Små barn kan man inte bara lämna och sedan åka iväg. Planen var att jag skulle stanna i Beirut åtminstone över sommaren, förmodligen lite längre. Flickorna måste hinna lära känna sin far på nytt och dessutom hinna bli lite vana vid sin skola. Vi umgicks mycket med min man och olika medlemmar av hans familj och vi besökte skolan många gånger.

Jag är mycket känslosam av mig och ju mer jag såg av Sirop, desto mer påmindes jag om hur bra han och jag hade haft det tillsammans. De goda minnena var oändligt många. Jag tänkte mycket på hur stor närhet vi hade känt och hur mycket kärlek som hade gått förlorad när vi skildes åt.

Därför aktade jag mig noga för att bli ensam med min man. Kärleken mellan oss hade börjat vakna på nytt och jag tvingades ofta sätta mig ner och verkligen tänka efter:

Vad är rätt? Vad är fel? Hur ska jag göra nu?

Många gånger tänkte jag med längtan på hur skönt det vore att vara en helt vanlig människa. Vara med min man, vara del av hans familj, ta hand om våra barn, känna trygghet. Ingenting tedde sig så åtråvärt för mig som ett normalt liv. Jag drömde om ett liv utan lögner. En vardag utan blod, utan svek, utan rädsla.

Tiden gick. Sirops blickar mot mig blev allt mer förälskade. Ju mer vi möttes, desto större blev min lust att återigen kasta mig i min makes armar. Min ilska över att han hade hållit sig borta i fyra år utan förklaring ersattes snart av förståelse. Sirop hade varit rädd att tala om var han var. Han hade fått veta att det var Saddam Hussein personligen som tvingat honom att fly från Irak och ville inte riskera min och barnens säkerhet genom att ha kontakt med oss. Sirop hade sörjt att jag ville skilja mig, men under rådande omständigheter kunde han likväl i någon mån förstå.

Min make och jag visade inte våra känslor särskilt tydligt sedan vi hade blivit vuxna. Ingen av oss är uppfostrad så och själv var jag vid den här tiden ständigt medveten om Saddam Husseins existens.

Till slut var min make och jag lika rädda och lika förälskade båda två. Vi såg med stor längtan på varandra och vågade inte göra någonting. Jag visste med allt större bestämdhet att jag älskade Sirop och att jag fortfarande kände mig som hans hustru. Jag ville dela hans liv och stanna hos hans familj. En liten stund var jag paradoxalt nog både trygg och lycklig där i inbördeskrigets Beirut, trots medvetenheten om att vi alla levde i skuggan av Saddam Hussein.

I augusti 1978 skulle skolan öppna efter sommaruppehållet. Snart skulle flickorna kunna flytta dit och prova på att bo där och de flesta kvällar kom min svärmor och åt middag med oss. En kväll vid tiotiden hade flickorna somnat och jag satt framför något program på teven. Min svärmor hade åkt hem till väninnan, till vars hem hon hade flyttat för att ge mig och mina döttrar mer utrymme. Då knackade det på dörren. Det var min make. Eftersom jag varken fick eller förmådde visa Sirop mina sanna känslor, började jag skälla på honom:

– Varför kommer du hit så sent? Du kan ju väcka barnen …

Sirop lade ett tystande finger över min mun och började kyssa mig. Snart låg vi tätt omslingrade i min säng och det var som om vi aldrig har varit skilda åt en sekund. När jag kom till sans på nytt visste jag med alla mina sinnen att vår bröllopsnatt var ingenting mot vad vi nyss hade varit med om tillsammans.

– Jag bryr mig inte om vad det kostar oss, men du ska stanna här hos mig, sa Sirop.

Jag var tyst. Såg på honom, drog ett pekfinger längs konturerna i det ansikte som jag älskade. Insåg med sjunkande hjärta att stannade jag hos min make, skulle jag snart vara änka.

Detta kunde jag inte säga till Sirop. Ständigt denna nödvändighet att tiga, den präglar mitt liv! Helst hade jag i den stunden velat resa mig ur sängen och återvända direkt till Bagdad. Att riskera Sirops liv var otänkbart, jag älskade honom. Alltså måste jag lämna honom.

Inför terminsstarten betalade jag flickornas skolgång ett helt år i förväg. Det var mycket dyrt, men jag hade pengar. Det var viktigt för mig att flickorna skulle ha bästa tänkbara omvårdnad och få den bästa undervisning som fanns.

Min make ville betala för barnens skola, men jag vägrade ta emot hans pengar.

– Det här gör jag för mina barns skull, argumenterade jag. Du kan göra något annat för dem, nu när de är hos dig.

Flickorna började sova över i skolan några nätter i veckan och ibland sov jag hos dem för att de skulle känna sig trygga. Allt gick bra. Flickorna trivdes. Inbördeskriget pågick och ibland hördes avlägsna muller från de återkommande oroligheterna vid gränsen mellan Libanon och Israel. I de kristen-armeniska kvarteren i Beirut där vi befann oss var det ändå förhållandevis lugnt i jämförelse med andra zoner i staden, men i Mellanöstern är det alltid oroligt någonstans. Det är klart att jag följde rapporterna om den politiska situationen och alla dess stridigheter, men jag kan inte påstå att jag oroade mig. När jag talade med min man, ryckte han på axlarna:

– Hela Beirut är inte i krig, sa Sirop. Både du och barnen har det bättre här än i Bagdad.

Han tillade:

– Vi hör ihop, du och jag, Pari. Vi är en familj. Stanna hos mig.

Jag skakade på huvudet. Ingenting vore mig kärare, men mina egna önskningar fick komma i andra hand. Det var mitt eget fel att jag hade hamnat i denna konstiga situation. Viktigast var att Sirop fick leva. Att flickorna hade sin utmärkta skola och ständig tillgång till sin far och hans stora släkt.

En eftermiddag skulle flickorna som vanligt prova på att vara i skolan på egen hand. Jag hade lämnat dem för någon timme sedan och återvänt hem, när israeliskt bombflyg attackerade Beirut. Attacken var en hämnd för palestinska terroraktioner på den israeliska sidan av gränsen till Libanon några månader tidigare.

Bomberna föll över skolor, sjukhus, privata hus, gator och torg. Militära mål fanns veterligen inte i vår tätt bebyggda och tätt befolkade del av Beirut och överallt rådde kaos. När bombregnet föll och explosioner hördes överallt, sprang jag skrikande och skräckslagen rätt ut på gatan utan att ens ge mig tid att ta på skorna. Mina barn!

När jag kom fram till skolan mötte mig förfärliga syner. Överallt skadade barn, överallt blod, överallt panikslagna föräldrar och lärare. Jag sprang, jag letade och mina bara fötter skars sönder av splittret på golven. Jag kände ingenting, jag märkte inte att jag blödde. Mina barn! Mina barn!

Till slut hittade jag mina döttrar i famnen på en okänd kvinna. Hon satt uppkrupen och chockad i ett hörn.

Jag grät. Barnen grät. Vi lyckades ta oss till en bekants hus i närheten och på natten bäddade man till oss i en liten restaurang i samma kvarter. Jag vågade inte sova på klubben, vågade inte återvända till lägenheten. Så många hus hade stora, synliga sprickor och jag var rädd att väggarna skulle rasa samman. Det brann överallt, skadorna var enorma. Hur många som skadades eller dödades vill jag inte ens tänka på.

Först efter en vecka återvände vi till lägenheten. Överallt förbränt, överallt hus som hade rasat samman. Jag var nu fast besluten att inte lämna flickorna i Beirut. Det var omöjligt. Jag vägrade att riskera deras liv flera gånger. Hur det såg ut efter attacken i övriga Beirut hade jag ingen aning om. Under inbördeskriget i Libanon var gränserna rigorösa mellan områden med olika etnisk, politisk eller religiös tillhörighet. Alla som kunde undvek helst gränsövergångarna, det blev bara problem.

Situationen var nu totalt förändrad. Så snart det gick planerade jag att återvända till Bagdad tillsammans med mina flickor. Själv tyckte jag inte att jag hade något val, men min man sa att jag överreagerade:

– Det var ett undantag, Pari. En sådan attack kommer inte att ske igen.

Jag trodde honom inte. Hur skulle jag ens kunna tänka på att lämna kvar flickorna efter vad som hade hänt? Och hur skulle jag förmå lämna Sirop? Han och jag hade så mycket gemensamt att banden mellan oss var starka som rep. Släkt, familj, blodsband, traditioner, utbildning, kultur. Den sexuella attraktionen fanns också, men tillsammans med Sirop var sexualiteten en integrerad del av hela vårt gemensamma liv.

Jag insåg att mitt förhållande med Saddam var annorlunda. Det handlade om makt och fysisk attraktion. Sedan tog det slut.

Allt måste planeras om. Flickorna och jag bodde kvar i lägenheten och jag insåg att jag skulle få svara på många frågor om vad som hade hållit mig borta så länge, när jag återvände till Bagdad. Men jag var beredd. Den som är tvingad att tiga kommer att lära sig tiga. Min man skulle leva. På den punkten var jag bestämd. Resten måste jag klara på egen hand, vilket inte var det lättaste.

I detta läge måste jag lyda Saddam Hussein och söka upp irakiska ambassaden i Beirut. Utan nytt visum skulle jag inte kunna återvända till Bagdad. Min man kunde i egenskap av armenier och irakisk medborgare inte lämna den kristna zonen, men det kunde jag, som var grekisk medborgare. Å, det fanns så många zoner i Beirut på den tiden. Kristna, muslimska, syrianska, en uppsjö av olika politiska schatteringar. Dessutom fanns alla olika miliser och terrorgrupper samt befrielseorganisationer som var och en hade sina speciella kvarter, sina mer eller mindre slutna zoner och sina speciella idéer om vad som var rätt eller fel. Jag kan inte ens minnas alla grupper som hade sina olika gränsvakter och sina olika ingenmansland som man måste ta sig igenom om man ville förflytta sig i Beirut. För det mesta kunde man åka bil nästan fram till en gräns, men mellan de olika zonerna fick man ofta gå till fots ett antal hundra meter på grund av risken för bilbomber.

Att besöka den irakiska ambassaden skulle alltså ta tid, trots att den låg i samma stad. Jag skulle inte klara att ta mig dit och hem på en enda dag, men min mans familj hade en god vän vars familj bodde i den muslimska zonen. I deras hus skulle jag kunna övernatta.

Allt gick som det skulle. Mina barn var kvar hos min make och min svärmor medan jag förflyttade mig med taxi där det gick och promenerade de sträckor som krävdes, hela tiden bevakad och betraktad av tungt beväpnade soldater som ofta var i min egen ålder eller yngre. Överallt måste jag vänta och stå i kö. Överallt tog kontrollerna mycket lång tid. Jag hade startat tidigt, men jag var ändå inte framme förrän sen eftermiddag. Familjen erbjöd mig mycket vänligt att dela deras måltid och på kvällen lekte jag och barnen med små hundvalpar som fanns i deras hus.

Klockan åtta nästa morgon gick jag till irakiska ambassaden. När jag sa mitt namn och anmälde mitt ärende, kom den irakiske konsuln störtande från sitt kontor, svart i blicken av ilska:

– Var har du varit? Vad menar du med att försvinna?

En ilning av triumf. Saddam hade inte glömt mig. Han hade skällt ut den försumliga ambassadpersonalen. Livvakten hade tydligen inte rapporterat som han skulle.

Sedan skammen som omedelbart ersatte denna första spontana känsla. Hur kunde jag reagera så? Älskade jag inte Sirop mer än mitt eget liv?

Jag tryckte undan alla känslor, såg den irakiske mannen stadigt i ögonen och sa till honom att jag inte ville tala med honom. Han borde vara tyst. Jag hade kommit för att tala med Saddam Hussein personligen.

Den som inte har någon egen makt måste kunna ge intryck av att ha full kontroll. Det hade jag lärt mig.

Ett samtal med Saddam Hussein kopplades fram omedelbart. Återigen tillfredsställelse, Saddam släppte allt när jag ringde. Det finns många sorters makt och det finns tillfällen när den sexuella makten kan vara starkare än politik. Det första Saddam sa till mig var:

– Har han rört dig?

– Nej, sa jag och höll rösten lugn.

– Var är du?

– På ambassaden i Beirut.

– Jag behöver ett telefonnummer där jag kan nå dig. Jag ska se till så att du får pengar och skjuts till flyget.

Jag hade inte en tanke på att låta Saddam Hussein arrangera något för mig och mina barn så länge vi var kvar i Beirut. Mitt liv var komplicerat nog ändå. Men det kunde jag inte säga, då hade jag väckt hans vrede, så efter någon sekunds funderande gav jag Saddam numret till Armeniska klubben. Telefonen i lägenheten där jag bodde med barnen var inte säker. Dels var den mycket ofta ur funktion, dels gick kopplingarna i telefonledningarna lite hur som helst i kvarteret. Jag hade själv hört grannarnas samtal i min telefonlur.

När jag återvände hem, tog jag med mig en hundvalp från familjen där jag bodde. Dels ville jag ha den eftersom den var söt. Jag har alltid varit svag för hundar, de är ofta bättre vänner än människor. Men jag insåg också att valpen skulle vara bra att ha vid gränskontrollen. En kvinna har så mycket dumheter för sig, det vet alla män. Så det kan ingen man fatta hur slug en kvinna kan vara, speciellt i stunder när hon verkar alldeles extra dum. Efter att ha passerat alla ömsom lystna, ömsom misstänksamma blickar i gränskontrollerna dagen innan förstod jag mycket väl vad uttråkade unga soldater kunde få för sig att göra med en ensam, ung och vacker kvinna som var klädd i europeiska kläder och hade håret hängande långt, fritt och synligt. Det gällde att avleda männens uppmärksamhet.

När jag kom till gränskontrollerna med hundvalpen ville alla soldater i alla gränskontroller mycket riktigt veta var jag hade varit. Vad som hade varit mitt ärende i muslimska zonen.

– Titta här, sa jag och fnittrade förtjust, jag har varit och hämtat en liten gullig hundvalp åt min syster …

Och då fick jag gå.

Det är små saker som gör att den ena människan överlever i krig och den andra inte. Kanske är det därför som människor i Mellanöstern har lätt att tro på att varje människa har sitt speciella öde. Ju fler bombattacker en människa har överlevt, desto svårare blir det att tro på slumpen.

När jag så småningom kom till Sverige och migrationsmyndigheten ställde frågor till mig om var, när, hur och varför det ena och det andra hade hänt, måste jag igen och igen förklara, att det var ju krig. I krig kan det ibland bli ovanligt lätt att komma ombord på ett flygplan. Folk står och ropar åt en:

– Go, go, go!

En annan gång kan det vara lätt att få plats på ett flygplan därför att man själv eller någon annan har bra förbindelser med rätt personer. Eller för att man ser europeisk ut eller för att man inte ser europeisk ut.

En tredje gång är det omöjligt att komma någonstans. Flygplatsen är sönderbombad, telefonerna fungerar inte, gränserna är stängda och på gatorna finns unga, rädda, eller övermodiga män med alldeles för många vapen, redo att döda allt som rör sig. I krig måste en människa lära sig andra sätt att leva, för de vanliga sätten har upphört. Den som inte förmår tänka på ovanliga sätt att ta sig fram kommer att dö. Eller också dör man i alla fall, inshallah, men då har man i alla fall försökt. Med en hundvalp till exempel.

Sådana saker kan vara svåra att förklara för människor som är vana vid ordning och som alltid har levt i fred.

På kvällen tackade jag nej när Sirop föreslog att vi skulle gå ut och äta. Jag var dödstrött. Totalt slut till kropp och själ. När jag hade gett barnen mat och lagt dem till sängs hällde jag upp ett lugnande, doftande bad åt mig och efter det tänkte jag sova. Hur snart skulle Saddam Hussein höra av sig härnäst? Hans ton hade röjt hans otålighet. Dröjde jag för länge med att komma tillbaka riskerade jag inte bara Sirops liv utan även mitt eget.

Stående i nattlinnet drog jag gäspande ut lådan i byrån för att kontrollera att mitt pass låg där det skulle. Lådan var tom.