Saddam Hussein hade många hus. Ett av dem som låg inom palatsområdet stod till hans och mitt speciella förfogande. Saddam hade börjat skicka gåvor till barnen, saker som inte vanliga irakier kunde komma åt hur gärna de än ville. Kläder, bra mat, Kit-Kat, leksaker, Fanta. Jag bad aldrig om någonting, men jag tog emot Saddams gåvor. Med tiden växte släkten Husseins privata förmögenheter och presenterna från Saddam till mig blev alltmer överdådiga. Dyrbara bilar, kostbara smycken, eleganta klänningar och annan lyx.

Att inte ta emot en gåva anses enligt arabisk sed vara som att kränka givaren. Jag har fått en god uppfostran, det är artigt att säga tack. Men det mest väsentliga är egentligen hur man säger tack. Varmt och med uppskattning? Vårdslöst och likgiltigt?

Skillnaden är avgörande. Det finns oändligt många sätt att säga tack och för Saddams gåvor tackade jag inte med hjärtat.

Om jag ändå hade kunnat förklara detta för min make. Att vad Saddam än gav mig, hade Saddam alltid tagit ifrån mig mer. Inga gåvor i världen kunde kompensera för vad jag hade berövats. Allt jag hade innan Saddam tog makten över mitt liv var mig dyrbarare och mig mer kärt.

Saddam och jag umgicks ständigt. Alla visste detta och ingen visste något. Det var så det var med mycket när det gällde Saddam. Alla teg. Ingen tordes säga något om Saddams privata liv och min position i palatset var stark så länge Saddam bestämde att den var det. Att vara en fruktad diktators älskarinna är aldrig hedervärt. Inte i andras ögon och inte i mina egna heller, men ingen kommenterade. Det hände att jag berörde ämnet med Saddam:

– Vad ska du med mig till? Varför kunde du inte lämna mig ifred?

Så kunde jag fråga honom i stunder när han var lugn och verkade ha lust att prata. Svaret, i den mån jag fick ett svar, brukade vara:

– Du är blomman som jag har plockat. Du tillhör mig.

Eller:

– Skälet till att du är här, shaqra, är att jag inte kan leva utan dig. Du kommer finnas hos mig tills det inte är så längre.

Jag kunde få Saddam Hussein att skratta. Han brukade säga till mig:

– Vad ska jag ta mig till? Pari, du är tokig!

Någon annan gång kunde jag retas med honom och leka svartsjuk, hur många andra kvinnor har du, habibi?

Det gällde att kunna lyssna in. Noga känna av stämningsläget. Annars var jag snart illa ute. Jag minns sista gången när jag lekfullt pladdrade på om andra kvinnor i hans liv, jag visste ju alltid att de fanns. Saddam satt i en fåtölj, jag pratade och pratade och plötsligt bom, grep han efter sin revolver och sköt ett skott rätt upp i taket. Store Gud. Jag blev så rädd att jag for ända upp i himlen och ner igen, bom sköt han återigen och där kom ett tredje skott …

– Sluta tjata, shaqra!

Vid det laget var jag så skräckslagen att jag nästan glömt vad jag hade pratat om, men aldrig mer nämnde jag andra kvinnor till Saddam. Nästa gång hade han inte skjutit upp i taket. Han hade skjutit mig. Saddam hade alltid egna vapen i närheten, det hjälpte inte hur många tungt beväpnade och vältränade livvakter som vakade över honom. Ju mer förtryckande och brutalt Saddam Hussein själv betedde sig, desto mer medveten blev han om hoten från dem som hatade honom. Han såg död överallt. Sov med sin pistol bredvid sig i sängen och en kalashnikov inom räckhåll på golvet.

Jag hade alltid lika svårt att vänja mig vid att ha skarpladdade vapen så tätt inpå. Men det var som det var. Det var inte jag som bestämde.

Beroende på hur mycket tid Saddam hade, kunde vi ses mycket eller lite. Till lunch ibland, till middag andra gånger. Ibland tillbringade vi kvällen och natten tillsammans och andra gånger kunde vi ha flera dygn i sträck. Jag visste aldrig när han skulle höra av sig. Han ringde ofta själv och ibland skickade han en livvakt för att hämta mig. Oftast träffades vi i villan vid floden Tigris, den som vi kallade vår.

Dock kom Saddam aldrig hem till mig i mitt privata hem. Sådan var vår överenskommelse redan från start och det handlade inte ett ögonblick om att Saddam visade respekt. Respekt är en stor bok med många och tätt skrivna sidor och den boken hade Saddam aldrig läst.

Men även i en värld där kvinnor per definition är både underställda och underlägsna män, kan det finnas förståelse för att kvinnor kan ha sina egna, speciella behov. Jag behövde många garderober. Varje dag bytte jag kläder många gånger och det var enklast för mig att sortera de olika plaggen i olika skåp för morgon, middag och kväll. Jag behövde ett särskilt rum för pedikyr och manikyr. Sådana saker. Det var viktigt för mig att se perfekt ut, till och med min parfym var olika beroende på vart jag var på väg, vilka jag skulle möta och vilken tid på dygnet det var.

Framför allt behövde jag lugn och ro någonstans, både för mig själv och mina barn. Utrymme för mitt privata, personliga liv. Detta sa jag till Saddam mycket tidigt och så fick det förbli. Detta betydde inte att mitt privata hus saknade gäster ur Saddams familj, tvärtom. Med tiden kom umgänge med Saddams söner och fler ur den yngre generationen män ur klanen Hussein att ingå i mitt och barnens dagliga liv. Uday och Qusay kunde dyka upp när som helst, natt eller dag, och självklart rapporterade de till sin far.

Men det fanns ingenting att berätta utom vardag. Jag var mycket medveten om att inom den snäva ramen som utgjordes av mitt eget hus och min egen inkomst rymdes allt som jag kunde kalla min frihet. Den friheten hade stora begränsningar. Jag kunde till exempel aldrig skicka pengar utanför Irak. Det hade Saddam fått rapport om och det hade han sett som förberedelse till flykt. Jag kunde heller aldrig ha någon som helst kontakt med min man i Beirut. Det var uteslutet.

Det var ingen som uttryckligen förbjöd mig, det var inte så det gick till. Det var bara det att jag visste att Saddam visste allt. Det fanns avlyssning överallt. Duschar kallade vi dem, douches, de skvalade ut våra ord som regn över säkerhetstjänstens lyssnande öron. Om jag hade en gäst på besök i mitt hem satt vi ibland och gestikulerade till varandra i stället för att tala. Det hände att barnen och jag mimade när det var något viktigt som vi ville säga utan att det hördes i mikrofonerna. Detta var ingenting vi hetsade upp oss för. Det var normalt. Eller rättare sagt, allt var onormalt. Att vi hade mikrofoner i väggarna som registrerade allt som sades i rummen, var inte mer onormalt än något annat.

Saddam brukade ändå påminna mig, oftare och oftare ju längre tiden gick och hans medfödda misstänksamhet växte till förföljelsemani:

– Vad du än försöker göra, shaqra, kommer jag få veta det direkt.

Jag nickade. Jag försökte ingenting. Jag visste vad Saddam gjorde med dem som han ville straffa. Döden kunde komma mycket fort eller mycket långsamt, men försvinnandet var ett faktum. Jag hade sett det hända. Många gånger.

Lycklig var jag inte. Min relation till Saddam hade aldrig med kärlek att göra. Förälskelse, ja. Sexuell lust, massor. Ju längre tiden gick desto mer tog rädslan över. Tankarna på mitt förlorade liv.

Jag skrattade mycket. Det är mitt sätt att skratta mycket, de som känner mig väl förväntar sig att jag ska utstråla glädje. Så var det även med Saddam. Han tyckte om att jag var glad. Stark, vacker och glad. Sådan var jag i ett nötskal när vi möttes första gången och sådan ville han ha mig:

– Pari, ändra dig aldrig!

Jag skrattade mycket. Det var min plikt. Jag lärde mig snart att man kan skratta utan att känna minsta glädje. Det är inte konstigare än att man kan gråta utan att visa sina tårar.

Min mamma brukade säga så här till mig:

– Vad du ser i spegeln, min dotter, betyder ingenting, så utveckla din hjärna. Ung och vacker går över, men tänk på vad du säger och använd dina ögon och öron!

Detta är vad jag tränade till perfektion under åren med Saddam Hussein. Konsten att läsa människor är att låta dem tala. Att lyssna först och handla sedan fick bli min första regel. Gud gav mig en hjärna och jag använde den för att överleva. Att vara i Saddams närhet var aldrig säkert. Han kunde verka vänlig, men det gällde att vara beredd. Rätt som det var svängde han om och blev rasande:

– Jag ska döda dig!

Det var inga tomma ord. Saddam dödade den han ville, jag såg det hända. Att vara alert under så lång tid skapade en form av ständig skräck. Den var befogad, men jag tillät den inte att ta över. Skräcken fick förbli en darrning inombords. Var? Vem? När? Hur?

Det hände att trycket blev så stort att jag nästan sprängdes. Jag blev som galen och sprang ut till någon av lyxbilarna i garaget, satte musiken på maxvolym, körde så fort jag kunde och sedan skrek jag. Rätt ut. Vrålade. Tills min röst gav upp. Till slut släppte det förfärliga trycket mot bröstet och utmattad åkte jag hem igen.

Utåt märktes ingenting. Mitt liv i Bagdad var glamoröst, jag hade råd att omge mig och barnen med lyx. Vi saknade aldrig någonting i materiell mening, tvärtom. Själv var jag ständigt inbjuden till internationella invigningar, stora middagar med berömda och viktiga personer. Jag var attraktiv, välklädd, välutbildad, log mot alla och hade kontakter. Allt klarade jag. Om Saddam Hussein tillät mig, bara då.