Jag vägrade först att tro att passet var försvunnet. Mot bättre vetande intalade jag mig att jag måste ha lagt det någon annanstans. Tröttheten var som bortblåst. Jag letade frenetiskt i skåp, väskor, lådor, hyllor. Inget pass. Passet var borta.

Då ringde jag efter Sirop. Jag svär, hade inte telefonen råkat fungera den kvällen, hade jag sprungit till fots tills jag hade hittat honom.

– Kom hit omedelbart! Nu!

Min man var både större och starkare än jag, men han var inte Saddam. Sirop behövde jag aldrig vara rädd för, honom vågade jag ge mig på. Så snart han steg inom dörren kastade jag mig emot honom, skrek och slet i hans kläder som om jag hade blivit tokig:

– Vem har tagit mitt pass? Har du stulit det? Jag hittar inte mitt pass, plocka fram det genast!

Sirop grep tag i mina händer och hindrade mig från att slåss. Han omfamnade mig medan han höll fast mina händer och såg in i mina ögon:

– Sluta. Pari. Jag älskar dig. Jag struntar i skilsmässan, den är inte på riktigt. Du är min hustru. Jag älskar våra döttrar också, men det viktiga för mig är att du stannar kvar.

Jag hade stillnat. Gjorde mig fri från hans grepp och stod alldeles tyst och bara lyssnade. Sirop slutade inte tala, det var som om han hade öppnat en dammlucka och nu måste allt han tänkt få komma fram:

– Jag hade nästan lyckats glömma dig, men nu är du här och du får inte förstöra mitt liv en gång till. Aldrig mer, Pari, aldrig mer ska du lämna mig, jag släpper dig inte. Gör vad du vill, men Libanon lämnar du inte. De irakiska lagarna gäller inte här, skilsmässan är inte giltig. Vi är fortfarande gifta. Eftersom jag är din make, så bestämmer jag att du ska stanna här tillsammans med mig och våra barn.

Jag sa ingenting. Sirop omfamnade mig och kysste ömt mina kinder. Sedan lämnade han mig.

Sirop hade rätt. Självklart borde jag stanna i Beirut, jag ville ju vara hans hustru, precis som förr.

För mitt inre öra kunde jag höra Saddams avslutande ord under vårt telefonsamtal samma dag:

– Dröj inte för länge. Överenskommelsen var att du skulle komma tillbaka.

Mer behövde han inte säga. Saddam hade många gånger sagt till mig hur han tänkte:

– Du tillhör mig. Glöm aldrig det. Din död intresserar mig inte. Jag vill se dig plågas av vad jag kan göra med dem du älskar.

Självklart hade jag kunnat återvända till irakiska ambassaden ännu en gång. Givetvis hade jag kunnat berätta för Saddam att min make hade tagit mitt pass. Naturligtvis hade jag också kunnat lyda Sirop och mitt hjärta och stannat. Trots riskerna för barnen i inbördeskrigets Beirut, trots vissheten om vad som skulle ske i så fall. Ingen gång finns så många möjliga vägar att gå som när ingen väg finns.

I mitt liv har jag löst mina egna problem. Det är så jag har levat och det är så som jag har sett till att även mina barn har överlevt. Lätt har det inte varit och det har kostat mig alla pengar som jag en gång hade. Men så fort en kvinna involverar män i sina problem, blir det så mycket buller. Detta är min erfarenhet. Så mycket stolthet, så mycket heder, så mycket tävlande, så mycket blod.

Jag ville ha lugn i mitt liv, inte fler problem. Hade jag vänt mig till Saddam hade jag plötsligt haft mukhabarat i hälarna och vem vet vilka order de hade fått. Hade jag lytt Sirop hade jag levt mitt liv på mycket tunn is.

Dessutom, trots allt, kunde jag känna en längtan tillbaka till Bagdad. Till mitt vanliga liv, mitt arbete som jag trivdes med. Till mitt eget hem, mitt fina hus där jag själv hade valt varje detalj i inredningen och där den omslutande, blommande trädgården var mitt skydd mot allt ont. Min privata oas i ett alltmer blodstänkt land.

Så jag vände mig inte till någon man med mina problem. Jag vände mig till Mary, hon som så vänligt hade hjälpt oss när vi anlände och som jag senare hade lärt känna ganska väl. Utan hjälp skulle jag aldrig kunna hitta passet, det förstod jag. Möjligen skulle Mary, vars make hade en nära och förtrolig relation till Sirop, kunna luska ut var det fanns. Bara jag nu förmådde övertyga Mary om att jag gjorde rätt mot min man och hans familj när jag återvände till Irak:

– Sirop vill ha mig kvar i Beirut, sa jag till Mary, och Gud vet att jag verkligen skulle vilja stanna.

Mary betraktade mig. Hon hade säkert hört rykten om mitt förhållande till Saddam Hussein. Jag fortsatte tappert:

– Men jag vet att det är bättre för Sirop och hela hans familj ifall jag åker tillbaka till Irak. Jag sörjer med oss alla och Mary, jag kan inte förklara hela den komplicerade situationen, men jag ber dig att tro mig. Jag måste lämna Sirop, det handlar om hans liv. Därför måste jag be dig att försöka ta reda på var Sirop har gömt mitt pass.

Mary lyssnade som bara en kvinna kan lyssna till en annan kvinnas berättelse. För människan spår och Gud rår, men i en kvinnas värld är det ändå alltid mannen som bestämmer. Båda var vi vuxna nog för att ha lärt oss villkoren:

Mannens vilja rundas bäst med mjukhet, eftersom mannens vilja annars genomdrivs med hårdhet.

Mary var troende katolik och jag insåg att allt jag sa stred mot hennes tro på äktenskapet som instiftat av Gud. Som så ofta både förr och senare såg jag även denna gång, att kvinnan framför mig inte förstod. Mary hörde att jag ville ha tillbaka mitt pass och hon såg mig gråta, men hur skulle hon kunna förstå varför? Själv var hon en god hustru. Eftersom jag ville ha hjälp att komma bort från min man, måste jag vara en dålig.

Mantrat i mitt liv har mycket länge varit: Jag kan inte förklara.

Men jag hade försökt. Mer kunde jag inte göra. Nu fick jag förlita mig på en kombination av mänsklig godhet och Guds försyn. Kanske skulle Mary gå direkt till sin make, som i sin tur skulle se det som sin plikt att berätta allt för Sirop. Jag tackade Mary för hennes tålamod och återvände hem.

Det gick några dagar. En förmiddag knackade det på dörren och utanför stod Mary. Vid det laget hade jag gett upp. Eftersom Sirop inte hade sagt något, hade Mary uppenbarligen inte skvallrat. Men jag skulle nog bli tvungen att hitta en annan väg till mitt pass.

Förvånad kände jag nu att Mary var på min sida. Hon grep hårt tag om båda mina händer:

– Förlåt dröjsmålet. Jag måste tänka efter ordentligt. Framför allt ville jag be Gud om råd. Du ger mig inga detaljer om vad som händer, så jag kan inte förstå skälen till att du vill resa. Men det jag ser hos dig är stor smärta. Jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dig.

Mary återkom snart på nytt. Hon berättade att en vän till Sirop hade tagit hand om passet. Hon visste inte vem ännu, men passet fanns inte hos hennes make på hans kontor, inte hemma hos dem och inte heller på Armeniska klubben, Homentmen. Nu, så här långt efteråt, kan det förvåna mig att Sirop inte helt enkelt förstörde mitt pass. Då föll mig inte tanken ens in. Utan ett giltigt pass var det omöjligt att röra sig i Mellanöstern. Gränserna är många och ligger tätt. Ett giltigt pass är en utomordentligt väsentlig värdehandling för var och en, alldeles särskilt i krig och alldeles särskilt ett europeiskt pass som mitt. Det skulle mycket till innan man förstörde ett giltigt pass.

Jag vet inte hur Sirop tänkte. Förmodligen tänkte han aldrig på att förstöra passet. Sådant gjorde man bara inte.

Att vistas i Beirut under denna tid var som att befinna sig under belägring. Konflikterna mellan olika stridande grupper var många och komplicerade. Den ena attacken avlöste den andra och det var stundom svårt att hålla reda på vem som anföll vem. Min man var ständigt arg och mina barn var rädda.

Jag kan inte förklara var jag fick kraften ifrån. Har jag i övrigt åstadkommit något i mitt liv, har jag alltid först tänkt på mina barn. Men i detta speciella läge kom barnen i andra hand. Jag var helt fixerad vid tanken på att jag måste rädda min mans liv.

Min svärmor sa ingenting. Hon älskade mig och jag respekterade henne som en mor. Min svärmor såg på mig med sina kloka ögon och märkte min förtvivlan utan att förstå den. Hon frågade ingenting, men hon såg att jag älskade Sirop och att han älskade mig. Resten fick förbli gåtor. Min svärmor insåg att jag inte hade något svar att ge.

Det finns tillfällen när sådant man lär sig i livets skola är till större nytta än en högre utbildning vid något aldrig så aktat universitet. Hade jag själv förstått mer av livet när jag var femton år än vad jag hade lärt mig i min elitskola, hade mitt liv utvecklats annorlunda. Så är det. Min svärmor hade ingen utbildning att tala om, men hon var klok.

I väntan på att Mary skulle komma tillbaka till mig med information om passet, måste jag lugna ner mig. Allt återgick ännu en gång till det normala. Om kvällarna gjorde Sirop och jag ofta sällskap med min svärmor och våra flickor. Vi satt på kafé och tog en drink i väntan på middagen eller stannade hemma och såg på teve. Sirop och jag levde inte tillsammans i lägenheten, men vi kom allt närmare varandra på alla andra sätt. Som en man och kvinna kan göra när de älskar varandra. Kärlek är så mycket mer än sex, även när man längtar efter närheten i att beröra och att bli berörd.

Jag spelade ett högt och sorgset spel. Om fler i min familj än jag själv skulle överleva Saddam, måste Sirop och hans mamma tvingas lida en gång till för min skull. Mina flickor skulle ännu en gång berövas sin far.

Utåt visade jag ingenting. Jag kom på mig själv med att ofta sakna min egen mamma. En sådan förlamande trötthet kunde falla över mig. Jag längtade ofta efter att få ligga i min mammas famn. Jag ville be henne ta tillbaka det liv som hon en gång hade skänkt mig.

En morgon ringde Mary på den just då fungerande telefonen i lägenheten:

– Ditt pass är på kontoret hos rektorn på armeniska skolan som ligger bara några kvarter från där du och barnen bor. Vet du var den ligger? Inte långt ifrån den armeniska marknaden? Du har varit i de kvarteren många gånger. Det är lätt att hitta.

Jag visste mycket väl var skolan låg. Darrande av spänning begav jag mig till marknaden i de klassiska armeniska kvarteren i Beirut, Bourj Hammoud. Smala gränder, låga hus, trånga bakgårdar, små butiker. Mycket folk var i rörelse på gatorna och området är inte större än att jag nästan kunde skymta Armeniska klubbens byggnad. Den ligger inte långt från marknaden som säljer kläder, köksutrustning, grönsaker, kryddor, fisk och kött och bröd som vilken annan marknad som helst. Enda skillnaden mellan denna marknad och andra i Beirut är att de flesta föredrar att tala armeniska.

Många här kände Sirop och hans familj. Många visste att jag var den blonda kvinnan som var hans frånskilda fru, hon som hade kommit från Bagdad med Sirops barn som skulle gå i skolan. Att passera marknaden, svänga in i rätt gränd och gå direkt till skolan var omöjligt. Gjorde jag så skulle någon absolut nämna detta till Sirop nästa gång han passerade:

– Jag såg Pari förut, hon var visst på väg till skolan …

I stället stannade jag till vid ett marknadsstånd som jag visste ägdes av en vän till Sirop. Jag hälsade vänligt, småpratade en stund och frågade sedan försäljaren om han kunde hjälpa mig med ett telefonnummer till frun till en annan av Sirops vänner.

– Självklart! Ett ögonblick!

Nästa gång Sirop gick förbi och bytte några ord med sin vän i just det ståndet, skulle vännen berätta för Sirop att jag hade varit inne och frågat efter ett telefonnummer. Han skulle däremot inte komma på tanken att säga att jag visst fortsatte in i gränden där armeniska skolan ligger.

Rektorn för den lilla armeniska skolan blev påtagligt bekymrad över att se mig. Han var inte förvånad, det märkte jag, så någon måste ha talat med honom. Kanske var det Mary. Jag vet inte. Ofta i mitt liv har det varit bäst att inte veta för mycket.

Jag förklarade för rektorn att för Sirops och familjens skull var det absolut nödvändigt för mig att ha mitt pass. Jag beklagade att jag måste störa honom på detta vis utan min makes vetskap, men sådant kunde livet vara.

Rektorn nickade. Inbördeskriget satte många normala regler ur spel. Utan att ställa några frågor öppnade han en av sina skrivbordslådor och räckte över mitt pass.

Jag bad inte rektorn att tiga om mitt besök. Jag hade redan fått hjälp. Att be om ännu mer vore otänkbart. Så jag tackade artigt och gick iväg.

Nu måste jag lösa nästa problem. Hur skulle jag kunna packa mina och barnens saker och fara till flygplatsen utan att Sirop märkte det?