Till det yttre skilde sig min vardag mycket lite från tidigare. Jag fortsatte att gå i skolan, följde med min familj till klubben, umgicks med väninnor, övade flitigt på pianot och var med i en teaterklubb. Allt var normalt.

Den stora förändringen var att jag inte kunde sluta att tänka på Saddam. Jag visste att han var fel för mig, jag ville lyda mina föräldrar och jag ville absolut inte träffa honom. Så var det.

Men varje gång Faryal skickade bud efter mig hittade jag någon ursäkt och kom rusande. Jag var som en missbrukare, jag kunde aldrig stå emot.

Ibland rörde han mig knappt. En smekning över kinden med handen eller kanske en kram. Saddam hade haft många kvinnor och han visste exakt hur han skulle spela sina kort för att jag skulle komma till honom av fri vilja. Allt ivrigare varje gång.

Saddam ville att jag skulle vilja ha honom. Enklare sätt att binda en kvinna till sig finns inte, men få män vet hur man gör. Så han höll mig nära, smekte mig med varma händer … och släppte mig. Viftade iväg mig, gå nu, en annan gång. Eller han ringde inte på flera dagar och jag höll på att bli tokig.

– Var är han? Varför ringer han inte? Varför kommer Faryal inte till klubben, vad händer?

Vid ett sådant tillfälle klättrade jag över stättan i trädgårdsmuren för att hälsa på Gina. Jag knackade på köksdörren och försökte öppna den. Låst? Varför? Gina låste väl aldrig sin köksdörr?

I en annan del av trädgården fanns ett hus där Harout hade sitt kontor. Jag gick dit, knackade på dörren och därinne satt Harout. Det verkade som om han hade gråtit. Han såg så hopsjunken ut, var han sjuk?

– Harout, var är Gina? Och hur är det med dig, du ser inte frisk ut?

– Gina har flugit till Amerika.

– ???

– Hon kommer aldrig tillbaka.

Det gjorde hon inte heller. Nu hade jag fått bekräftat att Faryal var Saddams spion. Berättade jag för Faryal om Ginas varningar till mig, förde hon dem genast vidare till Saddam Hussein. Han tolererade inga hinder i sin väg, alltså försvann Gina. Från en dag till en annan.

Förmodligen gjorde Faryal till slut samma misstag som Gina. Faryal kunde inte heller hålla tyst, alltså försvann hon. En gång, långt senare, frågade jag Saddam vad som hände med Faryal och han avbröt mig direkt:

– Inte hennes namn i mitt hus! Aldrig mer!

Jag frågade aldrig efter Gina. En gång berättade Harout faktiskt att han brukade skicka pengar till henne, men jag kommenterade inte det heller. Saddam lärde mig konsten att vara tyst redan den gången när jag som sextonåring marscherade in och krävde en förklaring.

Men jag vet att även Faryal skickades till USA. Saddam Hussein var länge amerikanernas vän och de hjälpte varandra och hade nytta av varandra på många sätt. Men för oss som levde i ett alltmer slutet Irak, tedde sig USA alltid väldigt avlägset, både geografiskt och kulturellt. Att skicka någon till USA var liktydigt med att göra sig kvitt någon för gott. Den som försvann kunde lika gärna vara död, för han eller hon kom aldrig mer tillbaka.

Ett annat land som också tedde sig som världens ände var Thailand. När jag var liten trodde jag att de var kannibaler i Thailand. Dit åkte ingen frivilligt.

Ju mer stängt ett land blir, desto lättare är det att föreställa sig att världen utanför är ond. Hotfull.

Irak blev med tiden mycket stängt. De som hade nog med pengar och goda förbindelser hade redan flytt, men människorna som var kvar hade bara Saddam Hussein att lyssna på. Han var Ledaren och Ledarens fiende måste vara allas fiende. Att skickas bort tedde sig som ett straff, inte en befrielse.

Så sent som år 2000 hörde jag att Faryal levde i USA, långt borta från Saddam Husseins Irak. Gina bor också kvar i USA, medan Harout är kvar i Bagdad, såvitt jag vet. Så sent som vid millennieskiftet friade han faktiskt till mig. Det var under Ramadan, den heliga fastemånaden när släkt och vänner gärna besöker varandra för att dela kvällens måltid, och en kväll kom Saddams son Qusay hem till mig i mitt hus i Bagdad i sällskap med Harout.

Båda männen var lite berusade och plötsligt föreslog Harout att han och jag skulle gifta oss:

– Gör det, Pari. Så blir ditt liv enklare.

Jag såg på honom. Harout höll på att bli gammal. Det hade gått lång tid sedan den gången när han gråtande berättade att Gina hade flugits till USA på Saddam Husseins order. Jag log mot Harout och sa torrt:

– Mitt liv är komplicerat nog som det är.

Att Gina hade förts bort var en chock. När Faryal ringde några dagar senare, aktade jag mig ändå för att kommentera försvinnandet. Å andra sidan insåg jag att jag kunde använda Faryal för att få fram meddelanden till Saddam:

– Jag önskar att han slutade ringa hem till mig, sa jag till henne, för min mamma hör att han kommer från Tikrit.

Det var svårt att leva mitt tonårsliv som om ingenting hade hänt. För mig var det inte normalt att ha hemligheter för min mamma och det har alltid fallit sig mer naturligt för mig att berätta för mycket än för lite. Att hålla tyst om att jag var förälskad på allvar för första gången i mitt liv var svårt nog. Och att tiga om något så förbjudet som att jag i hemlighet mötte Saddam Hussein och att vi hade sex?

Det var nästan omöjligt.

Dock var det nödvändigt. Min familj skulle aldrig ha accepterat att jag träffade Saddam Hussein. De ansåg honom obildad och delade varken hans politiska åsikter eller hans metoder. Så jag visste mycket väl att jag riskerade min fars vrede. När den drabbade mig skulle jag inte ha någonting att sätta emot. Senare i livet hade jag på liknande vis ingenting att sätta emot när jag anade att Saddam Hussein planerade mitt försvinnande. Då kunde jag inte göra annat än att fly.

Mitt liv blev som det blev. Jag hade inte valt det liv som blev mitt om jag hade haft möjlighet att välja. Livet har utsatt mig för våldsamma kast, men jag hade gärna velat behålla det liv som jag hade innan jag träffade Saddam Hussein.

Det jag föll för var spänningen. Det annorlunda med Saddam Hussein. Hans kraftfulla, mycket maskulina personlighet. Det som intresserade honom hos mig var min familjetillhörighet, min självkänsla, min goda bakgrund. Saddam Hussein ville alltid ha det han inte kunde få.

En fredag kom Faryal och hämtade mig som vanligt. Vi stannade på klubben en stund för att visa upp oss som vi brukade och fortsatte sedan ut till Saddams gård på landet. Vi besökte hästarna i stallet och såg på de gudomligt söta fölen och vi satt länge på terrassen vid poolen där vi serverades underbar mat. Vi hade mötts så många gånger vid det laget och allt var så normalt och trevligt att jag glömde att tiden gick, men så småningom förde Saddam mig till sovrummet. Just denna gång hade han låtit göra om rummet så att allt gick i skärt. Väggar, golv, tak, textilier, blommor … allt!

Saddam Hussein roades av min enorma förtjusning, det gjorde han jämt. Under årens lopp fortsatte han att ge mig överraskningar för att se mig bli lycklig.

Men det hade börjat skvallras på klubben. Har ni hört om Pari? Vet hennes föräldrar att hon träffar Saddam Hussein? Hur kan de godkänna att deras enda dotter …? Vilken skam, har ni hört …

Efter vad jag kallar den ”skära eftermiddagen” kallades jag till min fars arbetsrum.

– Är det sant att du träffar Saddam Hussein i hemlighet?

– Nej.

Jag försökte ljuga, trots att jag visste att det inte skulle fungera. Min mamma och pappa såg direkt att jag inte talade sanning. Att tiga klarade jag även om det var svårt, men att ljuga? Nej.

– Du känner till Saddam Husseins politik …?

– Nej, det är en annan Saddam. Den Saddam som jag känner är officer …

– Du känner till hans rykte? Den mannen har blodiga händer, Pari.

– Inte den Saddam som jag …

Jag hörde själv hur jag babblade. Min far såg på mig med förakt.

– Ditt flyg går imorgon bitti. Du åker till släkten i Libanon. Du får gå i skola i Beirut. Här hemma stannar du inte.

– Men …

– Gå och packa. Klockan åtta imorgon bitti går planet.

Så blev det. Mamma grät och jag med. Men jag hade dragit skam över familjen och förödmjukat min far, som i varje situation var den som bestämde. Den som hade kontroll. Mitt straff var att flyttas till släkten i Beirut och gå i skolan där. Det sades ingenting om när jag eventuellt skulle få komma tillbaka till Bagdad. Min far var benhård. Det väsentliga för honom var att jag försvann ur hans åsyn och att man klippte alla band till Saddam Hussein.

På den tiden ansågs fortfarande tyska mark vara den starka och mest pålitliga, internationella valutan. Så fickpengarna som jag fick med mig när jag skickades iväg var i mark. Det jag också hade med mig på resan var minnet av Saddam som gång på gång försäkrat mig om att det inte spelade någon som helst roll var jag var eller vad jag gjorde:

– Jag glömmer inte. Du tillhör mig och jag har folk som ser och rapporterar. Överallt. Du kan alltid vara förvissad om att jag vet vad du gör.

*

År 1912, ett par år före första världskrigets utbrott, gick en grupp europeiska oljebolag samman och bildade Turkiska oljekompaniet, TPC. Planen var att exploatera irakiska oljefyndigheter.

När kriget var över och det ottomanska kejsardömet splittrats, hade det europeiska intresset för olja hunnit växa ytterligare och även USA var nu intresserat av att köpa in sig i vad som nu kallades Irakiska oljebolaget, IPC.

Delägarna hade svårt att komma överens, vilket gjorde att den allt nödvändigare infrastrukturen kring den snabbt växande oljeindustrin försenades. Ju fler oljefält som öppnades, desto fler pipelines byggdes dock, flertalet under tiden före andra världskriget. Efter krigsslutet fanns stort behov av modernisering av den irakiska oljeindustrin, inte minst sedan produktionen gått ner och sedan man öppnat ytterligare oljefält.

IPC hade så gott som monopol på den irakiska oljeindustrin fram till 1961, när den nationaliserades så gott som helt. År 1972 övergick hela den irakiska oljeindustrin i statlig ägo, vilket snart gav Saddam Hussein inkomster som – åtminstone till en början och till en del – investerades i samhällsförbättrande åtgärder.

*

Jag har haft många namn, men mitt riktiga namn är Parisoula Lampsos. Min farfar var en förmögen grekisk redare och hans företag hette Parisis Lampsos. Många kallade honom ”kapten Parisis”, men Lampsos är mitt familjenamn och min far hette Stavros Lampsos. Som ung flyttade min far till Beirut och skapade sin egen nisch inom den snabbt växande containertrafiken, men under andra halvan av femtiotalet involverades han i uppdraget att planera och bygga upp infrastrukturen för den moderna, irakiska oljeindustrin. Broar, pipelines, vägar, raffinaderier, allt. Jag kan ha varit tre eller fyra år när min familj flyttade till Bagdad och vi har fortfarande stor släkt kvar i Libanon.

Min mammas släkt kommer från Cypern, där min morfar var en mycket förmögen man.

Själv är jag mina föräldrars fjärde barn, enda flickan i en syskonskara om åtta. Mitt förnamn är förmodligen unikt. Första delen av mitt namn fick jag nämligen efter namnet på farfars företag, Parisis, och den andra efter min mormor som hette Anastasia och kallades Anastisoula. Parisoula.

Jag kallades ofta för Pari redan som barn och det namnet är jag mest van vid, men amerikanerna som tog mig till Thailand kallade mig för Maria. Det namnet har jag även använt i Sverige under perioden när jag har levt under skyddad identitet.

Saddam Hussein kallade mig ofta för shaqra. Det betyder blondin på arabiska.

Min familjs rötter förgrenar sig långt in i flera av Mellanösterns olika kulturer, där släkten både socialt och ekonomiskt varit en daglig och mycket påtaglig realitet. Att släktingar både hjälpte och höll reda på varandra var självklart. Sammanhållningen var livsviktig och toleransen gentemot familjemedlemmar var mycket stor.

Emellertid hade den en gräns. Min förälskelse i Saddam Hussein och mina hemliga möten med honom var långt förbi den gränsen. Att jag, långt senare, efter min flykt från Irak, lät mig intervjuas i amerikansk teve om min långvariga relation till Saddam Hussein var också förbi gränsen. Släkten straffar mig fortfarande.

Men dessemellan var en annan tid. I affärer måste man framför allt vara praktisk. Moral är nog bra i och för sig, men siffror talar med högre röst. Min relation till Saddam Hussein var alltid en skam, men vartefter den politiska kartan ändrade färg i Irak visade sig min speciella position i Saddam Husseins Irak ibland vara användbar. Det hände att mina släktingar hörde av sig. På ytan handlade samtalen om hur mår du och hur mår barnen, men till slut kom berättelsen om någon affär som hade gått i stå. Dokument som tycktes ha fastnat någonstans. Höga tjänstemän eller ministrar som var onåbara.

Jag hade ingen som helst formell makt. Däremot hade jag mina förbindelser. Att kunna fixa saker och ting är lika ofta en fråga om attityd som om makt i sig och jag visste ibland vart jag skulle vända mig. Kunde jag hjälpa en släkting med någonting, så gjorde jag det. Självklart.

Inte så att jag någonsin skulle ta någons problem direkt till Saddam, aldrig i livet. Men på så vis att jag visste att han höll koll på allt jag gjorde. Ingenting jag gjorde undgick Saddam via hans olika rapportörer, det hade jag många bevis på. Så kunde jag hjälpa någon affärsman berodde det inte ytterst på mig utan på Saddam Hussein. Hans makt och inflytande sipprade in i varje vrå av mitt liv. Sådana var villkoren.

Ibland hände ingenting, hur jag än ansträngde mig. En annan gång gick det lätt och då fick jag rykte om mig att vara en som kunde fixa saker.