Mina första möten med Saddam Hussein förändrade mig. Flickan som hade skuttat över trädgårdsmuren med en skål tabbouleh fanns inte mer. När Harouts fru, Gina, frågade efter mig, vägrade jag tala med henne. Min mamma såg alltmer bekymrat på mig och till slut måste jag svara Gina när hon ringde. Hon sa två ord:

– Kom hit!

När jag kom in i köket, satt Gina vid bordet och rökte en cigarrett. Hon kisade mot mig genom röken och såg att jag ofrivilligt rynkade på näsan:

– Jaså? Så när jag röker, luktar det illa? Vissa andra kan till och med röka kubanska cigarrer och honom kysser du …

Den här sortens insinuanta samtal var jag inte van vid. Människor som jag umgicks med var snälla och välmenande. Jag blev orolig och ville gå hem, men Gina pekade på en stol och sa åt mig att sitta ner.

– Sluta träffa Saddam Hussein, sa hon, han driver ett farligt spel. Jag var exakt som du en gång, så ta ett gott råd. Stick innan du blir utslängd.

Jag satt stilla och såg på henne, gapande som en fisk. Att Gina skulle ha behandlats lika ömsint som jag av Saddam var en omöjlig tanke. Mitt hjärta slog så hårt att jag trodde att bröstet skulle sprängas och plötsligt hittade jag en förklaring:

– Så där säger du bara för att du är svartsjuk!

Därmed dundrade jag ut ur huset genom stora ingången och promenerade hem. När jag kom in korsade mamma sig förvånat, varifrån kommer du?

– Du går ut där och kommer in här? Är alla tokiga i detta hus?

Jag gick direkt till telefonen och ringde Faryal.

– Jag vill träffa honom.

– Å, då blir han glad, jag ska försöka arrangera …

– Nu.

– Nja, klockan fyra, möjligen …

– Nu.

Hon ringde tillbaka efter några få minuter och sa att bilen var på väg. Den här gången fördes jag till ytterligare ett annat storslaget hus och i dörren mötte Faryal, återigen redo att ta mig till Saddam. Jag var så stark i den stunden, så rättmätigt förorättad. Att Saddam hade gått med på att träffa mig omedelbart, enbart för att jag krävde det, var för mig ett tecken på att jag hade makt över honom. Triumf, ilska, förvirring och svartsjuka slogs om utrymmet i mig och så snart jag marscherade in i rummet där Saddam Hussein väntade, utbrast jag:

– Vad har du ihop med Gina?

Saddam Hussein var klädd i uniform. Så vansinnigt vacker, mitt hjärta smalt och jag ville gå till honom, vara nära. Men Saddam såg iskallt på mig och röt:

– Stör du mig med detta? Gå hem och stanna där!

På väg ut tröstade Faryal mig och frågade vad som hade hänt med Gina. Vad hon hade sagt, varför jag var så upprörd. Först i den stunden förstod jag Faryals roll i spelet som pågick och därmed inleddes en ny fas i mitt förhållande till Saddam. Faryal sa förstås till Saddam vad jag sa till henne. Hennes uppgift var att plocka upp och berätta vidare. Min barnsliga tro på att allt var som det syntes vara fick sig ytterligare en törn. Samtidigt var det en nyttig läxa för framtiden, även om jag först långt senare insåg allvaret:

Ville jag leva, måste jag lära mig att tiga.

Saddam Hussein utövade sin politiska makt via sina många rapportörer. Ju mer hans makt växte desto fler rapporter krävde han in och desto mer tilltog hans förföljelsemani. Men såvitt jag förstår var Saddam Hussein ingen i grunden ond människa när jag träffade honom som ung. Maktlysten, ja. Kraftfull, mycket. Skrupelfri, absolut. Beredd att gå över lik för att få sin vilja fram, definitivt.

Men galen lika med omdömeslös? Livsfarligt maktfullkomlig och brutal utan gräns? Sjukligt paranoid? Det kom senare.

Och jag vill hävda att i förhållande till mig ändrade sig Saddam inte särskilt mycket genom åren. Saddam visste att jag var stark. Att min svaga sida var att jag är sentimental, men tillät han mig bara att visa känslor så blev hans eget liv lättare. Män tycker om kvinnor som är glada, som är lätta att äta middag med, som inte gör dem trötta med sina diskussioner.

Sin fru, Sajida, kunde Saddam skicka bort:

– Ta dina saker och flytta hem till din mamma, kunde han säga, och sedan kunde Sajida vara borta i ett år innan han lät henne komma tillbaka.

Det spelade nog inte så stor roll för Sajida. För Sajida var det viktigt att vara presidentens hustru, resten brydde hon sig inte så mycket om.

Men jag vet hur män är, det lärde jag mig av min mamma. Vad Saddam inte hittade hos Sajida, fann han väl hos mig. Män behöver tre kvinnor, brukade hon säga. De behöver en mamma, en hustru och en älskarinna.

Det är svårt att vara alla på en gång, men man kan byta mellan rollerna. Det handlar om att ge lagom:

Ge en man för mycket och du förlorar honom. Ge honom för lite och du förlorar honom också. Ge för mycket ibland och för lite ibland. Då stannar han.

Vartefter åren gick förändrades jag. Självklart var det så. Men Saddam Husseins önskan genom åren var sig lik:

– Var som du alltid har varit. Förändra dig aldrig. Du är alltigenom kvinna, Pari, äkta guld.