En dag var jag och barnen på promenad i parken med barnsköterskan. Det var vår, vädret var vackert och livet hade återigen lugnat ner sig. Då och då kom irakiska säkerhetspolisen, mukhabarat, på besök till mina föräldrars hus och frågade efter mig:

– Var är hon?

När min mamma förklarade att jag bodde hos dem, bugade de och gick. De visste redan. De framförde inget budskap i ord, men jag förstod avsändaren. Saddam Hussein meddelade på detta vis att han visste var jag var och att han gjorde vad han ville. Men ingenting hände. Vårt liv var fridfullt och jag ägnade min tid åt att vara tillsammans med min mamma och mina barn. Dessutom hade jag skrivit in mig på universitetet och studerade språk. Man kan säga att under denna period i Bagdad liknade Saddam Hussein mest av allt musen i källaren. Med det uttrycket menar jag att alla vet att musen finns och att alla som vill kan se spåren av den. Men ingen ser musen.

Det är en märklig upplevelse att vara närvarande i en tid när människor börjar andas rädsla i stället för vanlig luft. Stämningen på klubben där vi alla hade vistats och umgåtts så avspänt var inte densamma. Hur skulle den kunna vara det? När allt fler försvann? När ingen talade fritt?

Solen sken riktigt varmt. Jag tog av mig kappan och satte mig på en bänk.

Då ropade någon av flickorna:

– Titta, där kommer farbror Ali!

Jag trodde absolut att min dotter såg fel, men det var sant. Advokaten Ali al-Suwaydi var verkligen på väg mot oss längs en av parkens många promenadgångar. Ali al-Suwaydi var min makes personliga advokat och männen i den släkten hade i alla tider varit jurister i tjänst hos familjer med högt uppsatta positioner. Alis egen far hade till exempel varit den irakiska kungafamiljens advokat på sin tid och stått kung Faisal nära. Även Ali själv hade varit framgångsrik i sitt yrke och han hade samarbetat med min makes släkt under mycket lång tid. Det fanns ingen som helst anledning för mig att misstro min makes egen advokat, tvärtom. Självklart litade jag på Ali al-Suwaydi.

Jag vinkade åt Ali och han kom leende fram mot oss. Vi hälsade, vi hade inte setts på länge och jag föreslog att han skulle sitta ner. Ali skakade på huvudet, han hade tyvärr inte tid. I stället pekade han mot en svart limousin som väntade något hundratal meter bort och sa att han hade kommit i ett speciellt ärende:

– Lämna barnen här hos sköterskan. Du måste lita på mig, Pari, kom med mig.

Sedan lyfte han min kappa från bänken och tog min arm i ett resolut grepp.

Jag tvekade. Vad betydde detta? Hur visste Ali al-Suwaydi att vi var i parken just nu? Hade han inte fått syn på oss av en slump?

– Ali, jag kan inte bara … du måste förstå att …

– Tyst, kom bara med mig.

– Vart ska vi? Kan jag inte åtminstone ta hem barnen först?

– Den här vägen, Pari, kom nu med.

Den förskräckta barnsköterskan stod kvar i parken med mina döttrar. Bilen for iväg med oss och stannade framför rådhuset.

– Vad händer Ali? Vad ska vi göra här? Förklara för mig!

– Tyst, sa Ali återigen. Vänta här.

Advokaten lämnade mig i bilen och försvann. Efter en stund kom han ut igen ur rådhuset med ett kuvert i handen. Det visade sig innehålla skilsmässopapper. Jag såg undrande på Ali. Vad betydde detta?

– Det enda som saknas är din namnteckning, Pari, du ska skriva här.

– Men, försökte jag, Sirop och jag vill inte skiljas. Jag vill inte …

– Här, som sagt, avbröt Ali avfärdande, du kan använda min penna.

Jag skrev på. Tårar av ilska steg i mina ögon. Var detta Sirops idé? Var han så feg att han inte ens kunde höra av sig först?

Ali tog tillbaka pennan, vek ihop dokumentet som jag nyss hade skrivit under och stoppade ner det i kuvertet.

– Nu är det klart, sa han och klappade på kuvertet. Nu är du skild från Sirop.

Aldrig glömmer jag hur ont de orden gjorde. Skild? Jag? Från Sirop? Smärtan var fysisk. En kramp i bröstet. Mitt i förvirringen insåg jag med mitt förnuft, att Sirop aldrig godvilligt skulle gå med på att skiljas från mig. Han och jag älskade ju varandra. Vårt äktenskap var gott.

Några år senare när Sirop och jag möttes på nytt frågade jag ändå om skilsmässan. Om den verkligen var hans idé och om det var han som hade skickat Ali att hämta mig i parken. Sirop slog ifrån sig:

– Jag skulle aldrig skiljas från dig, sa han. Jag trodde att det var du som hade begärt skilsmässa. Detta är vad man sa till mig när jag kallades till irakiska ambassaden. Jag blev arg och olycklig, självklart. Men vad kunde jag göra?

Saddam Hussein hade slagit till ännu en gång. Han hade låtit arrangera skilsmässan. Jag var som bedövad. Vad skulle ske härnäst?

Ali al-Suwaydi satte sig intill mig i baksätet och gav chauffören adressen hem till mina föräldrar. Jag frågade inte hur han visste var jag bodde. Ali sa ingenting mer. Han satt tyst med bortvänt ansikte och höll kuvertet i knät.

Barnsköterskan hade skyndat sig hem med barnen och när jag kom tillbaka var min mor redan halvt ifrån sig av oro. Bagdad var i växande grad en stad där människor försvann för att aldrig mer komma tillbaka och barnsköterskan hade inte kunnat förklara varför jag fördes bort i en svart bil.

– Jag är skild, sa jag till min mamma. Sirop och jag är inte gifta mer.

Min mamma såg på mig. Det var länge sedan vi hörde av Sirop. Självklart hade vi alla undrat varför han inte skickade efter mig och barnen.

– Har Sirop träffat en annan kvinna?

Jag ryckte på axlarna. Det kanske han hade, män är som de är. Men jag visste att Sirop aldrig skulle anse något sådant vara orsak till skilsmässa.

Vad skulle jag säga? När jag ändå inte kunde förklara? Min mamma visste ingenting om Saddam Hussein. Hade jag berättat för henne om Saddams glesa men återkommande attacker mot mitt lugna och behagliga liv som hustru till Sirop, hade hon dödat mig. Redan i tonåren hade jag dragit skam över familjens goda namn genom att umgås med Saddam utan mina föräldrars välsignelse. Om min mamma fick veta att den förbindelsen först hade lett till att min make tvingats att lämna landet och sedan att ta ut skilsmässa?

Det var för mycket. Jag måste tiga.

Att vara en skild kvinna i Bagdad på den tiden var en skam. Det spelade ingen som helst roll att vi var européer och kristna. Jag ville verkligen inte återigen vara en belastning för min familj, men så blev det i alla fall. Alla skämdes. Jag vaknade varje morgon till ett icke-liv i mina föräldrars hus. Det var inte det att min familj egentligen ansåg att någonting var mitt fel. Alla visste att jag hade varit en god hustru. Men oavsett omständigheterna är det ändå alltid den frånskilda kvinnan som bär skammen och jag hade inte ens en vettig förklaring till att skilsmässan hade ägt rum.

Utan min make var jag ingen. Jag var tjugotvå år och hade två små barn. Min familj stöttade mig inom hemmets väggar, men de skämdes inför sina vänner och ville helst inte att jag skulle följa med dem till klubben. De flesta av mina väninnor var inte gifta ännu. Nyss var de avundsjuka på mig, nu var de undrande:

– Varför är du skild?

– Jag vet inte.

– Sirop måste väl ha gett någon förklaring …?

– Politik, kanske. Jag har faktiskt ingen aning.

Man slutade fråga. Mitt icke-liv förvandlade mig till en ickeperson. Det fanns ingen som jag kunde tala med. Ingen förstod sanningen, men jag var som smittad med en sjukdom. Jag förde olycka med mig.

Representanter för mukhabarat, Saddam Husseins fruktade säkerhetspolis, anlände en sista gång till mina föräldrars hus för att fråga efter mig:

– Min dotter bor här med sina barn, sa min mamma, hon är skild.

Männen från mukhabarat bugade och drog sig tillbaka. De kom inte tillbaka fler gånger.

Jag har gråtit mycket. Allt ont som har hänt mig i livet beror på Saddam Hussein, men han är död. Han har frid. Saddam brukade säga till mig:

– Lämnar du mig ska du betala för det varje dag. Jag unnar dig inte att dö. Du ska straffas länge.

Mitt liv har blivit mitt straff. Varför ska jag fortsätta leva? När mitt liv ändå tog slut för länge sedan?