En kvinnas uppgift är att vara hemmets mittpunkt. Dess navel. Kvinnans uppgift är moderns, jordens, och hon är den som skapar frid.

Detta lärde min mamma mig. I sitt eget hus är en kvinna som en trädgårdsmästare i sin trädgård. Hon knipsar bort sådana vanor och ovanor som hon vill ha bort.

Ur kvinnans synpunkt liknar mannen mer det bortskämda barnet. Livet igenom är det så. Ser han en ny leksak så vill han ha den. Kvinnan måste veta detta, men hon ska också inse att den nya leksaken snart är glömd till förmån för en annan, ännu nyare. En kvinna måste ge mannen lite av sina moderskänslor, för en mans mamma är hans första stora kärlek och den glömmer han aldrig. En man kommer tillbaka till sin hustru, precis som han kom tillbaka till sin mamma när han var barn.

I den arabiska världen är det vanligt att en man har en enda hustru och en enda officiell familj, men att han dessutom besöker en eller flera andra kvinnor. Det är varken särskilt onormalt eller hemligt. Tvärtom. Det är så normalt att det behöver man inte ens tala om. Förr i världen kunde rika arabiska män ha stora harem. Så är det inte längre. Men människor är långsamma. Tänkande och seder kan leva kvar länge, om än i moderniserat skick. Den kvinna som ogillar tanken på att hennes man har flera kvinnor, bör inte gifta sig med en muslim. Så ser jag det.

I Irak handlar äktenskap inte om känslor utan om makt, blod och pengar. Man håller ihop sin släkt, håller ordning på i vilka ådror familjens blod finns och vet på så vis vilka man kan lita på. En traditionell irakisk släktklan är sitt eget rike, med sina egna lagar och sina egna pengar. Den blanka sidan av myntet är att mannen kommer att sätta sin familj först, för detta åligger honom. Det gjorde även Saddam.

För att förstå mitt förhållande till Saddam Hussein lite mer på djupet, är det nödvändigt att förstå dessa gamla irakiska traditioner. När vi träffades var Saddam i karriären. För honom var jag i det läget en gyllene trofé stulen från den ännu ouppnåeliga världen, den där makten och pengarna fanns.

Arabiska härskare har ofta gift sig med europeiska kvinnor och gjort dem till sina drottningar. För Saddam Hussein var längtan dubbel. Han var född fattig och ville bli rik. Han var av enkel härkomst och ville vara fin.

Förstår man inte denna urgamla, arabiska längtan efter att erövra något från den västerländska sfären, förstår man inte Irak.

*

Saddam Husseins fullständiga namn var Saddam Hussein Abd al-Majid al-Tikriti. Han föddes 1937 i en by strax utanför landsortsstaden Tikrit och växte upp under mycket fattiga omständigheter. Det är oklart huruvida Saddams far övergav sin familj eller avled, men han försvann innan sonen föddes. Saddam skickades tidigt till sin morbror, Khairallah Tulfah, vars dotter Sajida utsågs till Saddams framtida hustru redan när hon var barn.

Saddam fick återvända till sin mor sedan morbrodern satts i fängelse efter att ha varit inblandad i ett attentat mot irakiska kungahuset.

Saddams mor, Subha Tulfah, hade då gift om sig. I sitt nya äktenskap hade hon fött ytterligare tre söner, Saddam Husseins halvbröder. Saddams förhållande till styvfadern präglades av våld och i tioårsåldern flyttades Saddam återigen till sin morbror i Bagdad.

Saddam uppges ha stått sin mor mycket nära och han höll alltid fast vid det klantänkande som länkat samman hans tillvaro under uppväxten. Ju mer makt Saddam Hussein fick, desto fler släktingar från Tikrit placerade han på viktiga poster i regering och departement.

*

Saddam Hussein visste att hans söner aldrig skulle gå emot honom. Aldrig. De i sin tur visste att gjorde de mot förmodan detta, skulle Saddam döda dem. Sådana är reglerna. Det handlar om mäns heder. Vet man detta är det logiskt att Saddam Hussein efter ett antal år placerade mig som närmaste assistent åt en av sina söner, Uday, när denne bland mycket annat tog över ansvaret för Iraks olympiska kommitté. I tio år var jag i den positionen. Tryggare kunde ingen vara. Så länge jag stod under Saddams personliga beskydd.

När min far dog bodde mina föräldrar i Grekland. Jag ville gärna vara med på begravningen och inte minst kunna stödja min mamma, så jag bad Saddam om tillstånd att resa till Aten. Jag inväntade tålmodigt ett ögonblick när han verkade vara på gott humör, men så fort jag ställt min fråga såg Saddam misstänksamt på mig.

– Varför vill du resa?

– Det är viktigt för mig. Jag älskar mina föräldrar, det handlar om min familj. Du vet allt detta. Låt mig åka.

– Jag är din familj nu. När jag bestämmer kan du åka till din fars grav. Inte förr.

Jag nickade. Talade inte mer om sorgen efter min far. Saddam var Saddam. Han bestämde.

Några dagar senare meddelade Saddam att jag kunde resa till min fars begravning.

– Jag vill veta när du åker och när du kommer tillbaka. Du kommer ha med dig en livvakt.

Jag nickade som om det tidigare nejet inte fanns och började planera för resan. Hemma i mitt privata hus hade jag två telefoner, båda kopplade till palatsets telefonlinje. Den ena telefonen var röd och den var enbart avsedd för mina personliga samtal med Saddam. Ville presidenten nå mig, fick givetvis inte linjen vara upptagen. Några dagar senare ringde Saddam på den röda telefonen:

– Du åker inte, Pari. En man har inte en kvinna för att hon ska fara iväg till Grekland. Du stannar.

Den gången sörjde jag. Andra gånger kunde nyckfullheten handla om struntsaker. Jag kunde till exempel vara bjuden på en mottagning eller ett cocktailparty som hade anknytning till mitt arbete. Det hände mycket ofta och jag berättade alltid för Saddam vart jag skulle och varför. Saddam tyckte om att jag klädde mig elegant och kunde mycket väl få för sig att låta skicka över exklusiva kläder till mig, plagg som skulle passa i sammanhanget.

Så jag gjorde mig vacker, klädde på mig, gjorde mig färdig och just i det ögonblicket hände det att Saddam Hussein ringde och lät meddela att han var på väg till vårt gemensamma hus.

– Inget problem. Jag kommer, habibi.

Saddam anlände, konstaterade att jag såg fin ut och efter ett tag ville han plötsligt gå:

– Viktigt möte.

– Jag förstår. Välkommen tillbaka.

Vi insåg båda att vid det laget var det för sent för mig att gå till partyt eller mottagningen eller vad det nu var som hade varit mitt ärende den kvällen. Saddam hade, utan att säga ett ord om detta, effektivt förhindrat att jag lämnade vårt hus.

Sådant var vårt förhållande, fullt av osagda meddelanden. Saddam låtsades att han inte var svartsjuk och kontrollerande. Jag låtsades att jag inte brydde mig om, eller ens märkte, att han styrde mitt liv.

Saddam Hussein och jag hade många bra stunder, men med åren fanns det även allt fler mycket dåliga. Det kunde gå långa perioder när vi inte träffades alls, antingen därför att han hade andra kvinnor eller också helt enkelt därför att han var för upptagen med sin politik för att ha något privatliv. Över huvud taget var det svårt att förutse hur nästa möte skulle bli, Saddam var en överraskningarnas man. Ömhet och presenter ena dagen, brutalt framställda krav på omedelbart sex en annan gång.

Vanligtvis var Saddam stark även i mitt sällskap, men det fanns ögonblick som jag aldrig glömmer. Kvällar när Saddam satt på golvet framför mig med huvudet i mitt knä. Som ett barn.

Vi är alla människor, även den ondaste bland onda. Även en skoningslös man som Saddam kunde vara trött. Han behövde mig för att jag gjorde honom lugn och för att han betraktade mig som sin, men det fanns stunder när jag tror att han tillät sig att lita på mig så pass att han släppte fram den verklige Saddam. Det lilla barnet, den rädda pojken, den ömsinte älskaren. Den man han kunde ha blivit. Om han själv hade valt på annat sätt eller om någon hade satt stopp för honom tidigare. Om inte USA hade sett vilken nytta de hade av en sådan slug intelligens som hans.

Svagheten som Saddam visade i dessa ögonblick var förvirrande med tanke på hans enorma grymhet. Mitt gensvar vill jag snarast likna vid moderlighet. Dess enorma förmåga till kärlek.

Riktigt vad hos mig som gjorde att han band mig så hårt till sig kommer jag aldrig förstå. Kanske han bara vande sig vid att jag fanns. Möjligen var det inte konstigare än så. Det kan också ha bidragit att Saddam hade placerat mig i en osynlig och därmed besynnerligt fredad zon. Jag var både en närvaro och en frånvaro i Saddams Husseins liv. Själv kunde jag inte diskutera min situation med någon enda, definitivt inte med Saddam. Även om jag hade folk omkring mig, arbetade tills jag var totalt utmattad och hade tillgång till mina barn, så blev jag en ensam människa på grund av min närhet till Saddam Hussein. Jag var jämt annorlunda. Jag var inte Saddams släkting, hade ingen bakgrund i Baathpartiet, var inte muslim och min egen familj var skingrad för vinden. Det hade Saddam sett till.

Så kom det sig att jag utvecklade en vana att tala med månen. Sena kvällar eller nätter när barnen sov och de blodiga illdåden pågick runt om i Bagdad, satt jag ofta i min skyddade, doftande, blommande paradisträdgård och berättade för mångubben hur jag hade det i mitt liv. Nätterna i Bagdad kan vara magiska. Varma. Lena som siden, mjuka som sammet. Att sitta i trädgården och formulera sådant som jag tänkte på hjälpte mig att förstå. Mångubben svarade aldrig, men jag tyckte mig kunna se hans olika känslostämningar. Han var arg, han var sorgsen, han kunde även vara nöjd.

Jag kände att månen förstod, även om jag inte gjorde det själv.

Så trött jag kunde vara i de där stunderna. Som om jag var mitt i en av de där fåfänga, sega språngmarscherna i en mardröm. Fly? Vart då? Hur? Jag sprang ju varje dag utan att komma någon vart och hade förresten ingenstans att ta vägen. Jag hade gett upp. I min ensamhet i den doftande trädgården kunde jag känna i min mun den ljuvliga smaken av allt som en gång fanns. Minnena från barndomen kunde inte Saddam ta ifrån mig. De var mina och jag höll dem levande.

Jag var inte rädd för Saddam Hussein. Han kunde skada mig eller döda mig när han ville, men som jag såg det hade han redan tagit mitt liv. Under min flykt från Irak kände jag däremot ofta rädsla på gränsen till panik. Jag visste vad Saddam var kapabel till. Jag kunde inte sluta tänka på alla fasor hans män skulle utsätta mig för om de lyckades hitta mig.

Litade på Saddam gjorde jag aldrig. Var han snäll, blev jag misstänksam. Kom han med dyrbara gåvor, frågade jag mig genast varför. Faran lurade ständigt i Bagdad och jag lärde mig att känna igen dess lukt. Jag lärde mig att ana mig till faran, innan den kom så nära att jag var bortom hjälp.