En kväll meddelade Saddam Hussein att han accepterade att jag tog med mig flickorna till Libanon:

– Du kommer få med dig en livvakt. Du kommer inte märka honom, men han finns alltid strax intill. Han kommer ingripa om det krävs. Behöver du något så vänd dig till irakiska ambassaden.

I min tacksamhet lovade jag att ingenting skulle ske som på något vis kunde göra Saddam upprörd, men han lade ett finger över min mun:

– Tyst. Lova ingenting. Det räcker att du inser att jag vet allt. Jag har rapportörer som ser. Ingenting du gör är hemligt för mig, var du än är. Kom ihåg det, Pari.

Saddams blick var plötsligt hård som stål. Glömde jag för ett endaste ögonblick vem jag tillhörde, skulle straff utgå. Plötsligt kändes det hotfullt att lämna Bagdad. Borde jag stanna? Vad skulle hända med mina föräldrar och mina bröder medan jag var borta? Var det fel av mig att ens tänka på att träffa Sirop igen?

Så snart jag kom hem, sökte jag upp min mamma för att ännu en gång diskutera vad min mamma trodde enbart handlade om mina döttrars skolgång och kontakt med sin far och hans släkt. Min mamma uppmuntrade mig. Självklart var det helt och hållet en fördel för mina döttrar att få lämna det alltmer avstängda Bagdad och få komma till en bra skola.

Så jag åkte.

En ung man som var medlem av den Armeniska klubben stod och väntade på mig och flickorna på flygplatsen i Beirut.

Det förvånade mig att Sirop inte själv mötte oss. Jag blev omedelbart orolig. Vad hade hänt? Hade Saddam Hussein gjort något?

Men ingen sa någonting och det ankommer inte en kvinna att fråga efter en man. Efter fyra år av tystnad var det faktiskt Sirop som hade något att förklara. Inte jag. Jag nöjde mig med att allt verkade lugnt och vi åkte till Armeniska klubben.

Min make Sirop blev mycket rörd när han såg mig och våra två flickor. Han skyndade oss till mötes i korridoren så snart när vi kom in och jag stannade tvärt. Jag höll flickorna hårt i handen och de tryckte sig mot mina ben, sådär som barn gör när de blir osäkra. Deras far hade hunnit bli en främling för dem.

Sirop gick försiktigt, långsamt, steg för steg runt oss ett helt varv. Han rörde oss inte. Det var som om han först ville vara säker att jag och flickorna verkligen fanns. På riktigt. Att vi inte var spöken.

Sirop älskade mig och våra två barn. Liza är hans absoluta avbild. Men att fly från sitt land under dödshot gör en människa mycket rädd och Sirop var inte en man som ville slåss. Han ville alltid bara få leva ett gott och trevligt liv.

Ju mer Sirop förstod av min närhet till Saddam Hussein, desto ängsligare blev han. I Mellanöstern är olämpliga saker som händer mellan man och kvinna alltid kvinnans fel. Kvinnan är den som bär skammen. Så Saddam Hussein väckte absolut min makes fruktan för sitt liv. Jag väckte en annan rädsla hos min make, nämligen att jag skulle dra skam över hans familj.

Dock hade jag gjort många misstag i mitt liv, men det som hände nu kunde jag faktiskt inte rå för. Så kändes det. För mig var det logiskt att min man tog över ansvaret för barnen, för jag hade gett upp allt hopp om att komma loss från Saddam. Han skulle aldrig släppa taget. Hur jag än agerade, var det ändå Saddam som bestämde. Allt. Jag visste att jag aldrig skulle kunna ändra Saddam, däremot hade jag en möjlighet att lära känna honom. Utifrån den kunskapen skulle jag kanske kunna förändra något i livet för mig själv.

*

Inbördeskriget i Libanon pågick mellan 1975 och 1990. I början kunde urskiljas en strid mellan kristna och muslimer samt mellan höger och vänster. Ju längre kriget pågick, desto svårare blev det att urskilja hur de olika religiösa, politiska, etniska och inte minst utländska intressegrupperna ömsom enades, ömsom slogs.

1978 invaderades södra Libanon, först av palestinska trupper och sedan av israeliska. I augusti 1978 dödades 175 personer vid en bombattack mot Beirut.

Dashnakpartiet grundades sent 1800-tal som ett socialistisktnationalistiskt parti med tonvikt på Armeniens och armeniers rättigheter. Partiet har av tradition haft starkt stöd i Libanon.

*

Min make och hans familj hade goda kontakter med Dashnakpartiet i Beirut och en ansedd position även i Armeniska klubben. Man hade ordnat med en lägenhet där min make och hans mamma bodde tillsammans. I den skulle jag och mina döttrar nu få bo tillsammans med min svärmor. Lägenheten var inte särskilt märkvärdig, ganska liten, normal för Beirut kan man kanske säga, men den var ren och prydlig. Inbördeskriget var en daglig realitet, men i vår del av Beirut märktes inte mycket av striderna.

Jag vet inte vart min man flyttade. Det är inte en kvinnas sak att fråga en man var han sover på natten, överallt finns sängar. Min man hade klarat sig i fyra år, varför skulle jag fråga var han bodde? Mitt eget liv var inte lätt. Jag hade fullt upp med mina döttrar och mig själv.

Sirop förklarade att han inte hade velat skicka efter mig och barnen förrän han hade skapat sig ett bra liv i Beirut. Det är möjligt att det är sant. Han sa ingenting om Saddam, men jag visste att Sirop var rädd. Jag tänkte att det hade tagit mycket lång tid för min man att hitta sig själv på nytt. Så lång tid att han hann förlora mig.

Det finns ett uttryck på arabiska som betyder: Om en hund går kommer snart en annan hund.

Så är det. Min mamma hade ett annat sätt att uttrycka samma sak:

– Gråt aldrig över hur en man har det, sa hon, utan ta hand om dig själv.

En kvinna som hette Mary, hustru till dåvarande ordföranden i Dashnakpartiet, kom fram och hälsade på mig och barnen:

– Kom, jag ska föra er till lägenheten. Sedan ska du och din man äta middag med mig och min make.

Jag var tacksam över att ingen berörde skilsmässan med ett ord. Min svärmor och Mary hade ställt i ordning allt så fint för oss, med kylskåpet fullt av sådant som skulle göra mig och flickorna lite glada. Frukt, Fanta, mortadella … sådana saker. Där fanns två sängar åt barnen och ett eget sovrum åt mig.

Min svärmor och jag tyckte om varandra och jag beundrade henne för att hon inte tappade fattningen ens i de svåraste situationer. Det är normalt att kvinnor blir osams med sina svärmödrar, men min svärmor och jag talade alltid vänligt till varandra. Det är så det är i livet. Behandlar man någon med respekt så får man respekt tillbaka.

Så situationen var annorlunda för oss alla, men min svärmor betedde sig som om allting var likadant. Hon välkomnade mig till Beirut, talade vänligt till flickorna och ställde inte en enda privat fråga till mig. Det är så man gör när man visar respekt. Man håller distansen. Min svärmor måste ha hört rykten och hon måste ha undrat över skilsmässan mellan mig och hennes son. Hon måste sörjt familjens skingrade rikedomar och hon måste ha vetat att jag arbetade och levde nära den irakiska regeringen. Om inte annat måste hon ha hört skvaller bland sina tjänare, något annat var inte möjligt.

Men inte ett ord. Inte en min. Min svärmor hälsade på mig som om vi hade setts igår. Saddam Hussein var en diktator och man talade inte om en diktator i onödan. Det fanns alltid någon som lyssnade. Min svärmor behandlade mig mycket vänligt, men hon kunde faktiskt inte veta vem jag var. Inte längre. Inte så som våra liv hade utvecklats. En enda fråga ställde min svärmor och den kunde jag lätt besvara:

– Varför är du här? frågade min svärmor.

– Jag vill sätta våra barn i en bra skola, sa jag.

Min svärmor nickade.

– Det är klokt, sa hon. Vi kan ta väl hand om dem här i Beirut.