Rädsla har många ansikten och jag känner dem alla. Värst för mig har alltid varit rädslan för vad som kan hända mina barn. Därnäst kommer skräcken som blandas med ensamhet, för den löser upp allt som är jag och gör mig till ingen. Håren på mina armar reser sig vid blotta tanken på min flykt från Irak. Det underjordiska fängelset i Kurdistan där främmande män låste in mig. Mörkret i trapporna ner till cellerna. Tystnaden. Evighetsvandringen mellan tigande män klädda i tygrika, traditionella kläder. Ögonen som följde mina rörelser. Männen som åt mig med sina blickar.

Jag förlitar mig på Gud. Alltid. Han är omkring mig och jag talar med honom som till en vän. Så var det då och så är det fortfarande.

Rädslan har en motpol. Den kallas nåd.