Will och Halt satt mitt emot varandra på var sin sida av det enkla träbordet i Halts stuga i skogsbrynet.
För femte gången på några minuter tittade Will ned för att försäkra sig om att hans uniform var ren och prydlig och att hans läderbälte och knivslida fortfarande glänste. Han lyfte handen och rättade till håret så diskret han kunde. Sedan kastade han en blick på sina naglar för att kontrollera att de inte hade blivit jordiga eller smutsiga under de fyrtio sekunder som förflutit sedan han senast tittade på dem.
”Det här är ingen modeuppvisning”, sa Halt. Han verkade fullständigt lugn. Men det gjorde han ju å andra sidan alltid. Will hade däremot sällan varit så här nervös. En sak var han tacksam för och det var att han slapp bära den nya formella uniformen som Crowley hade förberett inför Halts bröllop. Enligt traditionen klädde sig spejarna alltid i sina vanliga spejarklädsel på Examensdagen. Will betvivlade att han hade kunnat hålla den vita skjortan och fina lädertunikan rena på en dag som den här. Förmodligen skulle han ha spillt ut något över kläderna.
”Jag undrar varför Crowley dröjer så”, sa Halt. Precis i samma ögonblick hörde de fotsteg på den lilla verandan utanför stugan. Dörren öppnades och Crowley klampade in med nedböjt huvud och en platt läderväska under armen.
”Så där, ja! Så där! Jag ber om ursäkt för att ni fick vänta. Det tog lite längre tid än jag hade tänkt, men nu är jag här till sist!”
Will flög upp ur stolen och ställde sig i givakt så fort spejarnas stormästare hade visat sig. Nu undrade han varför han gjorde det, eftersom det aldrig hade känts nödvändigt förut. Crowley tittade lite förbryllat på honom och gjorde tecken åt honom att sätta sig igen.
”Du kan sätta dig, Will”, sa han. ”Så där, ja, fint. Vi spejare brukar ju inte vara så formella av oss.”
”Nej, herr Crowley”, sa Will.
Halt höjde ett ögonbryn mot Crowley. ”Jag kan inte minnas att han någonsin har kallat mig ’herr Halt’”, sa han.
Crowley ryckte på axlarna. ”Han försöker väl komma på god fot med mig. Han försöker förstås försäkra sig om att jag inte ändrar mig och låter honom studera ett år till innan det är dags!”
Halt nickade allvarligt. ”Så är det nog.”
Will såg på de två männen och slickade sig nervöst om läpparna. Han visste inte riktigt vad han hade väntat sig på Examensdagen. Han hade räknat med någon sorts högtidlig ceremoni. Någonting som fick situationen att kännas speciell. Men nu var de ju spejare, som Crowley nyss hade konstaterat. Spejarnas examensdag kanske var som vilken annan dag som helst. Förutom att man tog examen, förstås.
Crowley drog fram en stol till bordet och satte sig ned. Han tog ut några pergament, en fjäderpenna och ett bläckhorn ur sin väska. Han öppnade bläckhornet, började bläddra igenom sina dokument och mumlade lågt för sig själv när han gick igenom de olika officiella formulären.
”Så där, ja!” sa han till sist. ”Då kan vi sätta igång. Du, Will … ja, du har gått i lära hos spejaren Halt i landskapet Redmont de fem senaste åren och bla, bla, bla och så vidare, och så vidare … du har visat att du har uppnått en godtagbar färdighetsnivå i spejarnas vapen – långbåge, lång kniv, kastkniv.”
Crowley titade upp och kastade en blick på Halt. ”För det har han väl? Ja, det är klart att han har!” Han besvarade sin egen fråga och tittade åter ned på sina dokument. ”Du är en av kronans tjänare och så vidare … tra la la.” Han såg upp igen. ”De här dokumenten är minst sagt långrandiga! Men det måste i alla fall se ut som om jag läser dem. Och så vidare, et cetera, med mera.” Han gjorde en paus och nickade flera gånger innan han fortsatte.
”Man kan alltså säga att du …” Han bläddrade lite och hittade till sist dokumentet han letade efter. ”Du är på alla sätt redo att överta privilegierna och ansvaret det innebär att vara en fullt auktoriserad spejare i kungariket Araluen. Eller hur?”
Han tittade upp igen med höjda ögonbryn. Will insåg att han väntade på ett svar.
”Det stämmer”, sa han hastigt. Han undrade om det räckte. ”Ja”, tillade han. ”Jag menar … just det. Ja, det är jag!”
”Det är bra. En sak till. Som du kanske vet så måste vi kalla dig något mer än bara spejare Will eftersom det finns tre andra spejare som heter så. Halt har inte samma problem eftersom han är ensam om sitt namn. Normalt sett skulle vi ha använt ditt efternamn, men du är uppvuxen som myndling, så du har bara ett namn. Därför måste vi ge dig ett namn till. Vi har funderat på ett antal förslag och avfärdat flera av dem.” Han såg på Halt. ”Din läromästare bestämde sig till sist för att du ska heta Will Treaty. Vad säger du själv?”
Will nickade långsamt. ”Jag gillar det. Tack, Crowley … herr Crowley”, sa han. Det kändes som om den här formella situationen krävde ett mått av artighet.
”Utmärkt! Will Treaty blir det alltså.” Crowley skrev namnet längst ned på ett formulär och vände det sedan mot Will. Han räckte över fjäderpennan. ”Skriv under längst ned här, så är det klart.”
Han tittade på medan Will skrev under längst ned på pergamentet. Sedan slog han näven i bordet och såg belåten ut.
”Så där, ja! Då var det fixat. Gratulerar, Will! Nu är du spejare. Bra gjort!” Han kastade en blick på Halt. ”Har du något att dricka?”
Will var nästan chockad. Var det här allt? Han hade väntat sig … ja, han visste inte riktigt vad han hade väntat sig. Men han hade inte väntat sig något så här spontant och informellt – att han bara skulle skriva på ett papper och så var han hux flux en fullvärdig medlem i spejarkåren.
”Var det allt?” frågade han.
Crowley och Halt såg förbryllade på varandra. Sedan bet sig Crowley tankfullt i läppen.
”Ja, jag tror det. Vi gick igenom din träning, nämnde några av dina bedrifter, kontrollerade att du vet vilken ända av pilen man lägger an mot strängen … såg till så att du fick ett efternamn … ja, jag tror faktiskt att det var allt!” Sedan verkade han komma att tänka på något. Han spärrade upp ögonen lite.
”Visst sjutton! Du ska ju ha den där silvergrejen också, eller hur?” Han tog tag i halskedjan med sitt eget silverne eklöv och skakade den lätt. Silverlövet var de fullfjädrade spejarnas emblem. Sedan började han att rota igenom fickorna med rynkad panna.
”Jag hade det ju här nyss! Var tusan … vänta lite! Jag hörde något som ramlade ned på verandan när jag klev in. Jag måste ha tappat det! Vill du vara snäll och titta efter, Will?”
Will var mållös. Han bara reste sig och gick fram till dörren. När han lade handen på dörren kastade han en blick mot de två spejarna som fortfarande satt ned vid bordet. Crowley gjorde en liten schasande gest med handen för att skicka ut honom. Will hade fortfarande blicken fäst vid dem när han klev ut på verandan genom dörren.
”GRATTIS!”
Det dundrande ropet kom från en kör om minst fyrtio personer. Will snodde häpet runt och såg att alla hans vänner hade samlats i gläntan utanför. De satt runt ett stort bord som hade dukats för en rejäl festmåltid och deras ansikten strålade av glädje. Baron Arald, Sir Rodney, lady Pauline och mäster Chubb var där. Och Jenny och George, hans kamrater från myndlingstiden. Ett dussin män med spejarnas uniform var där – personer han hade träffat och arbetat med under de senaste fem åren. Och förbluffande nog var även Erak och Svengal där. De vrålade hans namn och svingade sina stora yxor ovanför huvudet för att hylla honom. Bredvid skandierna stod Horace och Gilan. De svingade också sina svärd i luften. Det där var nog en farlig del av folksamlingen att stå i, tänkte Will.
Efter det första vrålet började alla att hurra och skandera hans namn. De skrattade och vinkade åt honom.
Halt och Crowley klev ut på verandan bakom honom. Stormästaren höll på att vika sig dubbel av skratt.
”Du skulle ha sett dig själv!” väste han. ”Ditt ansikte … som du såg ut! Strålande! ’Var det allt?’ Oj, oj, oj!” Han härmade Wills chockade min och vek sig dubbel på nytt.
Will såg anklagande på Halt. Hans läromästare log mot honom.
”Du såg för rolig ut”, sa han.
”Gör ni så där med alla lärlingar?” frågade Will.
Halt nickade ivrigt. ”Varenda en. Det förhindrar att de blir sådana där mallgrodor i sista ögonblicket. Men du måste lova att aldrig någonsin berätta det för en lärling.”
Han lade handen på Wills arm och pekade.
”Det är bara de mest tursamma eller skickliga lärlingar som får det där.”
Will vände blicken dit han pekade och fick en klump i halsen. Alyss och Evanlyn var på väg mot honom över gräsmattan. De bar en liten röd sammetskudde mellan sig.
Alyss var lång, värdig, askblond och vacker i sina eleganta kurirkläder.
Evanlyn log brett på sitt lite pojkaktiga sätt. Hon var honungsblond och vacker på ett väldigt speciellt vis.
Och på kudden mellan dem låg ett enkelt eklöv av silver som trätts på en kedja. Det var sent på eftermiddagen och solskenet som silade ned mellan de lummiga trädkronorna ovanför fick silverlövet att gnistra. Det där var symbolen för allt som Will hade kämpat för de senaste fem åren och nu var den äntligen hans.
De två flickorna lyfte halsbandet från sammetskudden och hängde det tillsammans över hans framåtböjda huvud. Människorna som hade samlats runt dem jublade så att de blev hesa. Sedan gav flickorna honom var sin kyss – Alyss på vänster kind och Evanlyn på höger.
Innan de vände sig mot varandra och utväxlade mördande blickar.
”Då kan festligheterna börja!” ropade Crowley skyndsamt. Han tog Will i armen och ledde honom mot gruppen av vänner som väntade på att få gratulera honom.
*
Det var en fest som skulle gå till historien i Redmonts annaler. De sista gästerna bröt inte upp förrän den nya dagen grydde. Will och Horace, som var hans äldsta vän, satt på den lilla verandan och såg hur de sista dansarna vacklade ut ur gläntan och började gå hemåt.
”Känner du dig till sist som en spejare?” frågade Horace.
Will skakade bedrövat på huvudet. ”Det hela känns helt överväldigande”, sa han. Han var tyst en liten stund. ”För bara några veckor sedan trodde jag att jag inte alls var redo för det här.”
”Och nu?” frågade Horace.
”Nu inser jag att man kan vänta hela livet om man försöker vänta tills man är redo.”
Den unge riddaren nickade. ”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv”, sa han. ”Det var precis så det kändes när vi kom tillbaka från Skandia och Duncan dubbade mig. Jag ville ropa att jag inte var redo!”
”Men det var du”, sa Will.
Horace nickade. ”Ja. Våra lärare kanske vet vad de gör trots allt. Halt avgudar dig, som du säkert känner till. När vi satt i fängelse i Maashava så visste han hela tiden att du skulle dyka upp och rädda oss. Han måste vara stolt. Du går i hans fotspår.”
”Det är stora fotsteg att gå i”, sa Will. ”Det var väl därför jag trodde att jag inte var redo. Jag visste att jag aldrig kan bli lika klok, skicklig eller modig som min läromästare. Jag kan helt enkelt aldrig bli som Halt. ’Det finns bara en Halt’, sa Crowley i går.”
Horace såg allvarligt på honom. Han tänkte på allt han hade fått veta om den här anmärkningsvärde unge mannen under de senaste fem åren.
”Du kanske aldrig kan bli precis som han”, sa han. ”Men varför skulle du vilja vara någon annan än dig själv?”
De två vännerna lutade sig tillbaka och såg på medan solen gick upp ovanför trädkronorna.
”Det här är den bästa tiden på dagen”, sa Will.
”Absolut”, sa Horace. ”Förresten, blir det frukost snart?”