Efter ett år av oklanderligt uppförande hos släkten i Beirut, tillät min far att jag fick komma hem igen. Min mamma hade saknat mig så hon nästan blev sjuk.

Jag åkte gärna tillbaka till Bagdad. Inte för att jag hade vantrivts i Beirut, tvärtom. Min fars namn var välkänt och respekterat sedan länge i Beirut och hans företag blomstrade. Min släkt tog väl hand om mig och vart jag än kom så satte alltid någon fram en stol. Men jag saknade min mamma, hela min familj och mitt hem. Jag är född i Kräftans tecken och för Kräftor är hemmet extra betydelsefullt. Vi trivs bäst när vi får ordna in oss i ett alldeles eget, skyddat hörn.

Under min bortavaro hade jag inte hört av Saddam och mina föräldrar tog för givet att jag hade lärt mig min läxa. Jag hade fyllt sjutton och förväntades återgå till mitt liv som det hade varit före den ödesdigra middagen hos Harout. Jag återvände till skolan, College du Centre Alexandra, elitskolan för flickor som drevs av katolska nunnor och dit alla förmögna, kristna familjer i Bagdad skickade sina döttrar.

Innan jag går vidare, vill jag berätta om en episod i anknytning till min skola. Händelsen inträffade 1959, jag var i sexårsåldern och, Gud vare oss alla nådiga, en människas öde är i sanning en märklig väv.

College du Centre Alexandra låg inne i de trånga gränderna i de äldsta judisk-kristna delarna av Bagdad. Varken skolbussar eller privatchaufförer kunde köra eleverna ända fram till skolporten, utan när skolan var slut för dagen brukade nunnorna ordna oss på led och promenera oss fram till den stora avenyn, Al Rasheed. Där var det lättare att parkera. En dag, just i den stund som den då tjugoårige Saddam Hussein och hans män iscensatte sitt försök att mörda general Abd al-Karim Quasim, kom vi småflickor vandrande i tåg för att komma till bussarna som vanligt. Detta var en orolig tid i Bagdad. Det hade förekommit offentliga hängningar, men ännu kunde ändå ingen ana utvecklingen som skulle följa på Saddam Husseins starka position något decennium senare. Människor gör inte det. Man vill inte och förmår inte fatta att ondska och fasa ska kunna ta över så som skedde i Irak.

Så samtidigt som Irak genomgick en total förändring och Saddam Hussein fick mer och mer makt, levde Bagdadfamiljer som min egen i en gyllene bubbla. Jag minns så väl min mammas alla aftonklänningar. Tjockt siden, underbara, avsedda för stora fester i luxuöst glittrande salonger. Allt sådant som sedan upphörde för att snart återuppstå i den nya elitens regi.

Plötsligt hördes skottlossning uppe på Al Rasheed. De förfärade nunnorna flaxade runt oss som svarta fåglar, kom alla barn, vi måste tillbaka till skolan, fort!

Allt gick bra. Vi fick varm choklad och kakor, allt var lugnt. Snart skulle våra föräldrar komma och hämta hem oss eller skicka över chauffören med en bil. Men som vi satt där, ompysslade och i skydd, kom plötsligt ett antal beväpnade män rusande in genom skolporten. Saddam Hussein och hans män sökte ett gömställe efter attentatsförsöket. Nunnorna avvisade dem inte. Männen erbjöds att sitta ner och nunnorna tog emot dem utan att ställa frågor.

Saddam glömde det aldrig. Efter attentatet försvann han till Egypten i många år, men under hela sin tid vid makten i Irak var han generös mot kloster. För att vara muslim visade Saddam Hussein alltid förvånande stor tolerans gentemot katolska kyrkan över huvud taget. Skälet var att han en gång fick hjälp av nunnorna i min skola.

Själv glömmer jag aldrig ögonblicket när Saddam och de övriga unga männen störtade in. Barndomsminnen är fragmentariska, men plötsligt händer något som stämplas in för evigt. Jag kan fortfarande se för mig männens upprörda ansikten i vårt lugna klassrum.

*

När det ottomanska kejsardömet upplöstes efter första världskrigets slut, sattes provinserna som bildade Irak under brittiskt styre. Irak blev en monarki och kungen hämtades ur den hashimitiska dynastin, hemmahörande i nuvarande Saudiarabien. Ene sonen till kung Hussein ibn Ali av Hijaz kröntes till kung Faisal I av Irak och hans andre son fick bli kung i Jordanien.

Kung Faisal I dog 1933 och följdes av sin son Ghazi, som fått sin utbildning på brittiska militärakademin Sandhurst. Framväxten av det allt starkare Baathpartiet kan förklaras med ett växande missnöje med det fortsatt stora brittiska inflytandet i Bagdad.

Kung Ghazi omkom i en bilolycka 1939. Tronföljaren, Faisal II, var bara fyra år och ersättare blev tills vidare hans farbror, Abdul al-Ilah och politikern Nuri Said, båda välkänt probrittiska. Båda männen dödades i massakern på det irakiska kungahuset i juli 1958.

Männen bakom militärkuppen och massakern var general Abd al-Karim Quasim och överste Abd as-Salam Arif. Sedan Irak utropats till republik utsågs general Quasim att leda såväl den nya regeringen som de militära styrkorna. Överste Arif blev inrikesminister.

Snart framgick att makten i praktiken låg enbart hos Quasim, vilket orsakade missnöje inom Baathpartiet. Den unge Saddam Hussein fick i uppdrag att mörda general Quasim 1959. Försöket misslyckades och Saddam Hussein flydde utomlands.

*

Jag kände en ung pojke som hette Sirop Iskandarian. Vi hade träffats när vi var små, för Sirop var kristen armenier och hans mycket välbärgade familj var medlem av samma klubb som mina föräldrar. Om vår chaufför inte hämtade mig från skolan, hände det att jag satt i skolbussen med mina väninnor. Då kunde plötsligt Sirop dyka upp utanför. Hoppande, vinkande, skrattande, för Sirop var alltid på gott humör. Han lekte gärna tittut med mig genom bussfönstret och jag blev lycklig av att se på honom. Så vacker och jämt så glad.

Ju äldre vi blev, desto mer övergick Sirop till att uppvakta mig på allvar. Självklart märkte jag hur han visade intresse för mig och säkerligen hade min mamma redan tidigt lagt märke till Sirop och hållit ett öga på hur han utvecklades när han kom i tonåren. Det antar jag, men det talade vi inte om och själv gjorde jag absolut ingenting vare sig för att uppmuntra eller avvisa Sirop.

Allt detta var normalt. Man noterade och funderade i tysthet. Så skulle det gå till. Med tiden var det sedan en av mammas väninnor från klubben som på uppdrag från Sirops familj åtog sig att tala med mina föräldrar och berätta för dem att Sirop hade allvarliga avsikter och att han ville bli närmare bekant med mig. Om det gick för sig. Ifall min far kunde tänka sig att godkänna detta.

Allt som rörde min förbindelse med Sirop skedde långsamt. Sirop tittade på mig på håll, han skickade mig en och annan blomma eller skrev ett litet kort som levererades hem till mig. Sågs vi på klubben log vi mot varandra och ville han dansa, frågade han alltid min mamma först. På detta vis var jag, precis som andra unga flickor i min omgivning, beskyddad från alla håll. Detta var den värld jag kände till. Tog för självklar. Att Saddam Hussein dök upp som ormen i mitt paradis, förstörde allt.

Mina nogräknade föräldrar ansåg att den unge Sirop Iskandarian kunde erbjuda allt som deras dotter kunde drömma om. Sirops mycket förmögna och lika nogräknade familj gillade tanken på att deras son och jag med tiden skulle bli ett par. Allt stämde socialt och ekonomiskt, de förberedande kontakterna var tagna. Återstod att invänta rätt tidpunkt.

När jag ser tillbaka, tänker jag på hur fort en människas liv kan skifta inriktning, inte bara en gång utan flera. Det slår mig att grunden som är lagd ändå förblir stabil. Fortfarande, efter alla dessa år och efter allt som har hänt, tycker jag att mitt liv under mina föräldrars beskydd är mitt riktiga liv. Mitt sanna jag är den omhuldade tonåring som kallades Bagdads prinsessa.

Så är det. Sluter jag ögonen kan jag höra musiken, så som den spelades på klubb Alwyia, där Sirop och jag träffades bland vänner av samma sort som vi. Jag kan börja gråta när jag tänker på hur lätt allting var.

Sedan tar jag mig samman. Detta är nu. Inte då. Livet har slagit omkull mig många gånger, men varje gång har jag rest mig på nytt. Lagt på ny makeup, slätat till håret, på med pumpsen och leendet på plats, now go!

Jag måste stå upprätt. Jag vet ju hur det är. Den som faller blir trampad sönder och samman.

Sirop Iskandarian, två år äldre än jag, visste mycket väl att min familj betraktade honom som en acceptabel friare. Min far var rik nog att ge mig allt som jag pekade på, men jag skulle inte få det sämre som hustru till Sirop. De armeniska familjerna i Irak var kända för att vara mycket förmögna. De hade ofta stora lantegendomar och ägde mycket mark.

Allt detta förändrades senare. Men så var det då.

Sirops familj på hans mors sida kom från Iran. Familjen stod det irakiska kungahuset nära och Sirops mamma, Eugenie, brukade spela kort tillsammans med kung Faisal II och den inflytelserike Sir Percy Cox, som var brittiska regeringens speciella sändebud i Irak. Hennes syster var en skandalomsusad skönhet som i sin ungdom allmänt kallades Sara al-zingina, rika Sara, som emellertid med tiden förlorade alla sina pengar.

På pappans sida fanns både ryska och armeniska pengar och eftersom även min egen släkt hade sina rötter samt affärer i östra Medelhavet och i flera länder i Mellanöstern, fann alla det lämpligt med en allians. År 2007 visade den arabiska tevekanalen Al Jazira faktiskt en dokumentärserie som beskrev släkten Iskandarians brokiga och händelserika historia och min dotter ringde mig från Grekland:

– Mamma, du måste titta, det är berättelsen om pappa!

Hur som helst. Knappt hade jag kommit tillbaka efter mitt år hos släkten i Beirut så anlände Sirop. Han parkerade sin bil utanför vårt hus och kom till dörren:

– Vi måste fira att Parisoula är tillbaka! Hon måste komma till en fest redan ikväll!

Min mamma tog sig förfärat för pannan, men eftersom det var Sirop som stod i dörren, visste jag att hon skämtade:

– Store Gud, flickan har knappt hunnit komma hem och här står redan förste friaren! Min dotter är ett stort problem för oss alla!

Mina föräldrar släppte iväg mig till partyt som Sirop hade talat om. Omständigheterna var trygga, garanterat ingen risk för att Saddam Hussein skulle vara närvarande. Festen ägde rum hemma hos goda vänner till familjen och två av mina bröder plus min kusin Kety var med. Jag önskar att jag hade en bild som visade den väldiga prakten i villan där festen ägde rum. Den som själv inte upplevt österländsk privatrikedom i Bagdad före Saddam Husseins tid kan nästan inte fatta, men så här levde de rika. Guldskimrande inredningar och lyx i övermått har länge varit tradition i Irak, oavsett vilka som har haft regeringsmakten.

Huset var stort som ett palats, som ett hotell kan man nästan säga. Salongen var ett väldigt rum med pelare och många sittgrupper, överallt stora blomsteruppsättningar och glittrande kristallkronor. Konstfullt vävda silkesmattor på golvet, dyra antikviteter, ingenting saknades. Mitt i rummet fanns utrymme för den som ville dansa till musiken, men vårt lilla sällskap satt tillsammans i varsin stol och tittade på. Jag hade ett stort kristallglas i handen, fyllt med apelsinjuice, och satt med ryggen mot den breda gången in till salongen, så jag såg inte dem som närmade sig. Plötsligt viskade Kety:

– Han är här, Sirop kommer nu!

Pang, där gick mitt glas ner i golvet och tusen glasbitar spreds vid mina fötter. Min blivande make kom vandrande fram till vårt bord, med sina två livvakter strax bakom. Det var ett år sedan jag såg Sirop senast och han såg mer ut som en rik playboy än någonsin. Jag visste att alla armeniska flickor i hela Bagdad drömde om att han skulle välja dem. Han log mot mig och sparkade undan glasbitarna med foten:

– Parisoula, du är vacker!

Jag tackade för komplimangen med ett leende, men jag ville verkligen inte ha ett enda problem i mitt liv, nu när jag precis hade fått komma tillbaka till Bagdad och min familj. Jag hittade på något avvärjande:

– Här är så många vackra flickor, Sirop, gå till dem!

Till min förvåning reste sig min bror och gav Sirop stolen intill min. Sirop satte sig, lutade sig fram emot mig och ignorerade de andra:

– Flytta dig, sa jag, jag kan inte andas!

– Jag kör dig hem ikväll, Parisoula.

– Tack, men vår chaufför väntar på mig utanför.

– Vi ska i alla fall dansa, kom!

Den populäraste sången i Bagdad just då var Seal it with a kiss och på den här tiden var det brukligt att tjuvas, det vill säga att dansande par rätt som det var bytte damer. Inte Sirop. Han vägrade byta ut mig när någon ny danskavaljer knackade honom på axeln.

– Vi ska gifta oss, Parisoula och jag, deklarerade han, så jag släpper henne inte.

Vid midnatt gick jag och min kusin ut till bilen och den väntande chauffören. Knappt hade vi kört iväg förrän Kety ropade till, titta Pari, han är precis bakom oss, Sirop följer efter!

Chauffören såg frågande på mig i backspegeln, vad ville jag att han skulle göra?

– Kör direkt hem och parkera bilen i garaget, sa jag.

När Kety och jag kom upp på övervåningen och skulle gå och lägga oss, kikade vi ut genom fönstret ner på gatan. Där stod Sirops bil. Prydligt parkerad. På morgonen när vi steg upp stod den fortfarande kvar. Kety vände sig om mot mig som låg kvar i min säng:

– Han har sovit utanför ditt hus, Parisoula, han är kär på riktigt.

Varje morgon vid sjutiden brukade min far sätta sig i trädgården med dagens första cigarrett och en kopp kaffe. Detta var en stund när min pappa ville vara ifred och få börja sin dag i lugn och ro. På morgonen efter partyt ringde det på dörren. Min pappa gick och öppnade, fortfarande klädd i morgonrock och tofflor. Utanför stod Sirop och sa:

– Jag vill gifta mig med Parisoula.

Min far blev ursinnig. Detta var ofattbart. En friare klockan sju på morgonen?

– Jag svär, röt min pappa, vi ska skicka henne tillbaka till Libanon redan idag!

Sirop drog sig skamsen tillbaka. Han sa att han tänkte återkomma vid en lämpligare tidpunkt:

– Jag kommer i eftermiddag klockan fem tillsammans med min mamma.

Prick klockan fem stannade en limousin utanför vårt hus. Chauffören öppnade dörren och ut steg Sirops mamma, som vanligt mycket elegant. I detta ögonblick gjorde Sirop exakt som han skulle och eftersom han följde reglerna, svarade mina föräldrar på samma korrekta sätt. De välkomnade Sirop och hans mor och bjöd in dem i salongen. Det ställdes fram förfriskningar och det konverserades och till slut framförde Sirop sitt ärende återigen:

– Jag vill gifta mig med Parisoula!

Själv gömde jag mig under sängen. När min mor kom upp för trappan och sa åt mig att klä mig snyggt och komma ner i salongen, utbrast jag:

– Jag vill inte gifta mig med honom! Sirop är en playboy, han kommer leka med mig ett tag och sedan försvinner han …

Ingenting jag sa spelade någon som helst roll. Sirop var ett passande parti, frieriet hade framförts med hans familjs godkännande och när jag kom ner diskuterades redan bröllopet. Allt var klart utan att jag ens var tillfrågad. Jag neg för den vördnadsbjudande damen som utgick från att jag skulle bli hennes sonhustru, men sedan sa jag med hög och arg röst:

– Ett ögonblick. Ska ni inte fråga mig också?

Inte heller nu spelade det någon roll vad jag tyckte. Alla var redan överens, så de lämnade leende salongen. Kvar var Sirop och jag, ensamma för första gången någonsin.

Sirop kom fram till mig, omfamnade mig och försäkrade att allt skulle bli bra.

– Det här är inte rätt, sa jag upprört, du borde ha en armenisk flicka, jag litar inte på dig, du har haft så många kvinnor, ute varenda kväll …

Sirop såg förtjust på mig. Nu var det jag som gjorde rätt saker. En kvinna skulle absolut inte ropa av glädje när en man friade till henne. Hon skulle vara svår. Man måste förstå det här spelet mellan man och kvinna och mellan olika familjer om man vill förstå livet i Mellanöstern. Det som pågår är ömsom tragedi, ömsom komedi och reglerna kan snabbt ändras. Men det är alltid ett spel. Någon kommer att vinna och någon kommer att förlora. Eftersom ingen vill känna sig som förlorare, låtsas alla att de vinner.

Sirop och hans mamma lämnade vårt hus med mitt envisa nej ringande i öronen, men de visste också att spelet hade satts igång. In på scenen kom nu min mammas syster. Hon såg föraktfullt på mig:

– Vem tror du att du är, dumma Parisoula? Sirop leker med dig, detta är ett stort skämt. Självklart vill han inte gifta sig med dig, Sirop är rikare än du och kan få vem som helst. Varför skulle han vilja ha dig?

Då blev jag arg.

– Vem tror du att du är? Jag ska nog visa dig hur allvarlig han är, men frågan är om jag har lust att bjuda dig på mitt bröllop …

År 1970 gifte vi oss och jag flyttade hem till Sirop och hans familj i deras palats. Kocken i mina föräldrars hus hette Yosef och när jag gifte mig gick han till min make:

– Ta mig med till ditt hus! Jag vet vilken sorts mat som Parisoula tycker om.

Det var sant. Yosef och jag hade växt upp tillsammans, eftersom hans föräldrar var tjänare i mina föräldrars hus. Jag var glad att Yosef följde med till mitt nya hem.

1971 föddes vår första dotter, Elizabeth, som vi alltid kallar Liza. Något år senare föddes dotter nummer två, Alexandra, som vi alltid kallar Aliky. Allt var lugnt. Sirop och jag var mycket lyckliga tillsammans, och jag lärde mig snart att hans familj hade lite andra vanor än de som jag hade växt upp med. Sirops släkt levde enligt den koloniala, engelska traditionen. Varje dag klockan fem serverades te, mycket ceremoniellt, med fint porslin och med traditionellt engelska sandwiches och mjuka kakor. För Sirop, liksom för min svärfar, var det viktigt med hästsport, även detta en gammal engelsk tradition. Hästar var något nytt för mig, men jag vande mig snart. Familjen Iskandarian hade ett privat stall med många arabiska fullblod och jag fick lära mig rida. Jag tycker fortfarande om ljudet när hästar galopperar, hovarna som dundrar mot marken. Jag har inte ridit mycket, men under åren när jag fortfarande levde mitt lugna liv tillsammans med min make, mina barn och hans familj, red jag ändå ganska ofta. Sirop älskade hästar. Han tyckte om att spela på hästar, i alla fall så länge han hade råd.

Även Saddam Husseins familj ägnade sig åt olika hästsporter när den kom till makten. Saddams yngre son Qusay hade många tävlingshästar. I Irak har hästsport av tradition varit något som de högst uppsatta familjerna alltid har intresserat sig för.

Trots olikheterna levde min nya familj ändå i stort sett enligt samma mönster som jag var van vid hemifrån och klubb Alwyia var även i fortsättningen vårt sociala centrum. Där var vi så gott som dagligen och umgicks med släkt och vänner. Det mesta var sig likt i mitt liv, fast jag nu var en gift kvinna med ny och annorlunda status.