I andra attacken från Saddam Hussein tog han ifrån mig mitt hem. En dag lät han helt enkelt meddela att min makes hus inte längre skulle tillhöra familjen. Saddam Hussein behövde vårt hus. Vi skulle ut.

Mitt hjärta blödde. Jag älskade min make och mina barn och det liv vi hade tillsammans. Men hade jag tidigare kunnat betvivla vad jag redan visste, förstod jag det nu. Saddam Hussein skulle inte ge sig förrän han hade förstört allt som jag höll kärt. Först stor del av förmögenheten, nu huset. Fortsättningen var logisk. Snart skulle han ta ifrån mig människor som jag älskade. Hela mitt liv skulle lösas upp. Mitt hjärta var ett enda stort blödande sår och det fanns ingen som jag kunde tala med om detta. Min far var mycket bekymrad över utvecklingen i min familj:

– Kom tillbaka till din egen familj, Pari, sa han, kom hit till vårt hus och ta med dig dina barn. Det är inte säkert där du är nu.

Jag tackade för min fars omtanke, men jag vägrade flytta från min man. Min skuld var tung nog att bära som det var. Jag visste ju att allt detta förfärliga som hände min make i grund och botten var mitt fel. Jag älskade min make. Jag hade min plikt som hustru. Skulle jag lämna Sirop nu, när han hade det svårt?

Tanken var omöjlig.

Saddams skugga föll tungt över oss alla och vi undrade vad som skulle ske härnäst. Alla tyckte om min make. Han hade många vänner och alltid ett vänligt ord till hands. Sirop var generös till sin natur och gav gärna bort presenter, men under det växande trycket från presidentpalatset förändrades han och blev sig inte riktigt lik. Min svärmor bekymrade sig både om sin son och över vad som pågick i det irakiska samhället där hon och familjen hade haft en så ansedd och solid position.

Stämningen var låg. Jag tyngdes av skuld och oro för min man.

Sedan inträffade vad jag väljer att kalla den tredje attacken.

Det var så här, att i samband med att teet serverades klockan fem inföll även vår dagliga stund för visiter. Detta visste alla om, både vänner, bekanta och släktingar. Klockan fem på eftermiddagen kunde familjen Iskandarian ta emot gäster. Detta var rutin i vårt hus. Därför var det inget konstigt i att det knackade på dörren en eftermiddag vid den tiden och heller inget konstigt i att min svärmor hälsade välkommen.

Det konstiga var i stället att besökarna var två män som vi visste arbetade nära Saddam Hussein, som vid den här tiden fortfarande var vicepresident. Dock var dessa män även vänner till min make och hans familj sedan länge. De utnyttjade besökstiden i samband med vår dagliga testund för att kunna komma till vårt hus på ett naturligt sätt. I själva verket kom de för att framföra en varning till min make:

– Ge dig iväg. Lämna landet. Nu. I gryningen kommer Saddams män för att gripa dig.

Det är en underlig process när ett land förändras och går mot diktatur. Vardagen ändrar färg, allt grånar. Tonfallen blir annorlunda. Människor börjar bli misstänksamma mot varandra, skiljer mellan vänner och fiender. Rädsla och försiktighet sprider sig som mögel. Ingenting är vad det synes vara och ingenting är sig likt. Folk försvinner. De säger ingenting, en dag är de bara borta. De kommer inte tillbaka.

Därför att de har flytt? Därför att de har förts bort om natten? Därför att de redan är döda?

Ingen vet säkert. Man frågar inte. Man lär sig fort. Att fråga kan vara farligt. Att inte veta är ett skydd. Att vända bort blicken blir en vana som man lär ut till sina barn.

Efteråt kan jag tycka att det mest förunderliga är hur man vänjer sig. Hur fort man slutar att prata om allvarliga ting och hur fort man slutar skämta om ting som politik eller religion.

Man börjar tiga. Möjligen viskar man om hemska rykten som man hört, men bara till dem som man verkligen litar på. De man litar på blir snart allt färre. Människor stänger dörren tidigare om kvällen, går bara ut om de måste, slutar arrangera fester. Alla tystnar. Väntar. Tiden går. Allt stillnar. Det nyss normala livet börjar te sig alltmer likt en dröm. Samtidigt låtsas alla att ingenting händer. Man biter ihop.

Det som sker är en gradvis förändring. Åren går och jag vill likna tiden när Saddam Hussein tog över makten i Irak vid en ond lukt. Man vänjer sig vid den, även om man vill slippa den. Man ogillar att lukten sprider sig, men det verkar osannolikt, fullständigt ofattbart, att den inte snart ska försvinna och ersättas med en frisk och levande doft av frihet. När man väl har förstått att den onda lukten är överallt är det för sent att göra något åt den.

Min make var en bortskämd man, van vid uppmärksamhet och uppväxt i bekvämlighet och lyx. Avgörande i just detta oväntade och hotfulla läge var inte hans pengar utan att han var en god människa. Att han hade visat generositet mot andra. Att han hade vänner som älskade honom mer än de uppskattade sina nya, allt högre positioner nära Saddam Hussein. Vännerna som kom och varnade Sirop medan vi drack vårt eftermiddagste, riskerade mer än sina positioner. De riskerade sina liv.

Min make visste att hans vänner talade sanning. Det fanns inget utrymme för tvivel, andra hade försvunnit och aldrig mer synts till.

Varför? Skäl behövdes inte. Order utgick från högsta ort och ordern verkställdes.

När jag tänker tillbaka på stunden när min mans vänner framförde sin varning, är det som om jag inte riktigt får luft. Attackerna kom inte slag i slag. Det kunde gå ett halvår eller ett år när allt var lugnt. Jag kunde nästan intala mig att ingenting mer skulle ske, men så återkom den krypande insikten:

Min tillvaro trasades sönder, långsamt men obönhörligt. Ingenting jag gjorde kunde förhindra det som Saddam Hussein hade bestämt skulle ske.

Min make var tvungen att resa omedelbart. Han ville ringa min far och be honom ta hand om mig och barnen tills vidare, men Sirops vänner hindrade honom. De sa att på så sätt riskerade min make att även mina föräldrar fängslades. Sirops vänner sa till mig:

– Du måste ha blåmärken, Pari. Sedan ska du själv ringa din far. När han kommer ska du säga att din man slog dig. Att du måste härifrån.

Den stunden. De minuterna i mitt liv. Hur ska jag finna ord för att förklara hur det kändes när Sirop omfamnade mig och viskade att han måste slå mig?

– Förlåt mig, Pari!

Det fanns inte tid för kramar. Jag knuffade min man ifrån mig, fort, fort, slå hårt! Sirops skräckslagna blick när han stötte till mig så jag föll omkull. Den oväntade smärtan när han hjälpte mig upp och avsiktligt grep tag i armen så brutalt att det skulle bli blåmärken. Sirops ögon var så sorgsna och jag grät högt av rädsla:

– Slå mig en gång till, det är bråttom, du måste iväg!

Människor har mer kraft än de själva vet. Det enda jag tänkte på i detta ögonblick var att min mans liv var i fara. Förmodligen befann jag mig i chock. Jag hade inte ens särskilt ont. Smärtan efter misshandeln kom senare och när min far anlände värkte det i hela min kropp. Jag hade svårt att stå rak och jag kunde inte sluta gråta. Den fysiska plågan betydde ändå mindre än den outhärdliga insikten om att förstörelsen av mitt liv skulle fortgå tills ingenting var kvar.

Innan min man försvann ut i mörkret, sa han:

– Jag vet inte var jag hamnar, Pari. Men jag skickar efter både min mamma och dig och barnen. Så snart det bara går.

Jag såg på Sirop. Ingen hade en tanke på att jag kunde vara skyldig till allt ont som på detta vis drabbade min make och hans familj. Men jag betraktade förtvivlad min make och visste att jag hade förlorat honom:

– Vi kommer inte ses mer. Jag vet det. Jag känner det på mig.

Min make svarade i en blandning av ömhet och otålighet:

– Var inte så sentimental, Pari, det är klart vi ses. Det dröjer inte länge. Jag lovar.

I gryningen kom Saddam Husseins män, precis som vi hade blivit förvarnade. De knackade inte på dörren som vanliga människor, de sparkade in den. Detta var deras vana, helt normalt, men denna morgon bröt de sig in förgäves. Tjänarna i vårt hus upplyste dem om att familjen inte var hemma.

Senare samma dag kom andra män och satte upp skyltar med innebörden att vårt hus och all inredning nu tillhörde irakiska staten. Mitt sovrum och barnkammaren var uttryckligen undantagna, för den arabiska traditionen bjuder att kvinnornas rum är privat område. Inte bara rummen i sig utan även sådant som finns inne i rummen tillhör kvinnan personligen.

Tiderna var oroliga i Bagdad och i medvetenhet om traditionen hade jag gömt smycken, pengar och guld i rummen som både jag och Sirop hoppades att jag skulle få ha ifred. Vad som än hände.

Saddam kunde absolut ha tömt även de rummen om han hade velat. Naturligtvis, han var Saddam. Självklart visste han också att lagen föreskrev att kvinnorummen var fredad zon. Återigen, han var Saddam och hans vilja stod över såväl lag som tradition. Om han ville.

Saddam Hussein hade lust att leka med mitt liv. Han lät mig behålla allt som fanns i sovrum och barnkammare och den Alfa Romeo, som var en gåva från min make och stod skriven i mitt namn.

Allt annat i vårt hus försvann. Dyrbarheterna fördes bort, kanske för att pryda något av palatsen och villorna som Saddam Hussein tog över eller lät bygga till sig själv och sina släktingar. Eller kanske valde han att sälja klenoderna utomlands?

Jag vet inte. Allt var borta. Jag kan gråta när jag tänker på de vackra tingen som funnits så länge i min makes familjs ägo. Den stora, vackra pendylen som familjen hade fått i gåva av kung Faisal. De antika konstverken, porträttet av den forne shahen av Iran och hans hustru Farah Diba, en personlig gåva även det. Unika möbler med utsökta inläggningar och alla våra omhuldade, unika, persiska silkesmattor. Mattorna stod ihoprullade tätt, tätt i ett särskilt rum i väntan på att jag kom in och pekade:

– Byt ut dem som ligger på golvet och lägg dit den i stället …

Allt försvann. Allt och alla. På marken som Saddam Hussein stal från min make, lät han efter några år bygga sig sitt eget palats. Förlusten var enorm, vare sig jag väljer att räkna den i förmögenhet eller i känslor.

Jag var en ung kvinna. I ett slag kände jag mig mycket gammal. All glädje som jag hade tagit för given, alla gåvor som jag betraktat som självklara, kärleken som hade fallit över mig som milt regn. Allt hade jag förlorat.

Båda gångerna när jag hade fött barn, hade Sirop i sin himlastormande lycka bjudit alla på sjukhuset på champagne. Det går inte att glömma sådant. Det bara går inte.

Idag vet jag att Sirop åkte till Libanon via Syrien i bil. Jag vet också att han fick hjälp av armeniska klubben i Beirut. När Sirop väl hade lyckats ta sig dit öppnades dörren på vid gavel för honom, eftersom armenier är precis som andra människor över hela jorden. Alla hjälper helst dem som ryms inom den egna gruppen. Detta visste Sirop. Hans släkt hade goda kontakter i Beirut sedan gammalt, både politiskt och affärsmässigt.

Jag tänker ibland på detta med människors gruppidentitet. Mina barn säger ofta till mig att jag blir mer och mer svensk. Är det sant? Och vad betyder det egentligen att bli svensk? Är jag inte alltid Parisoula? Av grekisk börd, född i Libanon, sedermera irakisk medborgare och nu svensk? Ska det aldrig räcka med att jag är jag?

Mina bröder hjälpte mig att hämta saker och kläder som fanns i de undantagna rummen i vårt beslagtagna hem. Själv måste jag framför allt se till att ordna för våra anställda. Barnsköterskan och kocken Yosef följde med mig, men jag måste ta avsked av trädgårdsmästaren, hushållerskan, frukostbetjänten, tvätterskan och hennes dotter … Det var många människor med egna familjer att försörja som plötsligt förlorade sin inkomst när Saddam Hussein stängde vårt hus. Jag betalade dem alla tre månadslöner vardera. Vi grät tillsammans över hur förfärligt allt hade blivit, men jag hade inget val.

Själv flyttade jag in hos mina föräldrar i deras hus, tillsammans med min svärmor och barnen. Det dröjde inte särskilt länge förrän Sirop skickade efter sin mamma, men jag och barnen blev kvar i Bagdad. Vi bodde kvar hos mina föräldrar i ungefär ett och ett halvt år. Därefter flyttade jag och barnen till en egen lägenhet alldeles i närheten tillsammans med barnsköterskan och kocken. Från Sirop hörde vi ingenting.

Det skulle dröja fyra år tills jag och barnen såg min make nästa gång. Vid det laget hade mycket förändrats.