När jag träffade Saddam Hussein första gången var jag nyss fyllda sexton. Ingenting som jag hade lärt mig under min uppväxt förberedde mig för mötet med Saddam och ingen kunde ana hur mitt liv skulle komma att utvecklas efter den kvällen. Ända fram till sommaren 1968 gick allt som skedde i mitt liv att förutse och min enda rädsla var att mina föräldrar och mina sju bröder skulle bli arga på mig. Att jag i egenskap av enda dotter och enda syster skulle uppföra mig på ett sätt som drog skam över min familj.
Vilken lycklig tid det var. Allting så enkelt.
Jag var inte vacker, det har jag aldrig varit. Mycket söt var jag, stora bruna ögon, rund och mjuk och len i kroppen som en nygräddad vetebulle och mörkblont hår som räckte mig långt nedom ryggen. Det som syntes bäst hos mig var ändå något annat, svårare att definiera. En släkting försökte någon gång förklara för mina barn:
– När er mamma gick på gatan måste alla i Bagdad gå ut ur affärerna och se på henne!
Det var sant. Så var det. Jag syntes som om jag var belyst och jag gick inte som andra flickor, mina fötter dansade fram. Livslusten satte luften i svängning omkring mig, mina höfter gungade utan att jag visste hur det hände. Min mamma bannade mig:
– Gå inte på det där viset, Pari, sluta! Sitt rak i ryggen, fötterna ihop, händerna i knät!
Sedan brast hon i skratt, för när jag försökte lyda, dansade mina flickfötter ändå. Inte ett ögonblick förstod jag känslorna hos dem som såg på mig med våta ögon. Mitt liv var sagoprinsessans skyddade tillvaro i min fars vackra hus och underbara trädgård i exklusiva kvarter i Bagdad. Vår trädgårdsmästare anpassade trädgårdens färger efter årstidens växlingar, min mamma hade en kock och många tjänare till sin hjälp. Vi hade en chaufför som tog oss överallt, även till skolan och till den exklusiva klubben där vår familj var medlemmar, Alwyia. Våra bilar var först av märket de Soto, sedan alltid Mercedes. Min fars namn var respekterat i de högsta kretsar. Våra grannar var ansedda irakiska familjer – de flesta kristna som vi. Röda Korset och många internationella ambassader ägde hus i våra kvarter.
Familjens vardag var omgärdad av tydliga gränser där var och en hade sin egen utmejslade roll. Min far var ofta på resa för sina affärers skull, min mamma ansvarade för allt som rörde vårt hem. När vi inte var hemma var vi på klubben och umgicks med familjer som ingick i den tidens elit i Bagdad. Fester, middagar, swimmingpool, tennis, volleyboll, drinkar med eller utan alkohol, en fin restaurang – allt en människa kunde önska sig. Varje torsdag var det tonårsparty. Vi dansade, blev kära och drack Fanta. Varje fredag åt min familj middag på klubben. Sedan spelade min far kort med sina vänner, medan min mor umgicks med sina väninnor.
Mina bröder var mina livvakter. Alltid. De gick på varsin sida om mig när jag gick ut. Jag var tryggt omgärdad av regler och mina stora bekymmer var mycket små.
Alla hade förväntningar på en fin flicka som jag, en flicka måste vara rädd om sitt goda rykte. Min egen framtid och min familjs heder hängde på att jag förblev oskuld. Misslyckades jag med att förbli min familjs stolthet blev jag i stället bärare av dess skam. I min bevarade oskuld låg min styrka och varje gång en situation oroade mig, sprang jag fort till min mamma.
Pengar var inte viktigt för mig, av det enkla skälet att pengar alltid fanns. Berättade jag gråtande för min pappa att jag hade tappat min dyra klocka, gav han mig en ny samma eftermiddag. Fast en dag i veckan skulle jag städa där hemma eller hjälpa kocken att laga mat. På så vis ville min mamma att jag skulle lära mig ödmjukhet:
– Du är som andra, Pari, sa min mamma, du är människa.
Sådant var mitt liv när jag mötte Saddam. En söt flickunge i Bagdads societet. Jag visste ingenting om politik, jag betraktade mig som europé och min familj var grekisk-ortodox kristen. Kontrasten till Saddam Hussein kunde inte vara större.
Saddam var runt trettio år när han och jag träffades. Att han var betydligt äldre än jag betydde dock mindre för fortsättningen än att hans bakgrund var radikalt olik min. Saddam kom från ett mycket fattigt liv i en irakisk bondby utanför en stad norr om Bagdad, Tikrit. Hans far antingen försvann eller avled innan Saddam föddes. Hans mor gifte senare om sig och Saddam tillbringade stor del av sin barndom i sin morbrors hem i Bagdad.
De kolossala olikheterna mellan Saddams och mina tidiga erfarenheter av vad livet är, skapade en underlig balans mellan oss. Han tog ständig revansch. Själv hade jag inte fått lära mig undergivenhet, jag visste alltid mitt värde. Jag var stolt över min kärleksfulla familj och jag lärde mig tidigt att respekt är något annat än svaghet. Min styrka var på sitt vis lika stor som Saddams, även om den var annorlunda.
Jag undrar ofta varför jag fortfarande är i livet. Varför fick just jag leva, när så många andra i Saddam Husseins Irak måste dö? Men jag undrar inte längre över varför jag väckte Saddams intresse: i en värld av växande underdånighet roade jag honom från första stund genom att helt enkelt vara mig själv.
Allt mellan Saddam och mig ändrades naturligtvis när jag förstod vem han var. Men just denna första kväll, denna ödesdigra fredag i augusti 1968, visste jag ingenting och därför kom den underliga balansen mellan oss att befästas på ett särskilt sätt.
– Ändra dig aldrig, Parisoula, sa Saddam ofta till mig, var alltid som du är.