Min uppgift i samband med International Bagdad Fair var att koppla samman irakiska företag med utländska representanter. När en affärsman ville träffa någon irakisk tjänsteman eller minister kunde jag ibland arrangera sådana möten, inte minst därför att alla visste att jag arbetade på order av Saddam Hussein.

När mässan inte pågick var jag Uday Husseins personliga assistent, sedan han hade satts som ledare för Iraks olympiska kommitté och gjorts ansvarig för irakiska medier. Uday kallades ibland för Saddams skugga, eftersom han i egenskap av äldste son var den som stod närmast sin far. Uday höll ögonen på mig och jag höll ögonen på honom. Så hade Saddam Hussein räknat ut det och precis så fungerade det.

Uday var en ond man. Han var galen på samma sätt som sin far, han hade ingen inre gräns. Han ville att hans vilja skulle vara lag. Jag hade följt Uday sedan han var pojke, han var alltid sådan. Men han blev värre.

Om Uday sa till mig att hämta några papper ur något arkiv, kunde jag inte komma tillbaka till honom och säga att papperen inte fanns. Det var omöjligt. Jag skulle utföra order och jag skulle svara på alla frågor som han hade. Så var det för alla som arbetade nära honom, man kunde snabbt försvinna. Min speciella trygghet var att jag tillhörde Saddam, för Uday visste mycket länge att lagen trots allt var hans far.

När Uday började glömma bort det, var hans styrka borta. Då började Saddam Hussein favorisera sin andre son, Qusay.

Hur konstig tillvaron än är försöker människor alltid leva ett vanligt liv. Denna strävan efter normalitet pågår även i en galen värld, för man måste tro på att det finns en sorts ordning.

Så tänker jag. För hur underligt det än låter, vet jag ju att vi kunde ha mycket roligt på olympiska kommitténs kontor. Jag minns en dag när Uday ringde efter mig, och när jag genast skyndade över till hans rum hade han fler medarbetare där inne. Uday såg nyfiket på mig:

– Vad har du gjort med min far? Han verkar vara på ovanligt gott humör?

Jag var jäktad och hade tankarna på annat, så jag svarade utan att tänka efter:

– Jag har inte gjort någonting, Uday, jag har inte haft tid!

Det tyckte de var roligt. Å, vad de skrattade och å, vad jag fick höra den repliken många gånger. Aldrig att någon av dem hade skämtat på det sättet med Saddam. Aldrig. Det hade de inte vågat, inte Uday heller. Det hade varit att visa stor brist på respekt. Hade Saddam varit på det humöret hade han kunnat skjuta dem på fläcken.

Men till mig kunde de vara något friare, särskilt Uday. Han retades ofta med mig. Antydde vad han visste. Sa att han hade sett mig med Saddam. Sådana saker.

En kväll när Saddam och jag hade ätit middag och satt med varsin drink på verandan med utsikt över floden Tigris, sa Saddam att han ville ha rapporter om sin äldste son, Uday. Dem skulle jag stå för, eftersom jag stod Saddams familj nära.

Jag vägrade. Skulle jag bli spion? Vandra mellan far och son? Aldrig.

– Vi är inte släkt, Uday och jag, sa jag upprört, inga rapporter från mig.

Självklart gav inte Saddam med sig. Han hade bestämt sig. Dock ändrade han sig lite och placerade snart in mig som rapportör i sin speciella och mycket fruktade säkerhetsstyrka, mukhabarat. I stället för att jag skrev mina rapporter om Uday direkt till Saddam, skulle jag rapportera till dem.

Det gjorde inte någon större skillnad i praktiken, men för mig var det betydligt enklare på detta vis. Mitt uppdrag blev så att säga både mer normalt och mer officiellt. Det var vanligt att männen omkring Saddam Hussein betraktade mig med misstänksamhet. De såg mig som utlänning. Kvinna. Europé. Kristen. Vem var jag? Vad gjorde jag och varför var jag placerad som Udays assistent? Spion? Vän? Fiende? Vad berättade jag egentligen om dem för Saddam?

Jag minns ett möte när jag till min förfäran plötsligt upptäckte att en av mapparna på bordet bar mitt eget namn. En del av sådant som stod i mappen var uppgifter som jag själv hade lämnat. Namnen på mina barn, sjukdomar jag hade haft, min adress, min pappas namn. Sådana saker. Annat som stod i mappen var hemligt även för mig. Jag visste lika lite som någon annan i Bagdad vem som hade rapporterat om mig eller vad som påstods i rapporterna.

Ordförande vid detta möte var Uday. Övriga män tillhörde toppskiktet i kretsen runt Saddam och hans familj och jag var med i egenskap av Udays assistent. Detta var just ett sådant tillfälle när jag betraktades med stor misstänksamhet. Vad gör hon här? Varför tillåts hon lyssna?

Ingen av deltagarna i mötet hann ens börja fråga. Uday reste sig, böjde sig över bordet och nappade till sig mappen med mitt namn.

– Denna mapp tillhör min far, sa han kort.

Tystnad runt bordet. Ingen vågade protestera. Ingen ställde frågor. Saddams skugga hade fallit över rummet.

Några dagar senare när jag kom in till en av männen som hade varit med vid mötet med några papper som skulle skrivas under, backade han bort ifrån mig i låtsad fasa:

– Ut härifrån, Pari, du är elektrisk!

Vi skrattade båda. En människa kan skratta på så oändligt många olika vis. Han skämtade. Vi visste båda att i botten fanns allvar.

Ingenting var någonsin riktigt enkelt i Saddam Husseins närhet. Alla rörde vi oss som skuggor i en ständigt föränderlig labyrint. Ju längre tiden gick, desto fler var det som måste hålla sin rädsla i schack. Alla visste att Saddam hade många rapportörer kring dem som han ville följa på nära håll. Var och en lämnade sina detaljer och sedan kunde Saddam lägga ihop och forma sin egen bild. Sann eller ej, utifrån den agerade han.

Själv fick jag två kodnamn, dels Leyla, dels umm Amin, som betyder ”mamma till Amin”. Alla som arbetade för mukhabarat som rapportörer hade ett eller flera kodnamn och jag känner nu hur det darrar till i mig av rädsla, när jag berättar min mest hemliga identitet från förr.

Nu blir det många som känner igen mig. Folk som inte kände mig, men som mycket väl kände igen signaturen umm Amin.

Någon aktiv position inom det väldiga mukhabarat hade jag naturligtvis inte, men jag slapp i alla fall undan Saddams personliga uppdrag. Små skillnader kan betyda mycket när man är fånge i sitt eget liv.

Saddam litade inte på någon. Bakom mig fanns självklart någon osynlig som skrev ytterligare rapporter, så att Saddam säkert skulle veta att jag skrev sådant som var sant. Livet nära Saddam var komplicerat och det fanns stunder när jag kunde se även hans söner som offer.

Nu var det så här, att alla som arbetade inom palatsområdet hade sitt eget personliga och hemliga nummer. Sifferkombinationen fungerade som en kod när man rörde sig i de olika kontoren.

Uday hade en vän som hette Mohammad, som var gift och hade två barn och honom hade Saddam också gett order om att bevaka Uday. På något sätt hade Mohammad fått tag i Udays hemliga nummer. Med hjälp av det tog han sig in i Udays kontor, inte för att han egentligen letade efter något särskilt utan därför att Mohammad behövde ha något att rapportera till Saddam.

Men Uday hade låtit montera in hemliga kameror i sitt kontor. Därför fick Uday veta att Mohammad hade varit därinne och snokat. Det sa Uday ingenting om. Inte ens när Mohammad hade rapporterat om sitt besök på Udays kontor till Saddam kommenterade Uday händelsen.

Så en dag bjöd Uday in speciellt utvalda gäster, däribland båda mina döttrar, till en stor nöjespark i Bagdad. Alla andra besökare kördes ut och så fick Uday och hans gäster fri tillgång till allt som fanns därinne. Berg-och-dal-banor, pariserhjul och allt vad det nu var.

Plötsligt meddelade Uday att nu skulle Mohammad åka karusell. Allt annat upphörde. Bara Mohammad skulle åka karusell och alla skulle se på.

Mohammad placerades på en av karusellens hästar och sedan beordrade Uday full fart. När karusellen snurrade så fort den kunde, gav Uday order om att karusellen skulle ställas på tvärstopp.

Mohammad flög som en fågel. Sedan var han död. Ingen nämnde hans namn mer.

Saddam berättade hela historien för mig en kväll när det var bara han och jag. Saddam kunde allt oftare besväras av sin äldste sons tilltag, men ibland roades han absolut av Udays brutala grymheter. Ibland kunde det vid sådana här tillfällen vara så att Saddam hade druckit och förlorat sin förmåga att vara tyst. Det var också så att Saddam ville att jag skulle veta vad som väntade mig ifall jag inte längre stod under hans beskydd.

Att rapportera om varandra var normalt i Saddam Husseins Irak. Det är som ett mönster, kan man säga, för så gör man i diktaturer. Se på Castros Kuba, Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland, Stalins Ryssland. Samma sak överallt. Ju mäktigare ledare, desto större rädsla för vad som pågår. Grannar som rapporterar om grannar, bröder som skvallrar om bröder. Det är inte det att alla vill leva så, men det uppstår en sorts plikt eller kanske ett tvång. Människor gör mycket för att överleva.

Saddam Hussein arbetade sig upp underifrån. Han tog inte makten med hjälp av kontakter eller pengar, utan han var verkligen folkets man och hade till en början folkets stöd.

Sedan ändrade sig allt. Ju mer makt Saddam fick och ju mer ondska han spred, desto mer tvingades han styra med hjälp av rädsla. Rädslan fanns hos honom själv. Han planterade den hos sina underlydande som i sin tur spred den till folket. Så går det till, alltid samma mönster.

Varje familj i Irak har egna vredens och sorgens minnen av Saddam Husseins tid vid makten. En make som sköts. Några söner som dog i krig. Döttrar som försvann. Barn som svalt.

Alla har något att minnas med avsky. Någon att sörja. Varje gång någon knackade på dörren, tvingades man vara rädd. Vem kommer? Vem tar de? Vad händer?

Skyldig eller oskyldig spelade ingen roll. Att fråga efter orsak var meningslöst. Saddam Hussein log sitt gula leende mot vem som helst.

För att förstå det som jag berättar måste man förstå dessa villkor. Saddam Hussein var en man som inte drog sig för att mörda sin egen familj. Varför skulle han skona mig?