Min fars stora trädgård omgärdades, precis som alla andra trädgårdar i vårt område, av en mur. För att komma till grannens entré måste man gå runt hela kvarteret. Men om min mamma tillät mig kunde jag lätt klättra över den inre muren mellan trädgårdarna och besöka våra närmaste grannar, ett armeniskt par, kristna liksom vi. Mannen hette Harout al-Khayyat. Han ägde ett mycket exklusivt herrskrädderi som bar hans namn. Hustrun hette Gina. Hon var en bit över tjugo år och min mamma tyckte om henne. Därför kunde Gina ibland komma hem till oss och sitta och prata en stund. Familjevis umgicks vi aldrig, men Gina och jag talade då och då med varandra över trädgårdsmuren.

Min mamma tyckte inte om Harout. Varför visste jag inte, men idag vet jag bättre. Harout ingick redan på den tiden i kretsarna runt Saddam Hussein, vilket förklarade min mammas ogillande. Visste hon något annat om Harout som jag var för ung för att förstå? Anade hon något om hans och Ginas äktenskap?

Långt senare i livet stötte jag ofta ihop med Harout, eftersom han fortfarande ingick i kretsen runt Saddam och brukade spela kort med Saddams söner, Uday och Qusay. Harout kunde ibland se på mig och skratta:

– Din mamma ville helst förgifta mig, Pari, sa han.

Det var sant. Och kvällen när Gina bad mig komma över och göra henne sällskap eftersom Harout skulle ha gäster, var det som om min mamma hade en föraning om ondska. I återstoden av sitt liv talade min mamma om mitt första möte med Saddam som ”olycksstunden”. Hon bannade sig själv. Tyckte att det var fel av henne att släppa iväg mig just den där kvällen, när Gina tyckte att det var tråkigt att vara ensam. Kunde jag inte komma över och hjälpa henne att göra tabbouleh och att servera mat till Harouts gäster?

Min mamma sa nej. Absolut nej. Hon kunde vara en god granne och låta kocken göra en tabbouleh och skicka över till Ginas hus, inga problem. Jag skulle stanna hemma.

Jag tjatade både länge och envist:

– Vad kan vara farligt, mamma? Jag är bara med Gina i huset intill och är med när gästerna äter din goda tabbouleh och grillar lite fisk?

Mammas alla förmaningar, jag kunde dem utantill: Drick inte ur öppnade flaskor. Var aldrig ensam med en man. Slå ner blicken när någon man tittar på dig. Låt ingen ens kyssa din hand, för du kan bli med barn …

Jag svär, jag trodde henne. Ingen hade talat med mig om vad som händer mellan man och kvinna och jag hade stor respekt för min mamma. Hon bestämde allt i min pappas hus och brukade ofta säga till mig att en flickas bästa vän är hennes mor. Skälen var två. En mor är inte svartsjuk på sin dotter och en mor kommer säga sanningen.

En gång när jag var på besök hemma hos en väninna hade jag lovat mamma att vara hemma klockan nio. Kanske kom jag tio minuter för sent och min mamma var ursinnig. Hon tog mitt långa hår, tvinnade ihop det till ett rep och började slå mig. Två dagar på mitt rum var mitt straff den gången. Jag skulle hålla tiden. Jag skulle känna straffet i min kropp, så att jag mindes reglerna nästa gång.

Idag kan jag mycket väl tänka mig att Ginas inbjudan till mig den kvällen var Harouts idé. Harouts välbeställda kunder tillhörde eliten i Bagdad och Harout visste att Saddam Hussein åtrådde allt från väst och var medveten om att han älskade lyx. Harout kände även till Saddams gränslösa aptit på unga kvinnor, kanske var han till och med en av dem som hade i uppdrag att hitta de yngsta och sötaste. Sådana som jag.

Harout hade all nytta i världen av att hålla sig väl med mannen som snart skulle hålla Irak i ett järngrepp. Denna kväll fick jag bli Harouts gåva till Saddam Hussein.

Suckande gav min mamma upp. Hon skulle vänta på mig, sa hon. Hålla utkik mot muren hela kvällen, se mig komma hem. Jag gjorde mig fin och satte på mig min skära klänning med åtsittande liv och kjol så vid att den stod rätt ut när jag snurrade. Jag borstade mitt hår blankt, lät det hänga fritt på ryggen och knöt ett långt, skärt band om. Ankelkedjor av guld, högklackade skor i silver, många klirrande guldarmband, en skvätt av min favoritparfym, Je reviens. Nöjd med mig själv dansade jag fram till mamma för att visa upp mig.

– Så finklädd? sa mamma misstänksamt. För att servera tabbouleh?

Än i denna dag kan jag se henne framför mig som hon satt hemma i köket den gången. Svartklädd och bredbent på stolen med en hand på vart knä. Bekymrad blick:

– Gå inte så där, Parisoula, jag förbjuder dig! Du får stanna hemma!

Därpå alla frågor och suckar ännu en gång, vem ska komma, var ska ni sitta, vad ska ni äta …? Parisoula, min dotter, i mitt hjärta vet jag att detta inte är bra.

Äntligen skuttade jag över muren med min skål full av tabbouleh och den skära kjolen flygande omkring mig. Jag hade fått min vilja fram och det här skulle bli kul.

*

Baathpartiet grundades på 1940-talet i Syrien i protest mot kolonialväldet, vilket då fortfarande var starkt i alla arabiska stater. Baath betyder på arabiska ungefär detsamma som pånyttfödelse och filosofin bakom Baath handlade dels om socialism, dels om arabisk nationalism.

I början hade Baathpartiet inte många anhängare i Irak, men dess inflytande växte. Med tiden kom dock Saddam Hussein att i första hand bli en förespråkare av sin egen makt och de ursprungliga idéerna mer eller mindre förlorade sin betydelse. Men det var trots allt inom Baathpartiet som Saddam Hussein fick sin tidiga politiska skolning.

Uppbyggnaden av det irakiska Baathpartiet var en blodig process med många maktkonflikter och flera militärkupper. Drivande inom den interna oppositionen var Ahmad Hasan al-Bakr, som kom att bli Saddam Husseins företrädare som president, och Saddam Hussein själv.

al-Bakr försökte med stöd av Saddam Hussein att ta över presidentmakten redan 1964, vilket ledde till att båda arresterades. al-Bakr frigavs senare på grund av sjukdom och Saddam Hussein lyckades år 1966 fly till Egypten, men efter militärkuppen i juli 1968 valdes al-Bakr till slut till president av det nybildade Revolutionsrådet. Saddam Hussein hade redan då en stark ställning i regeringen och ju äldre och svagare president al-Bakr blev, desto mer växte Saddam Husseins inflytande.

*

Inifrån Harouts hus hördes musik från en grammofon. Jag ställde ifrån mig min skål i köket, tog emot en annan med chips som Gina gav mig och gick mot salongen för att höra bättre. Frank Sinatras mjuka röst fyllde rummet, Strangers in the night. Min favorit.

Harout tog min hand och ville dansa. Genom mitt huvud for blixtsnabbt att om mamma ser mig nu så dödar hon mig, men jag var nyss fyllda sexton och danslusten tog över. När Harout snurrade mig så kjolen slog ut som en blomma, skrattade jag högt.

Mitt i denna virvlande dans såg jag gästerna stiga in. Tre män, den främste påfallande elegant i blå sidenkostym och bländvit skjorta. Saddam Hussein. Mitt första intryck var hans underliga ögon. Sådana ögon hade jag aldrig sett. Gammalt silver, gammalt guld, Saddams bruna blick glimmade som metall. En stund senare skulle jag säga det till honom:

– Du har ögon som ett djur. Du har en kall blick.

Någon annan än jag hade kunnat straffas med döden. Saddam Hussein bara skrattade. Min frispråkighet roade honom, förmodligen därför att han var så van vid att man aktade sig när han var i närheten. Saddam Hussein var ömsom beundrad ömsom fruktad, men man visste att han var brutal. Liv kunde mycket fort vändas i blodig död i hans närhet. Redan då var det så.

Själv hade jag dock inte en aning om vem Saddam Hussein var. Detta blev paradoxalt nog min styrka, för min enda rädsla när jag var nyss fyllda sexton år och mötte Saddam Hussein första gången var att min mamma skulle få veta att jag dansade. I min familj var politik ett lika olämpligt samtalsämne runt middagsbordet som religion. Det spelade ingen roll om samtalet fördes tillsammans med gäster eller inom familjen:

– Skapar bara problem, brukade min pappa säga, till slut blir alla osams.

Så länge jag lever kommer jag förknippa Frank Sinatras röst med mitt och Saddams första möte. Saddam tog min hand och snurrade mig som Harout hade gjort nyss så den rosa kjolen flög, men sedan släppte han mig inte utan snurrade mig vidare in mot sitt bröst. Saddam höll mig fast, så att min rygg trycktes mot honom.

– Släpp! Släpp mig!

Jag var både arg och skrämd. Min mamma skulle döda mig om hon såg mig i en främlings armar, muslim dessutom, och plötsligt såg jag Ginas förfärade blick i dörren till köket.

Idag är jag rätt säker på att Harout hade arrangerat så att jag dansade mitt i rummet i min skära klänning i ögonblicket när Saddam steg in. Men då? Aldrig. Jag var oskulden personifierad. Allt skedde så fort, jag förstod inte vad som pågick och kunde inte värja mig.

Jag såg livvaktens granskande blick mot mig och jag såg den tredje, okände mannen som jag nu vet var Saddams halvbror, Barzan al-Tikriti. Denne man skulle med tiden bli chef för Saddam Husseins fruktade säkerhetstjänst, mukhabarat. Han var ful med sitt koppärriga ansikte och hans ögon var elaka. Med ett barns starka instinkt visste jag att den mannen var ond.

Jag fäste min vädjande blick på Gina, hjälp mig, men hela hennes gestalt utstrålade kyla. Gina var arg på mig. Varför? Vad hade jag gjort för fel?

– Du har vackra ögon, sa Saddam när han äntligen släppte mig.

– Jag måste gå hem, sa jag med bestämd röst.

– Vet du inte vem jag är?

– Gina? Var det min mamma som ringde?!

Saddam Hussein gav några snabba order till sin halvbror och livvakten, vars blickar mot mig var öppet lystna. Andemeningen var att jag tillhörde Saddam. Han förbjöd männen i rummet att se på mig på det där viset. Någonsin.

Jag blev alltmer osäker. Orden förstod jag, men jag behärskade inte den vuxna koden.

Återigen sökte jag Ginas blick. Att tala med ögonen och att läsa andras blickar är självklart i arabvärlden, det lär man sig som liten. Ögonens språk säger minst lika mycket som de talade orden, dessutom talar det sanning. Ginas blick uttryckte enbart ursinne.

Vad skulle jag göra nu? Utan min mamma att söka skydd hos? Hela min uppfostran gick ut på smidig anpassning till vad andra förväntade sig. En väluppfostrad flicka ställer inte till problem, detta hade jag lärt mig. Hur skulle jag bete mig med en manlig gäst som lade sin hand på min kropp som om den vore hans? På min rygg, min arm, min hand …

Till min fasa böjde sig Saddam över min hand och kysste den.

I ett obevakat ögonblick stod Gina tätt intill mig, blicken kall som is. Efter maten, sa hon, måste jag gå hem:

– Glöm den mannen, Parisoula. Du har aldrig träffat honom.

Idag bor Gina i USA. Jag önskar att hon hade uttryckt sig tydligare den kvällen. Det hade kunnat förändra mitt liv.

Innan jag visste ordet av hade Saddam Hussein fört mig ut i trädgården. Jag kände det varma trycket av hans hand mot min rygg. Mörkret var sammetsmjukt och i månljuset bland pelarna på den skyddade terrassen anade jag doften av rosor. Tjänarna hade förberett den aromatiskt doftande elden. För att grilla fisk krävs en perfekt glödbädd och denna kunde bara inte bli bättre.

Tanken på min mamma gled undan. Det var onekligen en spännande kväll. Visserligen såg Gina fortfarande på mig som om hon ville att jag skulle försvinna, men hur skulle jag ha kunnat veta att Gina var en av Saddams många älskarinnor? Vad visste jag om skenäktenskap som arrangerades av Saddam Hussein därför att han ville ha kontroll över sina kvinnor? Ingenting visste jag. Ingenting.

Saddam Hussein tecknade att jag skulle sitta närmast honom. Maten var delikat, kvällen som förtrollad och alla behandlade Saddam Hussein med stor respekt. Han uppförde sig som om han var van vid att ha makt över sin omgivning.

Sådan skulle en man vara. Det var självklart, det hade jag lärt mig. Sådan var min pappa också och sådana ville mina bröder bli. Det som intresserade mig var enbart hur Saddam såg på mig. En vuxen mans blick mot en kvinna som han finner attraktiv. Jag blev nyfiken. Vem var egentligen denne Saddam Hussein? Som de andra behandlade som en prins?

I den arabiska världen finns symbolhandlingar som är viktiga att känna till om man vill förstå vad som egentligen pågår. Det räcker inte att kunna arabiska. Det räcker inte heller att kunna tala med sina ögon. I arabländerna måste man även behärska symbolernas språk.

Vi åt karp från floden Tigris, en delikat anrättad fisk, kryddad som man bara kan i Irak. På karpen finns ett speciellt stycke kött strax bakom fiskens huvud, som av tradition anses vara finare och smakligare än andra. Luqmat al-sayyad. Fiskarens gåva. Att erbjuda någon just den fiskbiten innebär en stor hedersbetygelse. Beroende på omständigheterna kan gesten betyda respekt, kärlek, vänskap eller evig trohet.

Att just Saddam Hussein plockade loss denna symbolladdade bit grillad fisk var självklart. Hans position gav honom rätt att göra så. Desto mer överraskande var det att Saddam vände sig till mig:

– Öppna din mun. Ät.

Det var en laddad stund. Alla i sällskapet visste vad gesten betydde. Utan att ägna de övriga en blick eller säga ett ord berättade Saddam för dem att jag var hans. För alltid.

Men Saddam satt för nära. Det tyckte jag inte om. Jag fick skjuta bort honom och hans händer hela tiden, men han bara log och drog mig tillbaka. Saddam var stark och det var en lättnad när Gina plötsligt kom ut igen efter en vända till köket:

– Din mamma ringde. Du ska hem. Nu.

Gina ljög. Hon visste och jag visste, men jag var tacksam och reste mig genast. Saddam skrattade högt och tvingade ner mig på nytt bland kuddarna runt elden.

Jag blev ursinnig. Vem trodde han att han var? Jag visste minsann vad araberna ansåg om europeiska flickor, horor allihopa. Men jag var stolt över min grekiska familj och Saddam Hussein borde visa mig respekt.

– Du är inte min make och inte min fästman heller, fräste jag och kämpade mig loss. Jag lyder inte dig!

Dödstyst. Sällskapet höll andan. Hur vågade jag? Saddam Hussein skrattade ännu mer, han var verkligen mycket road.

I den mannens tätt vävda fångstgarn levde jag sedan till den dag när jag anade att han planerade min död. Hur många gånger hörde jag Saddam skratta och säga att han skulle skära av min tunga? Hur många gånger hörde jag honom kräva att jag alltid måste fortsätta att vara den oförstörda och frispråkiga varelse jag var när vi träffades?

Oräkneliga.

– Jag följer dig hem, sa Saddam och reste sig från kuddarna, smidig som en katt.

Aldrig. Jag närapå flämtade av förfäran, vad skulle min mamma säga om en främmande man kom hoppande över muren tillsammans med mig? Vem skulle hon döda först, mig eller honom?

Gina ingrep och förklarade att jag var strängt hållen i min högt ansedda familj. Det skulle orsaka stora problem om min mamma fick veta att en man som inte var min släkting fick följa mig hem …

Saddam föste henne otåligt åt sidan. Han och jag skulle promenera runt kvarteret tillsammans. Det hade han bestämt.

Jag gav upp. Vad kunde vara farligt med det? Bara inte mamma fick syn på oss och om jag kände henne rätt, så bevakade hon just nu dörren till trädgården.

Så först kom jag i min skära klänning, kokett trippande i månljuset på den lugna, tysta gatan med sina muromgärdade, stora villor i parkliknande trädgårdar. Skorna tog jag av mig så att mamma inte skulle höra klappret av klackarna. En Askunge som flyr från balen.

Efter mig kom Saddam med den buttre livvakten tätt intill, Saddam så ung och stilig i sin svarta mustasch. Varje gång jag vände mig om såg jag Saddams förtjusta leende och sjasade fort bort honom:

– Inte så nära! Längre ifrån!

Till sist ögonblicket vid porten i muren när Saddam tog båda mina händer i sina:

– Gå nu, sa han, innan jag ändrar mig.

Jag såg på honom. Vad menade han? Hans mörka blick var alldeles för nära min. Jag sprang iväg så fort jag kunde.

När jag kom in på verandan som vette mot trädgården i vårt stora hus, fortfarande med skorna i handen, såg jag en syn som jag aldrig glömmer. Mamma stod uppkliven på en stol och spejade ängsligt upp mot det upplysta grannhuset, varifrån det hördes tydligt att Gina och Harout grälade.

När jag hälsade snurrade mamma misstänksamt runt på stolen. Varifrån kom du? Varför såg jag dig inte? Varför kom du inte över muren? Varför kom du inte tidigare? Varför svarade ingen när jag ringde?

Jag var så nervös att jag knappt kunde stå stilla. Utanför hörde jag Saddams bil, en motor som brummade igång, dörrar som slog igen. Mamma lystrade, vem är det? Vems är bilen? Vad gör den här?

Förtrollningen var bruten. Saddam hade lyckats förvirra mig en liten romantisk stund, men min mammas frågor var jag van vid. Jag vred mig som en mask:

– Mamma, jag är trött, jag vill gå och lägga mig …

– Du ljuger. Parisoula, jag ser på dina ögon att du har något att berätta … men det kan vänta tills imorgon.