År 1974, när Sirop och jag hade varit gifta ett tag och våra flickor var några år gamla, föreslog min make att vi skulle åka till Cypern och Grekland och lära känna min släkt på mammas sida. Jag hade aldrig träffat min morfar och blev förtjust. Datum blev bestämt och strax innan vi åkte hade jag en väldigt speciell dröm, så tydlig att jag fortfarande minns den. Jag drömde att jag stod intill ett väldigt fält, fyllt med blommande solrosor och i det fältet stod en man med blåa ögon och vitt hår. Han var inte så lång, många av solrosorna var högre än han själv. Han såg stark ut. Hans kinder var röda och friska som mogna granatäpplen.

Jag berättade för min mamma om den lustiga drömmen och hon slog ihop händerna i förvåning:

– Du har drömt om din morfar!

Morfar bodde på en gård på Cypern. Huset var stort och morfar ägde mycket mark. Allt som hushållet behövde framställdes hemma på gården. Att äta bra var viktigt för min morfar. Han accepterade bara det bästa och det bästa åstadkom han själv, vare sig det handlade om bröd, kött, mjölk, grönsaker, frukt, olivolja eller vin.

Sådan var han och min mamma hade växt upp med samma frukost som hon sedan alltid gav till mig och mina sju bröder. Hon raddade upp oss alla åtta när vi skulle till skolan och sedan sträckte hon över frukosten i varsitt glas. Två färska ägg som vispades upp med en skvätt konjak innan hon tillsatte varm mjölk med honung.

– Bara det bästa, sa hon till oss, precis som morfar hade sagt till henne när hon var liten. Sedan lät hon oss gå.

Morfar var en man med regelbundna vanor. Han åt samma sak till frukost och lunch: Gårdens olivolja på gårdens hembakade, färska bröd plus oliver, tomat och gul lök samt lite salt. Om det var lunch lade han till ett glas av gårdens vin. På kvällen var det kött eller fisk till grönsakerna och var det kött föredrog han kyckling. Lamm ansåg min morfar vara skadligt i för stora mängder. Fisk var bäst för hjärnan. Matvanorna i Bagdad bekymrade morfar en del, på tok för mycket kött:

– Men det är väl för att de inte har något hav, sa han.

Min morfar tyckte synd om alla som inte fick leva som han själv.

Jag hade hört mycket om morfar. Till min förtjusning var han precis som min mamma hade beskrivit honom och vi kom mycket bra överens. Min morfar hade en ny fru sedan min mormor hade dött, men han sa både till mig och henne att han ville att jag skulle ärva hans gård på Cypern när han inte fanns mer. Detta var en överenskommelse som hans nya fru kunde gå med på utan problem, för min morfar hade stora tillgångar och gården var bara en liten del.

Jag har stor släkt på Cypern på min mammas sida och alla släktingar ville träffa mig och min familj. Att tacka nej hade varit oartigt så besöken tog oss månader. Överallt bjöds vi på kalas med massor av mat, grekisk musik och fina gåvor och efter ett halvår hade vi fortfarande inte varit hos alla i min släkt. Vid denna tid var jag mitt i det goda liv som mina föräldrar hade uppfostrat mig till och avsett att jag skulle ha när de godkände Sirop som min make. Allt var lugnt och jag var lycklig.

På Cypern finns ett berömt, mycket gammalt kapell som är tillägnat helgonet Sankt Göran. Kyrkan är populär, för enligt legenden kan man önska sig något och sedan går ens önskan i uppfyllelse. Förutsättningarna är två. Dels måste man tro på helgonets kraft, dels förmå urskilja Sankt Göran i den söndervittrande muralmålningen som ursprungligen har visat helgonet till häst. Det är inte så lätt.

När Sirop och jag besökte den kyrkan, betraktade Sirop väggen och skakade omedelbart på huvudet. Han såg inget helgon. Själv stannade jag längre vid målningen och efter en stund tyckte jag nog att jag kunde urskilja detaljer. En hand här. Delar av en häst där. Plötsligt tog helgonet gestalt och jag ritade upp honom i luften:

– Jag kan se honom!

Guiden uppmanade mig förtjust att önska något. Vi stod mitt i solen utanför kapellet och plötsligt frös jag så jag skakade. Sirop såg förvånat på mig. Var jag sjuk? Vad hände?

Jag vet inte. Ett stråk av oro någonstans ifrån. Tryggt omgiven av min egen familj hade jag i alla fall en enda önskan till helgonet:

– Beskydda mig.

Jag är övertygad om att min önskan har gått i uppfyllelse. Utan Guds vilja att låta mig leva och skyddet från Sankt Göran skulle jag vara död.

Cypern är inte någon stor ö, så man tycker att människor borde kunna leva i fred. I stället är öns långa historia fylld av strider och efter den brittiska kolonialtidens slut på sextiotalet tilltog konflikterna mellan grekcyprioter och turkcyprioter. Under oroligheterna som ledde fram till kriget som bröt ut i augusti 1974, delades ön i två hälfter med en buffertzon emellan. Den där zonen kunde vara flera kilometer bred på en del ställen och ibland bara några få meter bred. Turkcyprioterna kunde röra sig fritt in på den grekiska sidan, men greker släpptes inte in i turkiskt område.

Egentligen är detta ingenting att förvåna sig över. Jag har levt i många olika länder i Mellanöstern och det enda som är riktigt säkert är att det pågår konflikter någonstans. Jämt! Många religioner, flera etniska tillhörigheter samt en komplicerad historisk och politisk bakgrund gör det lätt att hitta lokala konflikter att blåsa upp till stora problem. Ingenting har blivit lättare i vår tid, sedan stormakterna blivit beroende av oljefyndigheterna.

Hur som helst. Själv hade jag grekiskt pass och kunde alltså inte gå över till turkiska sidan. Men min make Sirop hade inga sådana problem, för han hade irakiskt pass. Många av mina släktingar hade vänner på andra sidan gränsen och ville gärna ha nyheter från dem och själva lämna över hälsningar. Sirop, som är en vänlig själ, erbjöd sig att hjälpa till. Så på eftermiddagarna, när vi satt och pratade utanför morfars hus med något att dricka och lite kakor eller så, hände det att Sirop inledde samtal med förbipasserande turkar som kom med sina cyklar och sålde flottyrringar och andra saker.

Människor talar med varandra över hela jorden. Finns det en gräns och pågår det krig, kommer det i alla fall alltid finnas de som envist fortsätter att tala med varandra. Som om ingenting hade hänt. En sådan man var min Sirop. Politik intresserade honom aldrig, men han hade lätt för att få vänner och tyckte om att prata med dem han mötte. Sirop var alltid mest intresserad av att leva ett gott liv. Det kan bli så när man tar rikedom för självklar redan från födseln och jag var väl likadan själv.

Men vi var lika på fler sätt, Sirop och jag, för han var också nyfiken och lite äventyrlig av sig. Fanns det en gräns, som det gjorde på Cypern, ville Sirop absolut se vad som fanns på andra sidan. Ibland slog han följe tillbaka med någon av turkarna som bodde nära gränsen. När vi sedan åt middag med mina släktingar kunde Sirop berätta för dem om hur det var på den turkiska sidan. Vad som var likadant, vad som var olika, ifall han hade träffat någon bekant och vad som var på gång.

En kväll efter en sådan utflykt kom Sirop inte tillbaka. Jag blev mycket svartsjuk. När min make dök upp igen nästa morgon var jag rasande:

– Om du har varit hos någon annan kommer jag döda dig! Och henne!

Sirop såg allvarligare ut än han brukade. Han sa att vi måste packa omedelbart. Han hade inte varit hos en annan kvinna, han hade blivit varnad av sina turkiska vänner:

– Lämna Cypern så fort ni kan. Nu!

Sirop hade redan reserverat plats på flyget och jag och flickorna hann knappt säga adjö till min morfar och övriga släkten, förrän vi satt i taxin på väg till flygplatsen. Där köade massor av grekcypriotiska familjer som inte hade hunnit få någon plats. Tack vare varningen från Sirops turkiska vänner kom vi ombord på sista planet som flög ut innan flygplatsen stängdes.

Långt senare förstod jag att många hade betraktat Sirop som spion. Människor förändras av krig, de kan börja betrakta helt normala beteenden som misstänkta. I någon mån kan jag ändå förstå att misstankarna fanns, för min förmögna släkt hade ägt mycket mark även på den norra delen av ön. Kanske försökte Sirop hjälpa någon att få pengar för sin mark?

Jag vet inte. I alla fall fälldes turkiska bomber rakt över min morfars gård. Själva var vi i trygghet i Bagdad, men min morfar dödades. Gården förstördes vid attacken och därmed även mitt arv.

*

Även om Saddam Hussein inte blev president i Irak förrän 1979, var han i praktiken den som styrde landet långt dessförinnan. Baathpartiet arbetade efter två femårsplaner mellan 1965 och 1975. Avsikten var att dels göra Irak mer socialistiskt, dels minska Iraks ekonomiska beroende av oljeinkomster. Effektiviteten skulle bli bättre både inom jordbruk och industri och den allmänna levnadsstandarden skulle höjas.

Förstatligandet av oljeindustrin inbringade tidigt enorma inkomster till irakiska staten. I mitten av sjuttiotalet exproprierade Saddam Hussein dessutom väldiga landområden som var i den gamla elitens ägo – utan att erbjuda någon som helst ersättning.

Den tredje femårsplanen, 1976–1980, avslöjade dock att produktiviteten minskade inom både industri och jordbruk i Irak. Saddam Hussein övergav då tanken på en socialistisk stat och tillät åter privat företagsamhet i landet. Han inbjöd även internationella aktörer som ville göra affärer med Irak.

*

En kväll satt barnsköterskan och jag tillsammans och såg på teve i vårt hus i Bagdad. Saddam Hussein framträdde allt oftare för att hålla tal, göra proklamationer eller för att meddela olika förändringar i samhället. Just den här dagen inledde han med att läsa upp namnen på en rad förmögna irakiska familjer, vars mark skulle övergå i irakiska statens ägo. Listan visades i teverutan. Överst stod min makes namn. Sirop Iskandarian.

Jag satt som fastfrusen i soffan. Andades inte. Varför stod min makes namn överst? Andra hade ännu mer mark och var betydligt rikare än han?

Efter Saddam Husseins tal den kvällen var det som om helvetet hade brutit lös i vårt hus. Sirop var ursinnig, telefonerna ringde utan avbrott, möten arrangerades, planer diskuterades och förkastades, protester föreslogs samt förklarades lönlösa.

Djupt i mitt hjärta visste jag vad som pågick. Hur många gånger hade jag undrat vad som skulle hända? Hur många gånger hade jag knuffat bort minnet av intensiteten i Saddams blick:

– Var du än är, så ser jag dig. Tro inte att jag glömmer. Du tillhör mig.

Konfiskationen av min makes landegendomar är vad jag kallar Saddam Husseins första attack mot mig. Det skulle komma fler. Tillbaka i den återigen lyckliga, bekymmerslösa, prydliga och välordnade tillvaron efter vår hemkomst till Bagdad efter halvåret på Cypern, hade jag ibland snuddat vid tanken på Saddam Husseins tystnad. Den Saddam som jag hade lärt känna var inte sorten som tolererade vare sig att jag försvann från Bagdad eller giftes bort med en armenier som Sirop Iskandarian.

Gång på gång hade jag skjutit min oro åt sidan. Jag älskade min make och var lycklig i min nya familj. Men min makes namn överst på listan över familjer vars mark skulle övergå i Saddam Husseins ägo var lika omisskännligt tydligt som om Saddam hade skickat ett personligt meddelande till mig via teverutan:

– Jag vet exakt var du är. Jag har makt nog att göra vad jag vill. Det kommer du bli varse.

Vid den här tidpunkten hade jag bara min intuitiva känsla att gå efter. Jag är medveten om att det kan låta som om jag överdriver min betydelse i Saddam Husseins liv, men det handlar inte om sådana saker. Det handlar om äganderätt. Om att bestämma. Att genomdriva sin vilja till varje pris. Att se på varje ögonblick i livet som ytterligare ett tillfälle att vinna och därmed en möjlighet att utse någon annan till förlorare. För att kunna lyssna till min berättelse lite mer på djupet är det nödvändigt att förstå hur en man som Saddam Hussein resonerade:

Genom att skicka mig till Beirut och sedan gifta bort mig med Sirop Iskandarian hade min far berövat Saddam Hussein hans ägodel. Det vill säga mig. Något sådant var omöjligt att tolerera. Skulle någon av Saddams kvinnor skickas bort eller giftas bort, var det Saddam själv som fattade sådana beslut. Ingen annan.

Jag levde länge med Saddam Hussein och lärde mig hur han tänkte. I samma stund som jag försvann från Bagdad, var han fast besluten att ta mig tillbaka. Inte för att han var galen av kärlek, utan för att han var galen i makt.

Jag inbillar mig inte Saddams attacker mot mitt lyckliga liv med min make. De skedde. De gav resultat. Det fanns större frågor och mindre i Saddam Husseins liv som i alla andras, men i längden spelade skillnaden mellan stort och smått ingen roll. Det väsentliga var att Saddam Hussein fick som han ville. I varje detalj. Allt hade sin tid, men glömde gjorde han aldrig.

Min makes familj varken stod eller föll med den förlust av land som Saddam Husseins konfiskationer hade orsakat. Betydligt viktigare var den politiska markeringen mot de rikaste familjerna i Bagdad. Saddam Hussein meddelade den forna eliten att en maktförskjutning hade skett. I fortsättningen kunde de vänta sig vad som helst från presidentpalatset. Samtidigt berättade Saddam i förbigående för mig att ingenting hade förändrats. Jag tillhörde fortfarande honom.

Det fick inte vara sant, men jag tvingades snart inse att precis så var det. Steg för steg, attack efter attack och sedan kom jag. Precis som Saddam hade räknat ut att det skulle bli.

Nej, jag frågade aldrig Saddam Hussein om dessa saker. Varför skulle jag fråga honom om sådant som jag redan visste? Ge honom tillfredsställelsen att låta honom beskriva för mig hur han gjorde när han tog sig friheten att förstöra mitt liv?

Saddam visste. Jag visste. Det räckte. Jag kände honom. Någon gång undrade Saddam över min brist på nyfikenhet. Jag log mot honom:

– Du är Saddam. Du kan allt.

Han fick gärna tro att han kunde allt och förmådde allt. Det brydde jag mig inte om. Jag ville leva, men ingenting betydde någonting när Saddam väl hade tagit ifrån mig mitt liv.

Vår vardag förändrades. Min makes vidlyftiga spelvanor hade aldrig orsakat några bekymmer tidigare. Han hade råd, för pengar fanns alltid. Rikedomarna både kom och gick, men de tog aldrig slut.

Sedan Saddam Hussein hade lagt beslag på stora landområden, var förmögenheten emellertid inte längre bottenlöst stor. Kanske var det också så, att min make spelade mer och drack mer därför att han ville komma bort från en hårdnande verklighet. Sirop var en glad och trevlig rikemansson, men svårigheter var han inte van vid. Människor reagerar så olika när deras tillvaro förändras och min make spelade snart bort en del av familjens fastigheter i Bagdad. Sådana saker hade inte spelat någon roll tidigare. Nu räknades plötsligt varje förlust. Men fortfarande bodde vi i vårt palatsliknande hem och levde samma bekväma liv som förut.

Min svärmor bodde i samma hus som vi, men eftersom våra privata våningar var stora och avskilda från varandra, sågs vi mest till måltiderna. Dessa hade alltid serverats enligt samma stränga rutin och ju mer vår ekonomiska tillvaro förändrades, desto noggrannare följde vi vårt schema:

Klockan åtta åt vi frukost. Klockan tolv åt vi lunch. Klockan fem var det tedags och klockan åtta var det dags för middag, följt av drinkar. Varje dag likadant.

Jag kan inte påstå att min svärmor och jag var vänner. Som jag ser det, så delar vänner inte bara vardagen utan för även samtal om sin glädje och sin sorg. Min svärmor och jag visade varandra stor respekt och jag tror att vi tyckte om varandra. Kanske hade vi kommit varandra närmare även känslomässigt med tiden, om allt hade varit normalt och våra liv hade utvecklats som det var tänkt. Men när tiderna förändras för alla, som de gjorde i Irak vid den här tiden, blir det extra viktigt för människor som min svärmor att visa självkontroll. Min make hade svårt att hantera den nya situationen, men min svärmor var desto starkare.

Hon visste en hel del om vad som skedde både i och utanför hennes hem och familj, men hon var inte uppfostrad till att visa känslor. Tvärtom. Ju egendomligare tillvaron tedde sig, desto mer mån blev hon om gott uppförande. Stil. Så hon och jag var alltid artiga och leende mot varandra. Vi sa ingenting om Saddam Husseins agerande och ingenting om hur hans politik och hans beslut påverkade våra liv. Vi talade heller inte om att min make förlorade pengar på spel. Men vi visste båda två att om situationen ytterligare förvärrades, skulle min svärmor och jag hjälpas åt. Vi hade fått samma uppfostran, hon och jag, och behövde inte alltid ord för att förstå varandra. Om man redan vet vad som gäller och var man står, kan det vara onödigt att prata. Det förändrar ingenting. Bättre att lägga sin kraft på annat.