Så en dag ringde Faryal och frågade efter min mamma. Kunde mamma möjligen tillåta att jag fick följa med på en båtutflykt tillsammans med hennes familj och familjens vänner?

Så oskyldigt. Båtutflykter på floden Tigris var ett vanligt nöje i våra kretsar. Lite svalka efter hettan inne i Bagdad. Man åkte ut i stora festsällskap eller några familjer tillsammans i luxuösa privatbåtar i flera våningar. Man umgicks, spelade kort, åt middag och var tillsammans till fyratiden eller kanske fem på morgonen. Utflykterna brukade avslutas med en gemensam frukost och sedan åkte alla hem. I länder med mycket värme blir det ofta så att man umgås om natten. Det är normalt.

Det som däremot inte var normalt var att duscha hemma hos sitt värdfolk. Man tog inte med sig ombyteskläder eller sådana intima saker som sitt schampo. Det ansågs inte artigt. Allt som hade med kroppen att göra var alltid mycket privat och att någon utanför min allra närmaste familjekrets skulle se skymten av något som brukade finnas i mitt sovrum eller badrum var olämpligt. Att någon utom min mamma skulle se mina underkläder vore helt otänkbart. Min far eller mina bröder hade aldrig sett mina underkläder, absolut inte, jag blir fortfarande lite generad bara jag talar om sådana saker. Min mamma och jag hade alltid en särskild plats i huset där våra privata skåp fanns. Till de rummen hade inte vare sig män eller pojkar tillträde. Detta var lika självklart som att när mina bröder hade besök av sina vänner, så umgicks jag med min mamma. När jag växte upp var det fortfarande olämpligt för en ung kvinna att vistas tillsammans med män som hon inte var släkt med, annat än möjligen i samband med en måltid.

Min mamma sa nej. Ingen båtutflykt för Parisoula, så vänligt, men nejtack. Faryal gav inte upp. Hon skickade blommor till min mamma, hon kom på visit och hade med sig en sorts speciella dadelkakor som min mamma tyckte mycket om. Det var precis som den gången när Gina då och då kom på besök hos oss under en längre tid och på så vis fick min mammas förtroende, men jag såg det inte så. Jag var tacksam över att Faryal ville vara min vän. Hon var min länk till den onåbare Saddam.

Det tog mig lång tid att förstå sammanhangen. När jag med åren äntligen förstod, började jag i stället undra varför just jag överlevde, för Saddam Hussein använde sig av människor som verktyg. Utbytbara redskap. Han såg egentligen inte människor som unika individer, särskilt inte sedan han hade blivit Iraks ledare. Hans uppgift var alltid att se till helheten och helheten blev med tilltagande makt alltmer liktydig med honom själv:

– Om min ena hand hotar mig, så hugger jag av den.

Så sa han. Och så var det. Andra människor hade bara ett värde om de var till nytta för Saddam. Om inte betraktade han dem som ”utgångna”. Som det står på Visa-kortet. Expired.

Man kan känna igen det sättet att tänka från synen på en släkt eller en klan. Kollektivets öde och framtid är mer betydelsefullt för ledaren än den enskilda individens och den som bryter mot reglerna måste bort. Hedern och hämnden hör ihop.

Själv befann sig Saddam ute bland skuggorna. Verkade ständigt, syntes sällan. Det fanns ett mönster i hur Saddam arbetade och så småningom började jag tänka att han var som en stark och bred plog. Människor som Saddam inte kunde eller ville fösa framför sig, tvingade han åt sidan för att dö.

Saddam Hussein behövde mörkret. Mörkret var hans rum. Hans arméer rörde sig helst om natten, hans män skickades i bilar för att hämta människor som låg och sov, hans flygplan lyfte i hemlighet när ingen annan var vaken och han byggde ett system av tunnlar under Bagdad där han kunde röra sig utan att synas. Ju äldre Saddam själv blev, desto mer mån blev han om sina många och hemliga gömställen.

När amerikanerna sent omsider fann Saddam Hussein i en håla under marken var jag inte förvånad. Han levde och verkade helst i underjordiskt mörker. Saddam Hussein spred osäkerhet för att själv kunna känna sig säker. Det är ingen slump att han hade sina många dubbelgångare. Han behövde dem.

Jag minns tidiga morgnar i vårt sovrum i den stora villan vid floden. Före gryningen var Saddam som vaknast, före första morgonbönen kunde man döda. Jag lärde mig känna igen lukten av människoblod. Har du känt den en gång, glömmer du den aldrig.

Jag borde inte ha följt med Faryal när min mamma äntligen sa ja till att jag skulle få åka med på en båtutflykt. Självklart inte, det vet jag nu. Men då var jag bara förväntansfull. Glatt steg jag in i bilens baksäte med min lilla väska i vilken mamma omtänksamt hade packat ner lite svalkande cologne och upptäckte till min förvirring att bilen åkte bort från floden, inte alls mot hamnen som jag hade trott:

– Var ligger er båt? frågade jag förvånat.

– Vi ska inte åka båt. Vi är på väg till Saddam Husseins gård ute på landet.

Faryal log mot mig. Hade jag inte förstått ett enda dugg?

Nej. Det hade jag inte. Om jag försöker minnas mina känslor i just det ögonblicket när jag insåg att jag skulle träffa Saddam ännu en gång så hamnar jag genast i kaos.

Ilska och lycka. Spänning och rädsla. Förväntan och äventyrslust. Min enda ursäkt är att jag var mycket ung. I hela mitt liv har jag straffats för min dumhet. Självklart borde jag inte ha lurat mina föräldrar, jag borde ha bett dem om hjälp.

Men vi åkte längs en privat väg, vi släpptes in genom bevakade grindar, vi stannade utanför ytterligare ett palatsliknande hus, även detta i en enorm, muromgärdad park och Faryal och jag klev ur bilen.

Dörren var väldig. Mycket hög, mycket tung. Innanför låg en lika väldig hall med en öppen spis där elden brann, trots värmen utanför. Stora fönster ut mot parken, enorma kristallkronor som glittrade, dyrbara silkesmattor som slukade alla ljud. Livvakterna förde dock Faryal och mig till ett betydligt modernare rum med annan, mer västerländsk lyx. Jag noterade en dyr Pioneer hifi-anläggning och många skivor, både LP och EP. Senaste inredningsmodet, lite stramare elegans i inredningen, med en liten bar.

Jag såg mig inte omkring så det märktes. Det vore oartigt. Först när man är erbjuden en stol och sitter ner kan man låta blicken vandra runt i rummet.

Så gör man. När jag var ung fanns många regler för hur en ung flicka skulle uppföra sig, dem behärskade jag till fullo.

Faryal och jag väntade. Livvakterna stod blick stilla vid dörren. Saddam Hussein kom snart in i rummet tillsammans med två av sina vänner. Han hälsade på mig som en självsäker man hälsar på en respekterad ung kvinna som han känner väl och snart pågick ett party av en sort som jag var van vid från klubben. Jag glömde all rädsla och var lycklig över Elvis Presley och Paul Anka på skivspelaren, Coca-Cola i mitt glas, aromatiska dofter som svepte in genom de öppna terrassdörrarna från grillen utanför, livliga samtal, många skratt …

Någon gång sent på natten försvann alla utom jag och Saddam. Faryal och de andra var borta på ett ögonblick utan att jag såg något tecken till vare sig livvakter eller gäster och det dröjde inte särskilt mycket längre förrän jag slutade säga nej, nej och skjuta Saddam ifrån mig. Saddam lade en arm om mig, öppnade nya dörrar i det enorma huset och förde mig med självsäkra steg till ett sovrum som var inrett helt i vitt. Mitt på golvet stod en enorm himmelssäng. Även den var bäddad helt i vitt och mitt på låg en röd blomma.

– Jag ville ha något som en europeisk flicka skulle tycka om, sa Saddam och såg frågande på mig. Har det blivit rätt?

Ja. Allt var rätt. Jag skulle ljuga om jag inte sa detta. Att Saddam hade låtit ställa i ordning detta rum just för mig kändes som en stor komplimang. Han hade varit mån om att allt skulle passa just mig. Maten, sällskapet, atmosfären, dofterna, musiken. Allt. Jag slutade tänka i ögonblicket när jag såg den röda blomman i allt det vita. Jag var en flicka när jag kom och en kvinna när jag lämnade Saddam och jag glömmer det aldrig. Det var som att lämna en värld och stiga in i en annan.