Jag förstår att otaliga andra kvinnor hade varit i Saddams säng dessförinnan. För att inte tala om hur många kvinnor som kom efter mig. Då tänkte jag inte så. Jag var förälskad och det enda jag var medveten om var att Saddam fick min kropp att njuta på ett sätt som jag inte vetat var möjligt. Än i denna dag kan jag känna tacksamhet över att jag förlorade min oskuld under så underbara betingelser. Det är inte självklart. Många kvinnor kan vittna om andra sorters upplevelser. Det är märkligt att jag fick vara med om sådan ljuvlighet tillsammans med just Saddam Hussein, ökänd för sin stora brutalitet.

Många, många år senare kunde jag ibland betrakta honom när han sov. Dragen allt tyngre, vapnen alltid inom räckhåll, misstänksamheten en skugga över hans drömmar, även i sömnen en framskymtande hårdhet.

Är detta samme man som den natten? tänkte jag när jag såg på Saddams ansikte. Är det verkligen möjligt?

På morgonen lämnade han mig. Jag satt insvept i ett av lakanen, plötsligt blyg över min nakenhet, och Saddam böjde sig ner och kysste min panna.

– Uhibbuki, viskade han. Jag älskar dig.

Att säga de orden på arabiska är inte alls lika lätt som att säga I love you på engelska. På arabiska kommer orden rätt ur hjärtat och Saddam var inte en man som hade sådana känslor. Därför var Saddams kärleksförklaring den där första morgonen mycket viktig för honom i hans liv. Han återkom många gånger till minnet av den stunden, för det var första gången någonsin som han upplevde känslan av att älska en annan människa. Förstod vad ordet verkligen betydde på ett djupare, personligt plan. Saddam sa ibland till mig att jag aldrig fick förvänta mig att han skulle säga ”jag älskar dig”. Däremot skulle jag alltid minnas att han hade sagt de orden till mig.

Jag förväntade mig ingenting. Men ju längre tiden gick, desto bättre förstod jag att Saddam var en människa som inte älskade sig själv. Att han hade känt kärlek till mig förvånade honom.

Faryal kom in i rummet så snart Saddam hade lämnat mig. Hon sa ingenting, visade bara att hon hade ett varmt, väldoftande bad redo. Hon kammade mitt hår, kramade om mig och kysste mina kinder. När jag hade fått på mig mina kläder och var färdig stod bilen och väntade med en av de ständigt närvarande livvakterna vid ratten. Resan hem till mina föräldrars hus tog någon kvart. Sedan var jag hemma.

Faryal följde mig in. Mamma stod i köket och jag omfamnade henne bakifrån eftersom jag inte ville se in i hennes ansikte. Min mamma såg allt. Hon fick inte läsa i mina ögon.

– Hejdå, tack för att du ville följa med mig och min familj, vinkade Faryal från dörren och försvann.

Själv började jag gå mot trappan till övervåningen.

– Vart ska du ta vägen? Kom hit och sitt ner och berätta om er utflykt, uppmanade min mamma.

Sedan såg hon plötsligt något nytt i mitt ansikte:

– Pari? Vad har hänt?

– Ingenting, jag mår inte bra, sa jag och sprang till mitt rum.

Mamma kom snart med en kopp kamomillte så jag skulle bli varm i magen och jag stannade i mitt rum hela dagen. På kvällen gick jag ner och såg på teve med de andra i familjen och det var som om jag fortfarande vandrade i Saddams doft och som om jag riskerade att alla i rummet kunde känna den. På teve visades en sentimental, romantisk film med skådespelaren Omar Sharif, minns jag, och jag grät floder. De andra himlade sig. Dumma, lilla Pari! Alla trodde att det var filmen som grep mig så kolossalt. Sanningen var betydligt tyngre:

Jag hade förlorat min oskuld till en man som jag aldrig skulle kunna gifta mig med. Nu skulle ingen annan man vilja ha mig.