Ju bättre jag kände Saddam, desto mer insåg jag att han hade smak för blod. Någon gång i sitt liv hade han första gången fått upp vittringen och blodlusten tilltog med åren. Den skrämde mig. Min nervositet tilltog. För att alls kunna sova måste jag vara totalt utmattad. Varje dag.

Jag studerade flera språk samtidigt på universitetet om dagarna, tog hand om barnen på kvällarna och lämnade dem sedan ofta i barnsköterskans vård för att tillbringa nätterna hos Saddam. Min vanmakt tilltog och enda botemedlet jag kände till var arbete. Det är märkligt hur det egendomligaste liv kan bli rutin. Min egen anpassning till Saddams behov, nycker och starka vilja kan mycket väl sägas spegla hela landets gradvisa förvandling.

En diktatur är inte ett statiskt tillstånd. Skruvarna dras åt vartefter och särskilt i början märks det inte särskilt mycket vad som egentligen pågår. En oro, en förvåning, men medborgarna vänjer sig gradvis, inte minst därför att all opposition tystas och propaganda presenteras som sanning. De välkända mönstren för en diktators beteende utkristalliseras efterhand. Fler envåldshärskare än Saddam Hussein har krävt fler och fler personliga privilegier, utverkat mer och mer trygghet för egen del, utdömt allt strängare straff efter alltmer summariska rättegångar, utövat allt våldsammare förföljelse av dem som dristar sig att uttrycka annan åsikt, sett till att lägga under sig makt eller tillskansat sig förmögenheter som nyss ägdes av andra.

Mönstret är klassiskt. Det finns ingenting som är speciellt med Saddam Hussein i det avseendet. Dock rådde länge tystnad om Iraks förvandling. Man talade inte illa om Saddam Hussein så länge han var till nytta för många, både inom och utom landet. Företag från hela världen investerade i Irak, oljeindustrin levererade rikedomar och överallt byggdes nytt. Folk i Irak hade jobb, landet moderniserades, kvinnornas situation förbättrades, man svalt inte. Den allmänna hemmaopinionen var att allt detta var Saddam Husseins förtjänst.

Nedgången väntade runt hörnet. Saddam var i längden en man som förstörde och rev ner. Både sådant som han själv hade åstadkommit och sådant som andra, före honom, hade byggt upp.

Det är ironiskt att just amerikanerna ville ha bort Saddam Hussein. Han med sina kubanska cigarrer, sin amerikanska whisky och sin cowboyhatt. Saddam beundrade allt som var amerikanskt och ville ha sådant som fanns i USA. Han brukade säga att amerikanerna var rädda för honom. Han visste för mycket. Jag kan inte politik och jag vet inte vad Saddam pratade om, men jag tänker ibland att man kan inte beskylla Saddam Hussein för allt ont som hände i Irak. Länge tog Saddam order direkt från USA, det är också sant.

Saddam var USA:s vän mycket länge, men eftersom Saddam Hussein var en mycket slug man, kunde han också vara mycket dum. Den sluge mannen saknar den vise mannens förmåga att se nyanser. Och jag tycker synd om det irakiska folket. Under Saddam Husseins styre var alla rädda i Irak, men regimen var ändå enkel att förstå sig på:

Allt som gynnade Saddam var rätt. Allt som gick emot honom var fel. Ju galnare Saddam blev, desto svårare blev det visserligen att tolka kartan, men man tog sig fram.

Amerikanerna är vana vid demokrati, så de tror att om de tar bort en diktator, så kommer demokratin av sig själv. Men demokrati är en svår konst. Människor som lever i en diktatur lär sig ett annat språk än det som finns i en demokrati. I en demokrati talar alla. I en diktatur heter språket tystnad.

Jag förstår att USA och deras allierade hade fått nog av Saddam Husseins regim. Det hade vi alla. Men deras stora misstag var att de inte kunde något om den politiska kulturen i Irak. Klanernas betydelse, de olika religiösa grupperingarnas värderingar, själva livsmönstren. Koderna. Den som inte förstår sådana saker blir överraskad över hur talibanerna tänker eller hur illa de nationella gränserna stämmer med hur människor lever i Mellanöstern. Amerikanerna kan skryta om sina baser på månen, men i Irak betyder faktiskt månen den heliga fastemånaden Ramadan. Amerikanerna förstod inte. De gick till attack för att befria Irak från Saddam Hussein utan att känna hans folk. Alla irakier ville inte bli befriade. Många hatade president George W Bush på samma sätt som de tidigare hatade Saddam. De såg inte skillnaden. De var uppväxta i en diktatur och såg bara att en ond ledare byttes mot en annan. Att George W Bush var demokratiskt vald och att Saddam Hussein var en diktator spelade ingen roll, för demokrati betydde ingenting för irakierna i deras dagliga liv.

Ju längre jag lever, desto mer övertygad blir jag om att allt i Mellanöstern handlar om olja. Varför är Irak egentligen ett fattigt land? Där finns ju så mycket olja att alla irakier borde kunna äta sin mat med sked av guld?

Vi har byggt en värld åt oss där allt börjar och slutar med olja. När oljan är slut kommer något annat, men då finns jag inte mer.