Club Alwyia var centrum i min familjs sociala liv. Min far hade i egenskap av framgångsrik affärsman en hög ställning i den traditionsrika och exklusiva klubben och alla visste att det var attraktivt och svårt att bli accepterad som medlem. Därför innebar medlemskap i Alwyia i sig ett godkännande i min familj.

Via klubben hade jag lärt känna en ung kvinna som hette Faryal. Mina föräldrar kände hennes föräldrar, som var kristna armenier, och jag hade självklart träffat Faryal i olika sammanhang på klubben. Jag var ju där flera eftermiddagar och kvällar i veckan, tillsammans med olika familjemedlemmar. Man badade i någon av de tre swimmingpoolerna, skvallrade och umgicks, tog några drinkar, åt middag …

Jag kan se annorlunda på mina tidiga möten med Saddam Hussein idag. Nu när jag vet hur han – och senare även hans söner – arrangerade så att det alltid skulle finnas god tillgång på unga, vackra flickor. Männen i klanen Hussein höll sig alltid med speciella scouter, vars uppdrag det var att hålla utkik. Mot löfte om välvilja eller inför hot om tortyr spelade ingen stor roll. Det väsentliga var att flickorna levererades. Jag har ingen svårighet att se att det mönstret följdes även vad gäller leveransen av mig. Det enda ovanliga med just mig var att relationen till Saddam Hussein inte avbröts. Att den tvärtom pågick i decennier.

Äktenskap mellan oss var det aldrig tal om. Saddam Hussein hade i egenskap av Iraks ledare aldrig kunnat gifta sig med en icke-muslim, för det första. Min familj hade aldrig accepterat honom som friare för det andra – Saddam var ju bland mycket annat redan gift. Själv hade jag inte velat gifta mig med Saddam. Aldrig i livet. Jag tyckte ofta synd om hans hustru, Sajida.

Och Saddam själv?

– Jag vill veta att det finns en risk att jag förlorar dig, sa han ofta. Det kommer aldrig ske. Hellre dödar jag dig.

På fredagen ringde Saddam Hussein på nytt. Min mamma svarade och Saddam sa då att han var medlem av klubben. Att jag hade glömt en bok och att han ville tala med mig.

Min mamma blev omedelbart misstänksam. Medlem av klubben? Som inte hälsade med respekt och presenterade sig med namn?

Hon sa artigt att hon skulle hämta mig, men hennes blick mot mig var skeptisk:

– Medlem av Alwyia, påstår han. Han talar som om han kommer från Tikrit.

Jag kände hur jag rodnade. Jag visste omedelbart. Dialekten de talar i Tikrit är speciell och den som bor i Bagdad hör skillnaden direkt. Jag tog telefonluren, hörde Saddams röst:

– Vi ses snart. Din vän Faryal kommer och hämtar dig.

Jag sa ingenting, bara slängde på luren. Mamma betraktade mig forskande.

– Jag vet inte vem han var och jag har inte tappat någon bok, förklarade jag.

– Det är något, sa mamma. Vad håller du på med, Parisoula? Så småningom kommer du berätta, det förstår jag. Det vore bättre om du gjorde det nu.

Min mamma visste inte hur rätt hon hade.

Två timmar senare knackade det på porten och där stod mycket riktigt min vän Faryal:

– Kom Parisoula, följ med till klubben och ta en Coca-Cola!

Min mamma log uppmuntrande. Faryal var en trevlig och lämplig väninna, vars föräldrar var medlemmar i klubben. Allt var normalt:

– Ha så trevligt, min kära dotter!

Så vi åkte bil till klubben precis som vi hade sagt. Där drack vi en läsk och satt och pratade en stund så att en massa bekanta såg att vi var där. Jag tyckte att alltihopa var kolossalt spännande. Har man som jag haft en trygg och skyddad uppväxt, tenderar man att tro de flesta om gott. Om jag ska beskriva min känsla den eftermiddagen så är den mest nyfikenhet. Vad skulle hända härnäst?

Sedan sa Faryal att vi skulle åka.

– Vart?

Faryal satte ett hyssjande finger för min mun och log. Inte ställa frågor. Inte förvänta sig svar. Här började mitt nya liv, men det hade jag ingen aning om.

Vi for till en palatsliknande villa i centrala Bagdad, omgiven av en stor park och höga murar. Efter att ha passerat säkerhetskontrollen parkerade chauffören bilen i ett underjordiskt garage och Faryal och jag tog hissen upp. Livvakter följde oss, betraktade oss, kantade vår väg. Någonstans vinkade Faryal hastigt och försvann, medan en av de uniformerade och tungt beväpnade männen ledde vägen ända fram till en tungt ornamenterad dubbeldörr i trä. Dörrarna slogs långsamt upp mot en gyllene sal. Därinne, på en stol, satt Saddam Hussein.

Det klack till i mig när jag såg honom. Han var så snygg. Jag kan faktiskt fortfarande se Saddam framför mig som han såg ut den gången. Framåtböjd, med armarna vilande mot benen, tycktes han först djupt försjunken i tankar. När jag stod i dörren lyfte han blicken, rätade upp sig och vinkade mig närmare.

Jag var dels rädd, dels nyfiken. Skulle Saddam kyssa mig? Som på film? Vad skulle jag ta mig till då?

Dörrarna stängdes ljudlöst bakom mig. Nu var det bara Saddam och jag i det stora rummet. Jag stod framför honom och visste inte riktigt vad jag skulle göra, så jag skrattade till, lite nervöst. Saddam log inte ens. Han tog båda mina händer i sina och såg allvarligt upp i mitt ansikte.

– Släng aldrig mer på luren när jag ringer, sa han.

– Vem är du som vågar ge mig order? svarade jag trotsigt.

– Jag är Saddam.

När jag tänker tillbaka rodnar jag. Vilket dumt litet våp jag var. Det enda som verkligen betydde något när jag stod framför Saddam i det ögonblicket, var hans blick och hans sätt att ta i mig. Hans händer fick det att hetta i min kropp. Ljudet av hans röst fick hela mig att vibrera. Saddam log plötsligt och reste sig utan att släppa taget om mina händer:

– Jag är Saddam, upprepade han, det räcker. Det är bra att du inte vet vem jag är. Du kommer att lära dig. Saddam är överallt. Vad du än gör och vart du än går så kommer jag se dig. Kom ihåg detta.

Han böjde sig fram och kysste mig försiktigt på kinden.

– Gå nu, sa han vänligt, jag ville bara se dig.

Så gick det till när jag förälskade mig i Saddam Hussein. Han tog det så försiktigt. Han gjorde som män som tränar unghästar. De smeker och de kräver, de släpper och håller in. Så gjorde Saddam Hussein med mig. Bit för bit drog han mig närmare utan att jag förstod att det hände. Till slut var jag lycklig bara han andades i min närhet. Resten brydde jag mig inte om, för jag var fast. Störtförälskad. Saddam Hussein hade ett effektivt sätt att knyta mig till sig och länge behöll han sin förmåga att göra mig lycklig. Han lät förbereda våra möten i detalj, han var mån om att allt var som jag ville ha det, han fick mig att känna mig uppvaktad. Uppskattad.

Tricken fungerade. Hur arg eller upprörd jag än var när vi träffades, smalt jag alltid inför anblicken av blommor, god mat, en sprakande brasa eller en fin present.

Saddam hindrade mig inte från att leva mitt liv. Han sa:

– Jag är alltid med dig. Var du än är. Du ska veta detta. Jag ser allt.

Det räckte. Fullständigt. Som förälskad tonåring uppfattade jag Saddams ord som en kärleksförklaring. Först som vuxen kvinna lärde jag känna verkligheten. Den var att Saddam Hussein hade tagit makten över mitt liv.

Jag lärde mig snart känna igen Saddams närvaro. Han syntes inte alltid själv, men han följde mig som ormen följer sitt byte. Jag visste alltid att han fanns där. Såg han mig inte med sina egna ögon, fanns de som rapporterade till honom. Ville Saddam veta allt om mig, såg han till att det blev så.

Under de många år när vi kände varandra, fanns alltid kortare eller längre perioder när vi inte träffades. Varje gång vi sågs på nytt, bekräftade Saddam att han hade arrangerat mitt liv efter sina önskningar. Han var besatt av att äga och att härska:

– Du är min, bara min. Min kärleksgudinna. Du är full av kärlek, Pari, den är bara min.

Faryal satt och väntade på mig i den stora salongen utanför de tunga dubbeldörrarna som ledde in till rummet där jag hade talat med Saddam. Någon annan än jag kanske hade varit imponerad av lyxen och dyrbarheterna i den palatsliknande villan, men jag var van vid exklusiva interiörer. Vid denna tid var mina föräldrar och deras vänner fortfarande betydligt mer förmögna än Saddam Hussein och rikedom ingick som en självklarhet i min vardag.

Faryal log mot mig och blinkade konspiratoriskt. Under mitt samtal med Saddam hade hon varit ute i köket och hämtat en stor, övertäckt tallrik med baklava, det söta arabiska bakverket som är indränkt i honung. När vi kom hem, följde Faryal med mig in och gav min mamma dessa kakor i present. Mamma blev förtjust:

– Har du bakat dem själv, Faryal?

– Med mina egna små händer, deklarerade Faryal.

Sedan vinkade hon åt mitt håll, sa adjö åt mamma och försvann.

Efter mitt möte med Saddam Hussein i hans palats var jag så förändrad att det märktes hemma.

– Kom tillbaka till oss, Parisoula, sa min mamma bekymrat, vad har hänt med dig? Vi saknar ditt skratt!

Jag teg. Då gick min mamma till min kusin Kety och bad henne ta reda på vad hemligheten var. Jag teg. Saddams och mitt möte i den palatsliknande villan hade varit så skickligt arrangerat, nästan infamt, och jag var så naiv att jag fortfarande fylldes av beundran. Gud, så smart. Hur skulle fortsättningen bli? Jag var som hypnotiserad.

Men dagarna och veckorna gick och Saddam Hussein hörde inte av sig. All min tid, oavsett om jag gick i skolan eller följde med min familj till klubben, gick åt till att tänka på Saddam. Varför hörde han inte av sig? Hade jag gjort något fel?