En dag ringde en dam som artigt presenterade sig och sa att hon förestod Irakiska Kvinnoförbundet, General Iraqi Federation for Women. Damen ville träffa mig och vi bokade tid på hennes kontor i centrala Bagdad. Eftersom det fanns eftersatta delar av Irak där kvinnor var analfabeter och aldrig hade mött en läkare var kvinnoförbundet en viktig organisation när det gällde hjälp och stöd. Baathpartiet hade startat organisationen långt innan Saddam Hussein tog makten, men för att demonstrera sitt eget godkännande av arbetet bland Iraks kvinnor hade Saddam Hussein satt sin hustru Sajida som organisationens högsta beskyddare.

Det fanns ett uttryck som användes allt oftare i Irak vid den här tiden, Gud däruppe och Saddam härnere. Uttrycket betydde att irakierna hade två storheter att tacka för goda saker i sina liv och det var sant att kvinnoorganisationen behövdes. Den utförde ett viktigt arbete.

Fast själv var jag mest praktisk. För det första kunde arbete inom kvinnoorganisationen innebära internationella kontakter. Sådana visste man aldrig när de kunde behövas. För det andra skulle det betyda frid och ro i mitt liv att organisationens chef hade goda kontakter med Saddams hustru och att erbjudandet om den här tjänsten alltså var sanktionerat av Saddam själv.

– Jag hör att du talar fem språk, Parisoula?

Det var sant. I min examen från universitetet ingick franska, engelska, arabiska, grekiska och italienska. Jag förstod mycket väl att Irakiska Kvinnoförbundet, med alla sina internationella kontakter, kunde ha nytta av mig. Men jag ville ha bekräftat vad jag anade:

– Hur fick du mitt namn?

Kvinnan log. Å, detta speciella leende som människor måste lära sig i länder där alla talade ord kan betyda att någon osynlig hör. Där så många väggar rymmer osynliga mikrofoner, att man tar det säkra för det osäkra och utgår från att de finns överallt.

– Nja …, sa hon alltså och log ytterligare lite bredare.

Jag visste redan. Denna kvinna var bästa väninna till Saddam Husseins hustru, Sajida. Men jag frågade låtsat oskuldsfullt:

– Tar du emot alla blivande anställda på detta personliga vis?

Nu skrattade hon högt, lutade sig förtroligt fram över sitt eleganta skrivbord och sa:

– Du får ett eget kontor och en egen personlig assistent.

– Vad är det meningen att jag ska göra? Och vad får jag för lön? Jag tänker inte komma hit om det inte finns något meningsfullt arbete för mig här.

– Din uppgift blir att ta hand om kvinnoförbundets gästande internationella kontakter. Läkare Utan Gränser, Röda Korset, Rädda Barnen …

Jag nickade. Att vara kontaktperson mot omvärlden var ett utmärkt jobb. Det skulle passa mig.

Jag arbetade för kvinnoförbundet i många år. När vi hade internationella besökare och reste med dem i Irak, hade vi alltid med oss en guide plus ett antal livvakter ur mukhabarat, men den som skötte samtalen utåt var jag. Eftersom jag alltid har haft lätt att tas med människor, utvecklade jag snart ett stort kontaktnät. På grund av detta i kombination med mina språkkunskaper erbjöds jag med tiden ytterligare ett uppdrag, denna gång för Bagdad International Fair.

Jag hade rätt kompetens och skötte mitt jobb väl. För den skull hade jag inga illusioner vad gäller mina arbetsuppgifter. Utan stöd från Saddam Hussein hade jag inte fått något av uppdragen och typiskt nog var irakiske handelsministern högste ansvarige för International Bagdad Fair. Han i sin tur var direkt underställd Saddam Hussein – samt medveten om min förbindelse med hans högste chef. Jag blev snart van vid denna fråga från olika affärsmän:

– Kan vi ställa en fråga till Saddam Hussein via dig?

Det kunde de inte. Saddams och min relation var inte en arbetsrelation. Han hade visserligen bruk för mig, men framför allt ville han ha full kontroll över vad jag gjorde.

Även om jag aldrig gick med frågor direkt till Saddam, lovade jag ofta att göra vad jag kunde. Jag kände många och visste ibland hur jag kunde föra frågorna vidare till rätt person. Varje dag hade jag nytta av mina kunskaper i språk, för Saddam Husseins Irak var verkligen ingen isolerad plats. Inom landet växte ständigt hans personliga makt, men han var beroende av sina internationella kontakter.

Jag var fånge i Saddams gyllene bur och mitt liv var satt under lupp. Dock såg jag inte alltid vare sig galler eller lupp. Jag tänkte inte ens på dem utan lydde, uppförde mig och skötte mitt jobb så att alla var nöjda. Det handlade om kontakter med företag som skulle ställa ut, inreda sina montrar, önskade träffa representanter för irakiska myndigheter eller irakiska affärsmän …

Jag hade fullt upp. Det var så jag ville ha det. Den som är trött grubblar mindre.

Efter mina två första år med Irakiska Kvinnoförbundet hade jag råd att köpa ett eget, mycket trevligt hus i den del av Bagdad som heter al-Karrada, gata femtiotvå. Dit flyttade jag och barnen tillsammans med barnsköterskan och kocken Yosef. Jag älskade mitt hus. Det var stort, fint och vackert med en skyddad trädgård och en swimmingpool som var byggd så att man kunde välja mellan att bada antingen ute i trädgården eller inomhus. Det fanns gott om vardagligt utrymme för mig, flickorna och barnsköterskan och det fanns salonger som passade när vi hade gäster.

I garaget rymdes flera bilar och bakom själva huvudbyggnaden låg ytterligare ett hus där tjänstefolket bodde. Varje dag anlände bud med förstklassig mat och färsk frukt och färska grönsaker. Vi saknade aldrig någonting, men jag visste ju att utanför palatsets inre krets blev livet allt svårare. Det var samma sak långt senare, när FN beslöt lägga embargo på all handel med Irak. Det slog hårt mot den irakiska civilbefolkningen, men Saddam och hans närmaste krets drabbades över huvud taget inte.

Finns det bara pengar, finns det även varor att köpa. Så är det jämt. Hur man gjorde i Bagdad? Man frågade inte. Man beställde och betalade. Sedan kom en jet ski eller kanske tio. En Mercedes eller kanske femtio. En dator eller kanske hundra.

Det var samma med vapen. Allt fanns. Allt var en fråga om att betala tillräckligt mycket och att inte ställa frågor.

Jag har svårt att minnas exakt när allting hände och stundom även i vilken ordning. Det är som att ju längre jag lever, desto osäkrare blir tidsfaktorn. Decennierna har glidit förbi utan att jag har räknat dem och det är länge sedan jag var ung. Dock var det så här att någon gång under det sena sjuttiotalet, när mina döttrar närmade sig skolåldern, sa jag till Saddam Hussein att jag hade en önskan som bara han kunde uppfylla.

Situationen var ovanlig. Det fanns folk som köade för att framföra sina önskningar till president Saddam Hussein. Böner och förväntningar om det ena eller andra var en del av hans vardag. Själv bad jag honom aldrig om någonting. Det var en viktig princip för mig. Nu hade jag inget val:

– Jag vill ta mina döttrar till deras far i Beirut. Detta är min önskan.

Svaret kom ögonblickligen:

– Svaret är nej. Absolut nej.

Jag hade inte levt idag om jag inte hade lärt mig att förstå hur Saddam Hussein tänkte. Ett nej var ett nej, men fick bara Saddam själv bestämma kunde det plötsligt förvandlas till ett ja. Som i sin tur blixtsnabbt kunde vända till ett nej på nytt. För att ta till sig min berättelse är det nödvändigt att förstå omständigheterna i Irak under denna tid. Saddam var Saddam. Ledaren, kallades han bland irakierna. Eller Fadern. Även om han formellt inte blev president förrän 1979, var hans makt utan gräns. Saddams vilja ifrågasatte ingen ostraffat.

Så när jag frågade Saddam om han tillät att jag tog med mig mina barn till Libanon, var det inte enbart en kvinna som frågade en man. Det var samtidigt en undersåte som frågade landets envåldshärskare. En man som alla visste hade blodiga händer och för vilken ett människoliv mer eller mindre inte betydde någonting.

Så jag accepterade Saddams nej utan kommentarer. Något annat hade inte varit möjligt. Dessutom hade jag alltid min stolthet att tänka på och jag förde snabbt över vårt samtal på något annat än mig själv. Saddam hade lagt beslag på mitt liv, men han skulle inte få se mig tigga och be. Aldrig.

Någon tid gick och en kväll efter middagen när vi satt på terrassen med utsikt över floden Tigris och de ständigt närvarande, med åren allt fler livvakterna som hukade osynliga bakom formklippta buskar, frågade Saddam varför jag ville ta flickorna till Libanon. Jag log mot honom och ryckte på axlarna. Som om jag var förvånad. Som om jag redan hade glömt min förflugna idé om att resa till Beirut:

– Du vet ju hur mycket jag arbetar, habibi, och du vet ju vilken skola jag själv gick i som barn. Jag vill att mina flickor också ska få bästa tänkbara utbildning och i Beirut finns en katolsk internatskola som drivs av nunnor. Min tanke var att flickorna skulle kunna bo där och tillbringa helgerna med sin far och hans familj.

Sedan viftade jag avvärjande med handen:

– Men det spelar ingen roll. Du har sagt nej. Jag hörde och förstod.

Det jag sa om internatskolan var sant. Även i normala tider i Irak hade det varit en fullt tänkbar lösning för mina flickor att skickas till en dyr, katolsk internatskola i Beirut.

Dock var sanningen denna gång mer komplicerad än så. Flickorna var med sin barnsköterska om dagarna. De hade det bra. Men i och med mitt allt intensivare och alltmer passionerade förhållande med Saddam tvingades jag så gott som dagligen ljuga för mina föräldrar. Dessutom hade jag vartefter fått allt fler tidskrävande arbetsuppgifter och var ofta borta på kvällarna i samband med olika mottagningar. Mina språkkunskaper var användbara, inte minst som Saddam helst satte sina egna, obildade släktingar på höga poster. Till detta kom min medvetenhet om att Saddam ville ha full kontroll över vad jag gjorde och vem jag träffade.

Saddam Hussein tog avsiktligt över mitt liv. Bit för bit. Sakta men säkert. Yrkesmässigt och privat. Så var det, men just då spelade det ingen roll. Vid den här tiden var jag som besatt av Saddam, beredd att för hans skull offra min familj, min make, mina barn och mitt liv. Allt hos Saddam väckte begär hos mig. Hans kraftfulla personlighet, hans sätt att tala med mig, hans ömhet mot mig – inte minst eftersom den stod i sådan kontrast mot brutaliteten han kunde visa mot andra. Hans kropp, hur han rörde vid mig. Hans sätt att andas mot min hals och våra sammetsnätter i palatset byggt på marken som han hade stulit från min make.

Sådan blodröd passion medför höga berg och djupa dalar. Det fanns dagar när jag kände mig betydligt närmare döden än livet. Jag var ung, men jag var ofta mycket trött. Det hände att hela min kropp värkte och även när jag såg glad ut, kunde jag känna min förtvivlan bryta fram.

Tårar kan vara läkande. Torr gråt river upp stora sår i ens själ. Den sortens gråt gör bara ont, mer och mer ju längre tiden går. Skälet är att den torra gråten stänger sorgen inne.

En god vän till mina föräldrar erbjöd mig äktenskap. Han var en bra man och om någonting under denna period av mitt liv hade varit normalt, hade jag kanske kunnat tänka mig att acceptera hans anbud. Mina föräldrar uppmuntrade mig och jag förstod hur de tänkte. Hade jag tackat ja till detta äktenskap, hade jag återigen setts som en respektabel kvinna. Minnet av skilsmässan hade förpassats till det förflutna och ingen hade längre nämnt Sirops namn. Som hustru till den nye mannen hade jag kunnat återgå till mitt bekväma liv från förr. Jag hade kunnat besöka klubben som tidigare, jag hade åter blivit bjuden till middagar. Mina föräldrar och mina bröder hade kunnat lägga de dåliga minnena bakom sig.

Jag tackade nej. Mina föräldrar undrade argt vad det var för fel på mig. Dock visste jag någonting som mina föräldrar inte kunde ana i sina vildaste drömmar. Sanningen var, att accepterade jag att gifta mig med den mannen skulle Saddam Hussein döda honom. Bröllopet med mig skulle vara den mannens dödsdom. Det visste jag, men det visste inte mina föräldrar. De såg bara att jag arbetade mer och mer och var borta hemifrån allt längre perioder.

Att Saddam personligen hade placerat mig på mina jobb, innebar mitt i all denna yttre oro en sorts bisarr, inre trygghet för mig. Bagdad var en osäker plats. Så länge jag uppförde mig, behövde jag inte vara rädd för någon eller något. Alla i palatset lydde Saddam Hussein och alla i palatset visste att jag stod under hans beskydd.

Jag grubblade inte längre över hur jag skulle ta mig ur den omöjliga situationen och jag kände aldrig någon skam över den kvinna jag hade blivit. Mitt gamla liv var förbi. Det var som om jag hade grävt en stor grav och i den hade jag lagt allt som tidigare varit min glädje, min stolthet, min rikedom, mitt allt. Till och med mina barn var jag redo att skicka bort.

Min kropp återstod. Den gav jag till Saddam Hussein. Vi tillhörde nu varandra. Ingenting spelade egentligen någon roll, för mitt nya liv var en form av känslomässig död.

Men vänta, jag måste genast invända mot min egen berättelse. Ingenting i livet är någonsin riktigt så enkelt som det kan låta. Det var ju också så att jag var mycket arg på min make. Fyra år utan ett ord? Gör man så mot en god hustru? Mot sina barn? Resan mellan Bagdad och Beirut är inte lång och min make hade skyndat sig att skicka biljett till sin mamma. Varför inte till mig och flickorna?