Efter den attacken var det tyst mycket länge. Jag hade lärt mig att tystnad var dåligt och väntade varje dag. Något skulle hända, men vad? Mitt hem var mitt fängelse, för jag fick inte gå utanför trädgården på egen hand. Vad jag än gjorde skulle en eller flera av mina bröder följa med och vem än jag bytte några ord med, så rapporterades det till min far. Detta var mina bröders plikt och alla menade väl. Min familj ville skydda mig mot skvaller.

Man andades Saddam Husseins närvaro varje dag i Bagdad. Irak förändrades och stämningen i Bagdad var en annan. Den gamla överklassen, mina föräldrar och deras vänner, gled åt sidan. En del av dem valde att lämna landet. Andra flyttade sina pengar till London, men stannade själva kvar i Bagdad. Allt fler flyttade till Libanon, allt färre ur den gamla eliten ville stanna i Bagdad. Crème de la crème var nu i stället medlemmar av Saddam Husseins familj och politiker som stod presidenten nära. Folk började bli rädda. Det var som om varje litet problem antog namnet Saddam Hussein.

I sex månader väntade jag. En fuktig och het augustikväll stannade en bil utanför mina föräldrars hus. En vit Oldsmobile. Alla visste att detta var vicepresidentens bil. Bara Saddam hade sådana bilar. En livvakt stod snart i dörren. Han vände sig till mig:

– Jag har order om att hämta dig.

Jag hade väntat länge. Nu hade ögonblicket kommit och jag var inte förvånad. Ingenting kunde längre förvåna mig och mitt liv låg i ruiner.

– Vänta här, sa jag. Jag kommer.

Sedan gick jag in och lugnade mina föräldrar. Jag skulle snart vara tillbaka, sa jag.

– Ta hand om barnen. Oroa er inte. Säg ingenting, ring inte till någon. Jag kommer tillbaka.

Medan jag talade växte hatet inom mig. Medan jag bytte till en elegant klänning och gjorde mig vacker för mannen som hade förstört mitt liv, växte kylan intill detta hat. Under tiden som jag gick ner mot bilen som jag visste skulle ta mig till Saddam Hussein övergick kylan i is. Han skulle inte få göra mig till ett offer.

Rädd var jag inte. Inte då. I den stunden var mitt hat så intensivt att alla andra känslor inom mig slocknade. Snart skulle jag få veta skälet till att Saddam Hussein hade tagit ifrån mig min make, mitt hus och mitt liv. Handlade det om sex? Kärlek? Makt? Eller behövde han mig till något annat?

Två män väntade i bilen utanför. Jag stod blick stilla utanför tills en av dem kom ut och höll upp dörren för mig. Jag satte mig i baksätet, lade benen i kors, slätade ut klänningen och sa:

– Nu kan vi åka.

Ingenting frågade jag. De skulle inte ha något att rapportera till Saddam Hussein om mig. Inget drama, ingenting. Jag hatade Saddam och ville se honom död. Bilen startade och vi for iväg.

Under resan försökte jag förstå hur Saddam Hussein tänkte. Om det bara hade handlat om något så enkelt som sex hade han helt enkelt kunnat hämta mig. Långt tidigare. När som helst. Vem hade kunnat stoppa honom? I Bagdad försvann människor hela tiden. Om dagen var staden sig ganska lik, om natten hände sådant som ingen talade högt om. En flicka berättade i all oskuld för sin lärare att hennes pappa brukade stänga av teven hemma när Saddam höll sina tal. Han höll långa tal varje kväll, så det var inte att undra på.

– Pappa sätter en bild framför teven så Saddam Hussein inte syns, fnissade flickan.

Det tog ett dygn, sedan var den pappan försvunnen. Några dagar senare lämnades han tillbaka till sin familj med strupen avskuren. Allah Akhbar, Gud är stor. Om nätterna lekte Saddam Hussein med döden.

Saddam tog vad han ville och gjorde vad han ville. Han var slug och visste hur han skulle uttrycka sig för att de enkla människorna skulle lyssna på honom, men det han krävde var lydnad. Hans intelligens var manipulativ, däri låg hans makt. Han kunde folkets språk, för han var själv en enkel människa. Simpel.

Av någon anledning roade det Saddam att gång på gång demonstrera sin makt över mitt liv. Demontera min tillvaro bit för bit. Detta tänkte jag på medan jag satt med prydligt korsade ben och kördes mot Saddam Husseins palats, byggt på marken som han hade stulit från min makes familj.

Jag betraktade det välkända landskapet genom bilrutan. Mindes veckosluten vi brukade ha här ute, ofta hade vi bjudit in fyrtio eller femtio gäster. Picknickar, kortspel, musik, samtal, dans, båtturer på Tigris, god mat. Ett mycket bra och mycket bekvämt liv som nu var förlorat för evigt. Jag kan fortfarande se de vackra gamla husen för mig, uppförda på traditionellt, irakiskt sätt med låga och lite högre byggnader som omslöt en innergård och en brunn i mitten. Ena längan hade min mans familj låtit bygga om till gästrum i flera plan. En annan länga rymde kök, toaletter och två separata hammam, ett för kvinnor och ett för män. Män och kvinnor hölls ofta åtskilda. Att familjerna i övrigt hade europeiska vanor spelade mindre roll, för alla vänjer sig med tiden vid hur det brukar vara i landet där man bor.

När vi var ute på floden åkte vi i en särskild sorts båtar byggda i tre våningar, samma sort som Saddam Hussein använde när han kom till makten. Högst upp fanns komfortabla rum för dem som ville konversera och ta det lugnt med en drink. Mellersta däcket var för dem som ville spela kort. Längst ner pågick party.

Mitt hjärta är överfullt av goda minnen från åren med min mans familj. Club Mansoor, där var vi ofta, dit åkte vi för hästarnas skull. Tävlingshästarna på Club Mansoor var berömda.

Allt på Club Mansoor var mycket engelskt på den tiden, precis som min mans familj ville ha det. Traditionen levde kvar sedan den brittiska kolonialtiden, med rökrum för herrarna, ett glas god konjak efter middagen, kortspel eller biljard, sådana saker. Själv åkte jag ofta dit tillsammans med min svärmor, våra flickor och barnsköterskan, men då gjorde vi det på kvinnors vis. Vi kunde ha flickornas födelsedagskalas i klubbens huvudbyggnad, till exempel, det var mycket populärt. Eller vi kanske drack te på klubben klockan fem i stället för hemma, med teet serverat i silverkannor med mjölk eller citron på engelskt vis. Club Mansoor hade alltid så utsökta kakor till sitt te, men allt på Club Mansoor var å andra sidan mycket exklusivt.

Att vara medlem i klubben ansågs sedan mycket länge vara en ära. När Saddam Hussein tog makten gjorde han följaktligen just Club Mansoor till sin speciella favorit.

Saddam behöll till en början de gamla byggnaderna, vårt weekendställe, för egen del. Under en period använde han husen som bostäder för sina livvakter, men till slut jämnade han alla de gamla husen med marken. De finns inte mer. Bara minnen kvar.

Saddam var en mycket svartsjuk man, men han tyckte inte om att visa sin svartsjuka. Hellre förstörde han än han erkände någon form av svaghet.

Det finns ett arabiskt uttryck som är svårt att översätta, men jag behöver det nu för att berätta min historia. Uttrycket betyder att i marken som jag färdades över i väntan på att träffa Saddam Hussein på nytt, fanns min mans familjs avtryck. De är outplånliga. Så länge jag lever kommer jag betrakta just den marken som tillhörig min man.

Jag minns ett telefonsamtal från Saddam Husseins äldste son Uday. Detta var långt, långt senare, på den tiden när Uday hade blivit chef för Iraks olympiska kommitté och jag var hans assistent:

– Pari, var befann du dig när jag sökte dig tidigare idag?

– Jag var på min mans mark!

– Pari, jag skulle kunna låta döda dig för det svaret.

– Gör det, no problem. Jag är redan död.

Medan chauffören körde bilen längs sista, långa raksträckan, påminde jag mig att Saddam Hussein förväntade sig att kvinnor skulle tigga och be. Jag beslöt att jag skulle visa honom att jag var annorlunda.

Självklart hade jag inte kunnat vägra komma. Det alternativet fanns inte, jag måste tänka på mina barn. De som inte fogade sig efter Saddam Husseins vilja existerade inte mer. Talades inte om. Försvann. Döda eller levande begravda, vem vet?

Alla visste att Saddam Hussein hade beslagtagit min makes mark, även chauffören. Jag såg hans blick på mig i backspegeln. Förstod att han förväntades rapportera. Jag rörde inte en min.

– Jag ser på dig för jag vet vad du har förlorat, sa mannen plötsligt.

– Nu har du sett färdigt. Vänd bort din spegel, sa jag lugnt.

Bilen for ner i det underjordiska garaget. Chauffören öppnade artigt dörren och jag steg ur. En dag, tänkte jag för mig själv, ska alla få veta skälet till att jag åker hit.

Jag byggde min egen inre pelare av styrka och hat. Med maktmänniskor som Saddam Hussein gäller det att visa sig stark. Även om man är svag. Där jag stod i det underjordiska garaget var jag beredd på allt, samtidigt fast besluten att ta reda på vad han ville. Jag sa till mig själv:

– Jag vet hur du tänker, Saddam. Du kan inte besegra mig. Inte idag och inte någonsin.

Hiss av glas från garaget till bottenvåningen, trappan vindlade sig runt omkring hissen jag färdades i. Det fanns regler för hur man gjorde entré i vicepresidentens palats. En livvakt framför mig, en bakom. Vi vandrade genom en hall och där den tog slut fanns en lång, mycket bred korridor. Vi rörde oss långsamt, ceremoniellt framåt mot stängda, dubbla dörrar. När vi var framme knackade främre livvakten på dörren.

– Kom in!

Jag hörde Saddams röst och jag kände igen den. Rösten som kunde vara som sammet och som kunde fyllas av slipade knivar. Saddam stod med ryggen vänd mot mig, borta vid fönstret. Mitt hat kylde mig inifrån. Jag stod stilla. Den bakre livvakten gestikulerade otåligt, meningen var att jag skulle gå in. Jag rörde mig inte. Till slut sa den främre livvakten:

– Hon vill inte.

Då vände han sig om:

– Varför då?

Mina ben skakade, hela min kropp darrade, men jag rörde mig inte. Han skulle inte få se mig bryta samman, aldrig!

– Vill du att jag ska komma in, får du först komma till dörren och bjuda in mig.

Saddam Hussein betraktade mig uppifrån och ner. Jag undvek hans blick och betraktade rummet han stod i. Inga blickar. Han fick inte veta vad jag kände i det ögonblicket.

– Shaqra, du är ännu vackrare än förut.

– Många har sagt det till mig.

– Och nu väntar du på att jag ska hämta dig borta vid dörren?

Jag nickade. Att en kvinna krävde någonting alls av Saddam Hussein inför ögonen på hans livvakter var att utmana honom.

– Om du inte hämtar mig, så åker jag hem.

Livvakternas andning upphörde. Vilken fräckhet. Vad skulle hända?

Men för mig var mitt hat mest väsentligt. Jag ville kunna känna mig som en vinnare inför Saddam, trots förlusterna som han hade åsamkat mig.

Saddam Hussein log. Han lät mig få min lilla seger. Inför livvakternas förvånade ögon tog han några snabba steg, stod framför mig och bugade:

– Välkommen, Parisoula, vill du inte stiga in?

Jag log tillbaka:

– Du är snygg i uniform!

– Jag vet att du tycker det, shaqra.

– Så du minns vad jag tycker om? Det var vänligt av dig.

Medan vi småpratade på det viset och dörrarna stängdes bakom oss, märkte jag att Saddam slappnade av. Hans blick förändrades och stämningen blev lugn. Detta är den effekt jag alltid hade på honom under åren som vi hade tillsammans. Han blev lugn. Varför vet jag inte, men förmodligen hörde han att jag talade som jag tänkte. Det var han inte van vid. Saddam lyssnade alltid efter en dold agenda, mer och mer ju mer paranoid han blev. Någon sådan hade inte jag. Jag kunde tiga om sådant som jag visste skulle göra honom upprörd, men jag var inte rädd för att tala om han ville lyssna.

– Nu ser jag dig, Saddam, men det gör jag inte annars. Jag anar bara din lukt i min närhet. Alltid är det så. Varför?

Blicken skärptes på nytt.

– Frågar du mig vad jag har gjort, shaqra?

– Nej. Jag vet vad du har gjort. Det jag frågar är varför du alltid finns omkring mig. Tro inte att jag inte märker din närvaro.

Medan vi stod framför varandra klarnade bilden. Nu förstod jag varför han hade sänt efter mig. Saddam ville se mig klaga och be om nåd just precis här, på min mans stulna mark.

Aldrig. Nöjet att se mig bryta samman unnade jag honom inte. Jag ville att smärtan skulle sitta i min hud och att hatet skulle lysa ur mina ögon. När Saddam såg mig skulle han i varje ögonblick se det onda som han hade gjort mig, trots att jag inte sa ett ord. Han skulle inte få röra mig, vid Gud, nej. Inte med ett finger.

Sedan dörrarna hade stängts var bara vi två i rummet. Saddam erbjöd mig en stol, jag satt.

– Är du hungrig? frågade han.

– Nej tack.

– Något att dricka?

– Dry Martini, tack.

Saddam log. Jag ville inte se honom i ögonen av rädsla för att attraktionen mellan oss skulle blossa upp. Jag måste hålla fast vid min skyddande iskyla.

– Det drack du förra gången vi sågs, sa han.

Sedan blev det tyst. Jag smakade på drinken han räckte mig, tuggade på oliven, såg mig omkring. När mitt glas var tomt reste jag mig.

– Jag måste hem, sa jag.

– Nu? Redan?

Jag såg hur förvånad han blev. Så länge jag kunde överraska Saddam hade jag kontroll över situationen.

– Jag har två små barn och en sjuklig mamma att ta hand om numera. Som du mycket väl vet.

– Jag hade gärna velat veta mer om hur du har det, men … inshallah.

– Du vet mer om mitt liv än jag själv, avbröt jag, du till och med såg till att jag blev skild från min man.

Då tog Saddam min hand och lade den med en öm gest försiktigt mot sitt bröst. Han drog mig intill sig och omfamnade mig. Så stor han var och så liten jag plötsligt kände mig.

Han kysste mig inte. I stället kände jag hur han höll mig nära och insöp doften av mig, precis som han hade gjort den kvällen när vi först träffades. Jag tyckte om det. Jag avskydde att jag tyckte om att känna honom intill mig, bröt mig loss.

– Jag måste gå.

– Du kommer tillbaka, konstaterade Saddam lugnt.

Jag betraktade hans ansikte. All denna manlighet så nära mig. Utanför i korridoren, på respektfyllt avstånd från dörrarna, stod livvakterna. Chauffören väntade i bilen. Jag försökte förgäves tänka klart, min kropp hade ännu en gång svikit mig. Var Saddams omfamning verkligen starkare än mitt hat? Jag gjorde mitt bästa för att frammana bilden av min älskade make för min inre blick, men såg bara Saddam.

Som tonåring hade jag varit naiv och dum. Åren hade gått och jag hade tvingats lära mig mycket. Att spela rollen som överlägsen inför Saddam krävde ändå stor teater och jag tog mig samman med svårighet. Andades djupt:

– Så du ville bara veta hur jag har det, sa jag med lätt röst, jag som trodde att du längtade efter mig. Men så var det alltså inte, nu åker jag hem igen, adjö …

När jag svängde på klacken för att gå tog Saddam ofrivilligt ett steg framåt. Mitt plötsligt lättsamma uppförande stämde inte överens med hans plan och nu visste han inte riktigt vad han skulle säga härnäst. Jag vill påstå att i alla år pågick just denna kamp mellan oss. En balanserande klasskamp mellan den fina och välutbildade flickan och bondlurken som blev diktator. Saddam ville vinna. Han gav sig inte. Men denna strid mellan oss hade jag just vunnit genom att medvetet och flörtigt spela på min kvinnlighet.

När en attraktiv kvinna talar med sådan vänlig arrogans till en man som jag gjorde, händer det saker. Saddam tog ytterligare ett steg närmare mig och log uppskattande:

– Självklart har jag saknat dig, sa han, och plötsligt omfamnade han mig som om vi hade varit åtskilda älskande.

Minuterna gick, jag rörde mig inte. Saddam lutade sitt huvud mot min axel. Han mumlade:

– Jag är mycket trött, shaqra. Var har du varit så länge?

– Det vet du. Du vet allt.

– Men nu kommer du tillbaka? Nu är du redo?

– Ja, sa jag, nu är jag redo.

Och det var jag. I det ögonblicket ville jag stanna hos Saddam.

Saddam Hussein var ingen romantisk person. Men jag tror, att när vi återupptog vårt förhållande hade han via blodig maktutövning och politiska finter uppnått en position där han började känna behov av lite motstånd utan att för den skull riskera ett uns av sin makt. Det var där jag kom in i bilden. Saddam sa det själv:

– Du är den enda som svarar som du tänker, shaqra. Du är inte rädd.

Det var inte sant. Saddam fick tro vad han ville, men jag var alltid rädd. Inte för egen del, men fruktan för mina familjemedlemmars säkerhet hade hunnit bli en del av mitt liv. Men jag visade inte min rädsla. Aldrig. Den segern unnade jag inte mannen som hade tagit över mitt liv.

Jag stannade hos Saddam den natten. Det skulle bli många fler efter den.

När jag kom hem mötte min mamma mig i dörren, vettskrämd:

– Vad hände? Vart tog de dig? Var har du varit? Vad ville de?

– Någon minister som frågade om min make, sa jag och kollapsade i en fåtölj, inget märkvärdigt. Politik. Men jag behöver en drink, ge mig en dubbel Martini, är du snäll.

– Du dricker inte, sa min mamma misstänksamt. Du låter annorlunda. Vad hände egentligen?

Jag tog emot drinken och skakade på huvudet, ingenting hade hänt. Utom att Saddam hade påmint mig om att jag var kvinna. Det hade jag nästan hunnit glömma under de nära tre år som min make hade varit försvunnen. Jag var ung och ingen man hade omfamnat mig på mycket länge. Hans doft. Hans sätt att hålla om mig, hans sätt att njuta av oss tillsammans. I några ömtåliga ögonblick hade jag faktiskt glömt mitt hat mot Saddam.

Hade jag visat Saddam den avsky som han förtjänade? Nej. Högdragenheten hade jag lyckats klara, ända tills han höll om mig. Sedan kände jag bara längtan. Eller ska jag kanske snarare säga att min längtan återkom. Vi var redan så nära varandra som en man och en kvinna kan vara. Vi kände varandras kroppar och åtrån låg så nära ytan att det förbluffade mig. Så lätt det hade varit att stanna hos Saddam. Vilken enorm ansträngning det krävdes av mig att gå ifrån honom nästa morgon. Avståndet som växte mellan oss ju närmare jag kom min egen familj. Steg efter steg i den breda korridoren.

Jag hatade Saddam Hussein för allt ont han hade gjort mot mig och dem som stod mig nära. Jag ville inte ha något med honom att göra. Detta är sant. Så var det. Min själ var lika stark som min kropp var svag. Så fort Saddam rörde vid min kropp mjuknade jag som varmt vax. Detta är också sant och så skulle det förbli.

Efter vår återförening var jag återigen passionerat förälskad. Utan någon som helst överdrift kände jag mig som prinsessan i sagan, hon som förs bort av prinsen på den vita springaren. Visserligen var hästen i mitt fall en Oldsmobile och det var inte tal om att någon skulle leva lycklig i alla sina dagar. Men ändå. Jag kunde inte motstå Saddam Hussein. Detta var sanningen. I mitt hjärta visste jag att så hade det varit sedan jag såg honom första gången.

Jag minns känslan av att Saddam såg tvärs igenom mig. Han visste exakt hur han skulle använda både min förvirring och min förtjusning för att få mig dit han ville. Ömsom blev jag villigt förförd, ömsom föraktade jag den kvinna som jag hade blivit. Saddam spelade på mina känslor och min kropp lika skickligt som en virtuos musiker hanterar sin violin. Han var antingen mycket nära mig eller också långt borta. Större delen av tiden vistades jag i tomrummet mittemellan, antingen i panik för att mina föräldrar skulle få veta något eller också i skräck för vad Saddam Hussein skulle begära härnäst. Döda mig? Dumpa mig? Kalla på mig? När?

Socialt sett var jag sedan länge en icke-person i min familjs och deras vänners ögon. Jag insåg att när det blev känt att jag hade återupptagit min förbindelse med Saddam Hussein skulle många gärna se mig död. Han må ha blivit hur mäktig som helst i Irak, men i mina kretsar ansågs han som en katastrof.

Jag teg. Som tonåring hade jag varit romantiskt förälskad i den unge, karriärlystne Saddam Hussein. Nu var Saddam i praktiken den som med allt blodigare händer styrde Irak, även om hans äldre släkting från Tikrit, Ahmed Hasan al-Bakr, fortfarande officiellt innehade presidenttiteln.

Hemma talade vi fortfarande aldrig om politik eller religion. Politik var och förblev männens värld.