickade till tack. Pausen som hade uppstått när han stött mot tualaghiern upphörde och de två fiendegrupperna såg på varandra. Arridierna och bedullinerna kunde förmodligen ha utropat sig till segrare i det ögonblicket – men precis då ropade någon till på andra sidan torget.
Det var Yusal som tänkte sätta in ett sista anfall med sina styrkor.