En förmiddag ringde polismannen:

– Jag hämtar dig och barnen klockan fem imorgon eftermiddag. Då ska du vara färdig och bagaget stå klart.

Mitt hjärta slog så hårt att jag knappt kunde andas och nästan inte hörde vad han sa. Sirop brukade ofta vara hos oss på kvällarna och ibland hade han med sig sin mamma. Det brukade bli sent. Skulle de komma ikväll? När skulle jag då hinna packa? Skulle de komma imorgon? I så fall skulle jag inte komma i väg.

Jag beslöt att ta problemen vartefter de visade sig och började packa. Väskorna släpade jag tvärs över farstun till min granne, som stod redo med biljetterna. Nu hade jag förberett resan och kunde inte göra annat än att vänta.

– Jag håller utkik imorgon, sa kvinnan, och om jag ser att din man kommer går jag ut och ber honom om hjälp med någonting.

Jag nickade. Älskade Sirop. Vad jag gjorde honom illa.

Jag litade inte på polisen som körde oss till flygplatsen. Hade han skvallrat? Skulle någon följa efter oss? Flickorna undrade vad som hände, varför kommer inte pappa med oss?

– Kommer han efteråt, mamma?

Jag svarade inte. Mitt hjärta slog dubbelslag och jag vände mig ideligen om för att se om någon bil låg bakom för nära och för länge. Helst av allt ville jag be polismannen att vända om. Ta oss tillbaka till Sirop. Vid något tillfälle böjde jag mig fram över sätet. Resan tog längre tid än planerat och vi började bli sena. Var det ett tecken? Borde jag stanna?

– Vänd bilen, sa jag plötsligt, vi åker tillbaka.

Polisen missförstod mig. Han trodde att jag hade glömt någonting i lägenheten.

– Det går inte, sa han, vi måste direkt till flygplatsen, annars missar ni planet.

Jag lutade mig resignerat tillbaka i sätet. Saddam Hussein var mitt öde.

Flygresan till Bagdad var förfärlig. Jag hade hemska magkramper och kunde inte sluta gråta. Under vistelsen i Beirut hade jag börjat gnissla tänder när jag sov och all spänning gav mig ofta huvudvärk. Så var det även nu.

Men vi kom fram till Bagdad som vi skulle, hämtades av en av palatsets bilar och kördes hem till mitt hus. Allt var som vanligt. Tjänstefolket hälsade välkommen, blommorna doftade i trädgården, flickorna sprang runt och var glada över att vara hemma. Långt, långt senare ringde jag till min granne i Beirut, kvinnan som hjälpte oss att fara iväg:

– Till och med stenarna och bergen fällde tårar när de såg din makes sorg, sa hon. Han betedde sig som en tokig när han förstod att ni var borta. Grät och skrek. Slet i sina kläder. Det var hemskt att se.

Det visade sig att kvinnans systerdotter inte längre var intresserad av Sirop. Hon hade förstått hur mycket han älskade mig och sina barn. Jag lyssnade på grannkvinnans pladder så länge jag orkade, sedan lade jag på. Att lämna den man älskar är som att skära sig med kniv. Jag svär, det blöder. Om de såren inte dödar kommer huden över dem ändå alltid vara tunn. Redo att öppnas på nytt.

Senast jag såg Sirop var år 2002. Det var i Beirut, sedan jag hade flytt från Irak. En släkting körde mig i sin bil, jag satt bredvid i passagerarsätet och under färden passerade vi en marknad. Stånden hade tak av väv som skydd mot solen och från bilen syntes bara benen på dem som promenerade på trottoaren.

Plötsligt var det som om jag hade fått en stöt. De benen, de fötterna. Sättet att gå. Varje rörelse kände jag igen, allt var mig lika bekant som en sång från förr. Sirop! Sirops ben! Resten av hans kropp skymdes av skyddsväven i marknadsstånden, men jag ropade åt min släkting att stanna bilen. Knappt hann hon parkera förrän jag slängde mig ut och sprang ifatt Sirop, vars ansikte jag fortfarande inte hade sett. Min kusin klev ut ur bilen och såg förvånat efter mig, hon himlade sig och gjorde korstecken i full förfäran:

– Denna kvinna, hon är galen!

Men jag visste. Självklart var det Sirop, jag visste det.

Sirop bleknade när han såg mig. Han blev alldeles stel.

– V-v-varifrån kom du? stammade han.

Jag pekade bort mot min generade kusin utanför bilen:

– Därifrån, sa jag och skrattade.

– Pari, blir du aldrig vuxen? mumlade Sirop.

Hans röst lät så hjälplös, så oändligt tunn. Mitt hjärta värkte när jag såg hans trötta ansikte.

Vi stämde möte nästa dag. Då hade Sirop hämtat sig och fått tillbaka sin vanliga röst, men han var fortfarande misstänksam.

– Tänker du förstöra mitt liv ännu en gång? Jag har gjort mitt bästa för att glömma dig, Pari, du är farlig! Allt du gör blir till problem för mig och min familj!

Vid det här laget visste han förstås om min relation med Saddam Hussein. Dels var den ingen välbevarad hemlighet, dels finns det alltid människor som skvallrar. Sirop visste att många av katastroferna som hade drabbat honom hängde ihop med hans äktenskap med mig:

– Pari. Rör jag dig, så dör jag.

Jag ber till Gud att han ska förvandla Sirop till en man som ser längre än sin näsa. Han har två underbara döttrar, goda kvinnor båda två, och han förstår det inte. Jag minns mina ord till Sirop den gången i Beirut:

– Du kommer aldrig att kunna glömma oss, för jag och våra döttrar är del av ditt liv! När du sluter dina ögon för sista gången, kommer du att se mig och våra barn.

Gud. Att minnas gör mig trött på att leva.