På varje trappavsats i huset där vi bodde i den kristenarmeniska enklaven i Beirut, fanns två lägenheter. I lägenheten mitt emot den som jag och barnen disponerade, bodde en äldre armenisk kvinna. Jag visste att hennes systerdotter gärna ville gifta sig med min make Sirop och att min oväntade närvaro i Beirut var ett hot mot hennes planer. Varför skulle jag som var ex-fru plötsligt komma och störa?

Lägenheternas dörrar öppnades mot varandra i trappuppgången och jag visste mycket väl att den armeniska kvinnan höll koll på vem som kom och gick. Det irriterade min svärmor, som var van vid att kunna leva ett privat och avskilt liv. Själv fann jag snarare kvinnan lite komisk, för hennes nyfikenhet var så uppenbar:

Hur ofta kom Sirop egentligen på besök? Stannade han över natten? Hur ofta kom hans mamma? Skulle det bli återförening? Eller?

Grannkvinnan själv hade en betydligt yngre pojkvän. Han var polis. Vid något tillfälle, när vi var nyanlända, bjöd min granne in mig när polisen var där. Det var något i stämningen som kändes obehagligt. Jag var van vid att män såg på mig, men en del män har en tendens att klä av en kvinna med blicken. Beundran är en sak, att dregla något annat. Det är sant att jag i hela mitt liv har uppfostrats till och tvingats till att förhålla mig till män, men jag har alltid tyckt illa om män som den här polisen. De har ingen skam i kroppen, ingen finess. Jag ursäktade mig så fort jag kunde och i fortsättningen såg jag till att undvika att ha kontakt med den armeniska kvinnan.

I det krigshärjade Beirut gick allt långsamt. När jag äntligen fick mitt pass tillbaka, kunde jag inte bara resa iväg. Så fungerade det inte. Sirop och hans familj hade kontakter på högsta ort. Vid minsta misstanke om att jag tänkte försvinna med barnen, skulle jag stoppas vid gränsen.

Om nätterna låg jag vaken länge och funderade. Det vore så frestande att stanna. Vara gift med Sirop igen. Leva ett lugnt familjeliv med honom och våra flickor.

Men varje gång jag släppte fram den drömmen, måste jag tänka vidare. Stannade jag i Beirut skulle det inte dröja länge förrän Sirop försvann. Någon gång, tänkte jag för mig själv, skulle dagen komma när jag kunde berätta sanningen. Jag vet att jag gjorde Sirop mycket illa.

Dagarna gick. Någon lösning på mitt problem hade jag inte hittat. Jag hade fått meddelande via Armeniska klubben att irakiska ambassaden hade sökt mig och insåg att jag måste agera. En eftermiddag beslöt jag att sätta allt på ett kort och knackade på hos min granne. Hon blev förvånad över att se mig utanför sin dörr, men jag var redo för attack och förlorade inte ett ögonblick:

– Är du ensam hemma?

– Ja, sa hon och backade lite inför min beslutsamma blick.

– Då kommer jag in en stund. Jag behöver din hjälp.

Jag visste ju att grannkvinnan ville ha bort mig för systerdotterns skull. När jag satte mig i hennes vardagsrum och frankt förklarade att jag behövde hennes hjälp för att kunna ta barnen med mig och åka tillbaka till Bagdad, spelade jag ett mycket högt spel. Det kommer ögonblick i en människas liv när livets vågskålar står och darrar i väntan på att väga över åt ena eller andra hållet. Skulle kvinnan avslöja mina planer för Sirop? I så fall hade jag i alla fall försökt. Skulle kvinnan hjälpa mig? I så fall hade jag en chans att rädda Sirops liv.

Just då kunde jag inte se nyanser. Allt som fanns var antingen svart eller vitt. Död eller liv. Ja eller nej.

Gråzonen i mitt liv var och förblev Saddam. Han var inte förutsägbar på något annat sätt än att han fanns. Att han bestämde vem som skulle leva eller dö. Om mitt förhållande till Sirop handlade om kärlek, så handlade relationen till Saddam om makt. Två olika dimensioner i tillvaron, mycket starka båda två.

När det gällde Sirop kunde jag alltid knuffa mina tankar hit eller dit. Jämka, fundera och försöka tänka ut bästa kompromissen – även om den inte alltid innebar att han och jag fick leva som vi helst ville. Tillsammans med Sirop öppnade jag mitt hjärta, även om det betydde att mitt hjärta blödde.

När det gällde Saddam kunde jag aldrig välja. Jag anpassade mig. Saddam bestämde. Därför måste jag stänga mitt hjärta och öppna min hjärna.

Så var det. Det var ingenting jag ville. Jag har aldrig velat att mitt liv skulle bli en katastrof.

Grannkvinnan såg på mig. Hon var mycket förvånad. Hon och jag hade aldrig haft mer än ytlig kontakt sedan den gången när jag ursäktade mig och försvann från henne och hennes polis.

– Varför komma just till mig med din begäran?

– Därför att jag vet att du vill ha mig ur vägen. För din systerdotters skull. Du vet och jag vet också, att om jag stannar så kommer Sirop och jag att fortsätta att vara gifta. Skilsmässan kommer ogiltigförklaras.

Min granne var inte dum. Hon satt tyst och smälte vad jag sagt. Detta med systerdottern hade vi givetvis aldrig berört med ett ord tidigare, men nu visste hon att jag visste. Jag spelade ett mycket högt spel, men om jag skulle lyckas måste jag visa mina kort. Jag kände inte den armeniska kvinnan. Hade ingen aning om hur hon tänkte reagera. Men jag var mycket beslutsam. Situationen var osäker, men jag visste exakt vad jag gjorde. Mina nerver låg i frysboxen, jag hade inte råd att vara rädd. Jag har alltid varit en människa som har lätt att lära och lätt att anpassa mig. Dessutom hade Saddam redan då hunnit lära mig mycket om makt och dominans över omgivningen, helt enkelt genom att vara den han var.

Attityd är viktigt. Jag visste att jag måste visa mig stark. Lögnen gör en människa svag. Jag tänkte hålla mig till sanningen.

Efter en lång tystnad lyfte kvinnan sin blick från mattan och riktade den mot mig:

– Varför vågar du lita på mig?

– Jag har inget annat val.

– Älskar du Sirop?

– Ja. Så länge jag lever kommer jag älska den mannen och just precis därför måste jag lämna honom. Jag ger dig Sirop som gåva, därför att jag älskar honom. Be mig inte förklara, för det kan jag inte, men jag vill att Sirop ska behålla sitt liv och att hans liv ska vara bra. Sådan är min kärlek till mina döttrars far. Oändlig.

– Tycker du om mig? Eftersom du väljer att lita på mig?

– Nej, jag tycker illa om dig. Ditt sätt att bjuda in mig hit när du hade en man på besök var inte trevligt. Men jag behöver dig. Ett av skälen är att din vän är polis.

Grannkvinnan såg länge på mig, sedan sa hon att nu måste jag gå. Hon skulle höra av sig.