Jag grät i en månad sedan jag hade kommit tillbaka till Bagdad. Sedan hade den akuta saknaden efter min make bedarrat och jag kunde acceptera mitt öde ännu en gång. I mitt liv har jag mest av allt behövt vara mycket praktisk. Så jag intalade mig att nu måste jag tänka på framtiden. Jag hade mitt jobb, jag hade mina barn att tänka på och jag hade inget val. Jag hade faktiskt gjort mitt bästa för att försöka skapa en bättre framtid för mina döttrar, men svaret från deras far var att han inte var intresserad av sina barn om inte jag själv ingick i paketet. Vad kunde jag göra? Annat än att ta med dem till Bagdad? Att lämna dem i en sönderbombad skola var knappast en bra lösning.

Depressioner tog mig ingenstans. Jag kunde lika gärna försöka vara glad.

Av Saddam Hussein hörde jag ingenting. Han var inte dum. Han förstod att jag behövde lite tid. Den röda telefonen stod på sin plats. Tyst. Saddam skulle ringa när tiden var inne.

Så blev det också. En chaufför hämtade mig och körde mig till villan där vi alltid sågs. Det var inte någon av mina bättre dagar. Jag hade återkommande attacker av svår huvudvärk och det var inte alltid som smärtstillande tabletter hjälpte.

Saddam Hussein granskade mig noga:

– Vad hände?

– Tala lite tystare, mitt huvud …

– Vad hände, sa jag!

– Skrik inte åt mig, jag hör! Ingenting hände som du inte redan vet.

– Träffade du din man?

– Varje dag!

– Låg du med honom?

– Nej.

– Du har förändrats. Shaqra, det är något som är annorlunda. Dina ögon är sorgsna. Varför är de inte glada …?

– Skrik inte. Du vet mycket väl att du har dödat mig, du vet allting. Det är du som bestämmer i mitt liv, habibi, och det är klart att jag är sorgsen när jag tänker på alla förstörda skolor, alla dödade barn. Alla sjukhus som inte längre kan ta emot patienter …

Saddams blick förändrades. Jag hade medvetet styrt bort samtalet från mig själv och mina möten med min man i Beirut och jag kände att det hade fungerat. Saddam Husseins liv var i grund och botten politik, inte kvinnor. Han ägnade sitt dygn åt att styra Irak.

Jag är ingen politisk människa, men jag hade ingen svårighet att se att det som pågick och fortfarande pågår i Mellanöstern är mänskligt vansinne. Alldeles för många dör.