Två gånger i mitt liv har jag drömt sanndrömmar. Första gången var när jag såg min morfar stående i ett fält med solrosor. Andra var när jag och flickorna just hade kommit till Beirut. Min svärmor bodde fortfarande i lägenheten. Det var en märklig dröm, för precis som när jag drömde om morfar, så kunde jag se detaljer så tydligt. När jag vaknade var det som om jag hade sett en film. Drömmen flöt inte iväg som drömmar brukar.

Precis därför berättade jag drömmen för min svärmor och mina döttrar vid frukosten. Att jag hade åkt bil upp för ett berg, att där hade legat många hus längs vägen, att jag hade sett en trädgård och ett stenhus med grön dörr och utanför stod en tjock kvinna i förkläde och skötte sin tvätt …

Alla skrattade och tyckte att drömmen var lustig.

Den dagen var det min svärmors helgons namnsdag. Därför skulle vi åka bil till en särskild kyrka och min svärmors väninna skulle också åka med. När vi satt i bilen tillsammans och var på väg till kyrkan, greps jag av en så underlig känsla. Det var som om jag kände igen mig, trots att jag aldrig hade varit där förr. Efter en stund såg jag huset av sten. Se, där var ju trädgården från min dröm. Och där stod till och med den tjocka kvinnan med sin tvätt …

Upplevelsen var obehaglig. Visserligen var det varmt, men det var inte därför som jag kände mig svimfärdig. Mitt i alltihop var det en lättnad att kunna förklara för min svärmor. Hade jag inte berättat om min dröm vid frukosten, hade ingen trott mig.

Sådana sanndrömmar vill jag aldrig mer ha. Det var som att ha feber.

Vi gick in i kyrkan och min svärmor berättade för prästen vad som hade hänt och han nickade:

– Jag har hört en liknande historia en gång förut. Här, drick lite vatten, så ska jag gå och hämta min kollega.

Prästen kom tillbaka med en ung man som visade sig vara äldste sonen i en av Libanons rikaste familjer. I Mellanöstern är äldste sonen i familjen alltid en mycket viktig person, men alldeles särskilt om han förväntas axla arvet efter en betydelsefull släkt. Denne unge man hade studerat vid American University of Beirut, som grundades sent 1800-tal och ansågs vara det bästa som Beirut kunde erbjuda i utbildningsväg. I veckorna var allt normalt. Men varje veckoslut åkte han hem till sin familj och där hade han börjat gå i sömnen.

– När jag vaknade stod jag alltid utanför dörren till just den här kyrkan, berättade han. Jag hade gått hit utan att jag visste om det. Trots att det var lång väg. Det var kusligt.

Hans föräldrar var oroliga, men i den unge mannen växte en insikt om att Gud ville ha honom. Under samtalen med präster och munkar i klosterkyrkan kunde den unge mannen beskriva detaljer inifrån den slutna delen av klostret, där han förstås inte hade varit. Han hörde hemma i klostret på berget. Familjens arv måste förvaltas av någon annan.

Jag kände mig något lugnad. Den unge mannens önskan hade varit att Gud skulle leda honom på rätt väg. Kanske skulle jag ännu en gång kunna be Gud om beskydd?

Skälet till att jag vill berätta om dessa händelser är att hur mitt liv än har utvecklats har jag trots allt alltid känt mig beskyddad. Gud har i sin godhet uppfyllt min önskan många gånger och gett mig skydd.

Utan Guds hjälp hade jag inte klarat mig och Gud vet också att jag har försökt att göra rätt. Mer kan inte någon människa göra.