Vid frukosten hade mamma bestämt sig. Jag skulle aldrig mer få hälsa på i Harouts hus, jag skulle inte få följa med till klubben på länge, jag skulle stanna i mitt rum och om jag inte lydde henne så skulle hon berätta för min pappa och mina bröder.
Jag bråkade inte. Snarare var jag tacksam över att få återgå till mitt vanliga liv. Inte minst skrämdes jag av min egen reaktion. Varför blev jag så svag i benen när Saddam såg på mig?
När en av mina kusiner, Katerina, som vi kallade Kety, hälsade på några dagar senare, anförtrodde jag mig till henne.
– Han rökte cigarr och drack whisky, sa jag och rynkade föraktfullt på näsan, usch, han var verkligen inte från våra kretsar, mycket enkel bakgrund …
Samtidigt visste jag att allt detta annorlunda var det som drog. Saddam var en vuxen man, inte en pojke. Hans beröring både oroade och lockade.
När telefonen ringde en eftermiddag senare i veckan, satt mamma och jag på verandan. Mamma var omedelbart misstänksam, det är väl inte Harout?
– Jag svär, Parisoula, jag dödar dig om du talar mer med den mannen!
Jag suckade och lyfte luren. Hörde Saddams röst och slängde på luren i panik.
– Någon som ringde fel nummer, mamma!
– Fel nummer?
Mamma lyfte sina händer mot taket, himlade sig och ropade att sedan kvällen i Harouts hus var jag som förbytt. Varför var jag så vit i ansiktet? Vem hade ringt? Varför såg jag henne inte i ögonen? Jag måste berätta allt för min mamma, om det så innebar att jag skulle få sitta kvar på min stol i en månad innan jag talade!
När telefonen ringde igen några dagar senare, var jag ensam i rummet. Jag blev minst lika förfärad denna gång, men Saddam Hussein sa strängt att jag fick aldrig någonsin slänga luren i örat på honom igen.
– Du vet vem jag är!
– Nej, det gör jag inte, och du får inte ringa mig fler gånger!
– Jag vill träffa dig, Parisoula.
– Aldrig! Min mamma dödar mig! Nej!
– Jag är Saddam och jag accepterar inte ordet nej. Du är ren och du är min, Pari, en frukt som är mogen, söt att äta och färdig att plockas …
Den orientaliskt flödande poesin gjorde inget intryck på mig:
– Jag är ingen frukt! Min mamma kommer att äta upp dig om hon hör dig!
– Fredag kväll klockan åtta, på klubben, sa Saddam lugnt med den där rösten som fick det att ila i kroppen på mig, en tung värme som flöt ända ner i fötterna.
Sedan lade han på.
Inte för att jag ville träffa Saddam igen. Någonsin. Men jag visste att jag skulle se till att göra det möjligt.
Skulle jag ljuga för min mamma ännu en gång? Ja. Rädd för följderna? Självklart. Ingen utanför min familj hade ännu kysst mig. Lusten att vara nära Saddam var obetvinglig. Den avgjorde mitt öde.