Ingenting hände. Jag blev alltmer nervös, tänk om den armeniska kvinnan trots allt berättade alltihop för Sirop. Vardagen rullade på. Flickorna skulle till skolan och nästan varje dag ordnades middagar med Sirop och hans familj. Sirop kom och gick, men han sov inte hos mig om nätterna. Jag gjorde mitt bästa för att vara som vanligt och sa ingenting mer om det försvunna passet.

En kväll stannade Sirop plötsligt bilen när vi var på väg hem. Han vände sig mot mig:

– Du håller på med något, Pari. Jag känner dig, det är någonting på gång. Du pratar inte om oss längre och du säger ingenting om ditt pass. Vad händer?

Sirops bekymrade, kärleksfulla blick. Min älskade make. I det ögonblicket höll jag av honom så det värkte i hela min kropp och jag ville berätta för honom att jag älskade honom och behövde honom, alltid.

I stället satt jag som en stenstod. Vände snabbt min blick rätt framåt eftersom jag inte vågade lita på mina känslor ifall jag såg på hans vackra ansikte i mörkret. Kände hans värme.

– Kör mig hem, sa jag till Sirop utan att se på honom. Nu.

Jag talade inte om Saddam Hussein med någon enda människa innan jag återvände till Bagdad. Vad skulle jag säga? Resultatet var att alla som kände mig trodde att jag hade förlorat vettet. Att jag ville vara hos Saddam, att jag återvände till Bagdad därför att jag åtrådde diktatorn och allt han hade och som pengar kunde köpa.

Jag kan inte säga att jag var förvånad över att Sirop anade att någonting var på gång. Människor som älskar varandra känner ofta på sig vad den andre tänker. Sirop och jag stod alltid varandra mycket nära och under min tid i Beirut hade kärleken blossat upp på nytt. Hos honom därför att han hade försökt glömma mig. Hos mig därför att jag i varje ögonblick var medveten om att jag snart skulle förlora honom. Vad jag än gjorde.

Av Sirops beteende förstod jag dock att min granne inte hade skvallrat om mina planer och en dag ringde polisen som var hennes pojkvän:

– Jag hör att du är på väg till Bagdad.

– Ja, jag behöver hjälp härifrån till flygplatsen.

– Och hur tänker du göra sedan?

Jag avskydde den mannens röst. Tonen antydde hans förhoppning om att jag tänkte betala med min kropp. Att jag inte skulle ha de pengar som han tänkte begära.

Det hade jag. Innan polisen hann säga något mer erbjöd jag honom tusen dollar om han såg till att vi kom ombord på flygplanet. Hälften nu, hälften på flygplatsen. Samma sa jag till grannkvinnan. Om hon bokade våra flygbiljetter och tog hand om min packning tills det var dags att åka, skulle hon också få tusen dollar.

I grund och botten litade jag inte på någon av dem. Har livet egentligen någonsin gett mig anledning att lita på någon annan än mig själv?

Att ännu en gång skära bort Sirop ur mitt liv var som att dö. Jag stålsatte mig. Det skulle vara lätt för Saddam att arrangera en skottlossning bland gränderna i den armeniska stadsdelen i krigets Beirut. Så oändligt lätt. Vapen överallt, dödsskjutningar varje dag, ingen skulle fråga. Att förklara mitt agerande för Sirop hade varit betydligt svårare. Han skulle aldrig ha låtit mig gå.

Hur många gånger har jag inte suttit och talat med månen över Bagdad om mitt beslut? Gjorde jag fel? Skulle jag ha chansat och stannat hos Sirop den tid som Gud ville ge oss tills Saddam mördade honom?

Jag vet inte. Så här blev mitt liv. Med tiden tvingades jag sälja alla smycken och andra dyrbarheter som jag hade för att kunna få ut mina barn från Irak och för att själv komma ut. En kvinnas juveler är den synliga symbolen för mannens rikedom i den orientaliska traditionen. I Bagdad brukade jag bära ankelkedjor av guld med små pinglande klockor på, en vanlig sed i arabländerna. Varje kvinna har sitt egna, individuella lilla klockspel. Hennes man hör klangen och känner igen kvinnan på hennes steg.

Samtidigt utgör dyrbarheterna kvinnans privata tillgångar. Rubiner, diamanter och guld bildar en form av ekonomisk säkerhet som är hennes egen.

Att sälja mina juveler var ömsom svårt, ömsom lätt. Gåvorna från Sirop hade ett värde som långt översteg pengar, medan gåvorna från Saddam var lätta att göra sig av med.

Allt är borta, allt detta som en gång var mitt liv. Om morgnarna i Bagdad, när jag hade fått iväg barnen till skolan, tog jag mitt kaffe och gick ut på terrassen bland blommorna. Lugnet därute, dofterna och stillheten, de pinglande klockorna runt min brunbrända fotled när jag tassade ut iförd mitt broderade nattlinne och min ännu rikare broderade kaftan av siden. Nu har jag jeans. Enkla kläder. Om jag hade visat mig klädd så en enda gång i Bagdad, hade jag dött av skam.

På den tiden skämdes jag ofta av fel orsaker. Livet är både större och mer komplicerat än jag förstod när jag var ung.