Det svenska hatet – ett reportage om vår tid är den tredje och avslutande delen i den trilogi som började med Lasermannen – en berättelse om Sverige och fortsatte med De apatiska – om makt, myter och manipulation.
Varje bok, samtliga tre delar av detta nutidsreportage, har behandlat olika aspekter av det svenska samhället.
Lasermannen skildrade en ensam gärningsman och hans påverkan på ett samhälle – och hur samhället i sin tur påverkade honom.
De apatiska skildrade en av det moderna Sveriges största skandaler; den tid och de processer som ledde till att rykten och vandringssägner om svårt sjuka, apatiska asylsökande barn upphöjdes till sanning i den offentliga debatten och i statliga utredningar.
Det svenska hatet handlar om hur det offentliga samtalet förändrats under det senaste kvartsseklet, med utgångspunkt i ett antal unga män som valt det fysiska eller verbala våldets väg. Boken handlar om det personliga och politiska hatet och hur två påstådda ”huvudfiender” i samhället – militanta islamister och islamfientliga grupperingar – i själva verket påverkar och göder varandra.
Sammantaget har jag, i min Sverigetrilogi, försökt skriva en del av det senaste svenska kvartsseklets historia.
Samtliga tre böcker är skrivna i reportagets form. Jag som författare har valt ett antal skärvor och bilder av vår verklighet – och presenterat en vidare samhällsskildring utifrån detta urval. Andra författare hade säkerligen valt andra pusselbitar, lyft fram andra händelser och skeenden. Jag utger mig inte för att beskriva en enda sanning, eftersom jag anser att en sådan inte finns. Varje historiskt skeende kan ses och tolkas på flera sätt.
Det svenska hatet innehåller, på samma sätt som Lasermannen, närgångna skildringar av ett antal personer, med ibland intima bilder från barndom, uppväxt- och ungdomstid. En berättigad fråga är hur nära man kan och bör få gå de skildrade. Vad spelar enstaka händelser i barndomen för roll – egentligen. Har det bäring på en berättelse att John Ausonius mobbades som barn och kallades för ”neger” och ”svartskalle”? Har det någon betydelse för förståelsen av Peter Mangs att han diagnosticerades med aspergers eller att Anders Behring Breivik plågade små djur som barn?
På ett plan kan man givetvis hävda att enstaka händelser, eller personlighetsdrag, inte spelar någon roll, framför allt inte om de tolkas som den enda avgörande förklaringen till en persons senare utveckling. På ett annat plan blir just dessa små synbart vardagliga aspekter en av de tusentals pusselbitar som påverkar och formar varje individ.
Även om vi kan diskutera var det personliga ansvaret börjar och slutar kan ingen av oss frikopplas från det omgivande samhällets influenser och påverkan.
Vi är alla formade av tusentals bitar och skärvor av erfarenheter; av personliga upplevelser, fysiska och psykiska tillstånd, barndom och uppväxt, arv och miljö, av yttre och inre påverkan från föräldrar, syskon, vänner, partners, klass, kön, struktur, samhälle och kultur.
Ingen blir, vilket påpekas i diskussionen om militanta islamister, en jihadist som beväpnar sig för det påstådda heliga kriget, enbart på grund av en av dessa faktorer, på samma sätt som ingen heller blir aktiv i en islamfientlig grupp, eller parti, utifrån en endimensionell förklaringsmodell.
Det är synen på individen som en komplex varelse, bestående av en mångfald av interagerande faktorer, likt ett stort pussel med hundratals bitar, som ligger bakom mitt val att presentera ett urval av dessa bilder, för att därigenom ge läsaren en möjlighet att – utifrån en kritisk läsning – själv dra sina slutsatser.
Denna bok publicerades först i Aftonbladet som ett så kallat longread, ett digitalt format för reportage, böcker och längre texter. Inför publiceringen fick Kent Ekeroth, som tackat nej till att medverka i en intervju för boken, en möjlighet att läsa hela texten.
Kent Ekeroth hade få konkreta synpunkter på den bild som jag har förmedlat. I ett längre svarsbrev ifrågasatte han ingen av de avgörande händelser som jag skildrar. Flera av dem bekräftade han, några menade han var ”kraftigt överdrivna”, bland annat beskrivningen av besöket i Prag samt slagsmålet i högstadiet, vissa händelser sa han sig inte känna igen.
Ekeroth påpekade att han upplever att texten beskriver honom som ”ensam, utsatt och mobbad” och menar att detta inte stämmer; att ”han hade flera nära vänner”.
Men Ekeroths självbild går inte emot texten. Bokreportaget tecknar en sammansatt bild av en person där också hans vänner får plats; det är just några av dem som stått honom närmast som får komma till tals.
Jag hade naturligtvis gärna sett att också Kent Ekeroth gett sin egen bild av sig själv, på samma sätt som hans vänner valt att ge sin subjektiva bild av honom. Tyvärr valde han att tacka nej till att medverka.
Att vi alla har våra egna, personligt färgade bilder och uppfattningar om händelser och personer är en självklarhet. Att Kent Ekeroth och människor i hans närhet har olika minnesbilder och verklighetsbeskrivningar av gemensamma upplevelser är därför högst naturligt.
Problemet är snarare att i princip ingen, inte ens de vänner och kolleger som beskrivit honom i positiva ordalag, vågat träda fram med namn. Alla vet vad som kan hända om Ekeroths vänner och kontakter på Avpixlat väljer att hänga ut någon och uppmanar sina läsare att höra av sig eller besöka namngivna personer.
Och det är just denna utveckling Det svenska hatet beskriver. Jag kände, när jag påbörjade projektet, att begreppet hat möjligtvis var för starkt; att det så värdeladdade ordet kanske sköt över målet. Efter att under närmare ett och ett halvt års tid regelbundet läst sajter på nätets olika sociala medier känns ordet hat – tyvärr – i högsta grad relevant. Det är en passande term för de känslor och uppfattningar som varje dag formuleras av anonyma skribenter; med uppmaningar om allt från gängvåldtäkter till våld i alla dess former.
Det är ett debattklimat och ett tonläge som färgar av sig på hela det offentliga samtalet. Det skrämmer: direkt och indirekt. Att Sveriges tredje största riksdagsparti, enligt mängder av såväl muntliga som skriftliga källor, står bakom den kanske största av dessa sajter, Avpixlat, är en talande bild av tillståndet i landet Sverige år 2016.
Det är detta Sverige som Det svenska hatet beskriver.