En tid efter min återkomst till Bagdad blev jag gravid. Det var inte planerat, men egentligen var det inte särskilt förvånande heller. Eftersom jag hade fått ett fel på sköldkörteln, hade min läkare i Bagdad nyligen förbjudit mig att använda p-piller. Min sjukdom kunde förvärras av hormoner.

Att avbryta graviditeten utan att det kom till Saddam Husseins kännedom var omöjligt. Dessutom visste jag inte om jag ville. Efter att ha brottats med insikten på egen hand i några dygn, valde jag en lämplig stund att berätta sanningen för Saddam. Jag sa som det var, att jag hade en sjukdom som innebar att p-piller inte var lämpliga för mig. Att läkarna dessutom avrådde mig från att föda barn. Saddam Hussein stelnade till:

– Tänker du ta bort barnet, Pari, kan du börja räkna timmarna du har kvar att leva!

Plötsligt befann jag mig nu i en liknande situation som Harout och Gina, då för länge sedan. Saddam Hussein ansåg det lämpligt att jag som gravid kvinna hade en man som bodde i mitt hus. Saddam skulle genast se till att jag blev gift med en man som han personligen skulle välja ut.

Att säga emot var lönlöst. Så gick det till när jag giftes bort. Min nye make var alltid artig och trevlig och han uppförde sig väl, men han dyrkade absolut inte mig utan sin uppdragsgivare Saddam Hussein. Liksom sin chef var min nye make en person som ville upp sig i världen. Han var svag för pengar och därför vill jag inte nämna hans namn i min berättelse. Risken finns att han kan vilja ha betalt för att jag säger vad han heter.

Min nye make hade gjort vad som helst för pengar. Han installerades i ett eget rum i mitt hus och försågs med välfylld plånbok. Han kunde köpa sig snygga kläder och via mig fick han vara med och vimla bland inflytelserika människor på cocktailparties och internationella mottagningar. Utåt levde vi som gifta. Inåt var gränsen tydlig: Inget sex. Inte ens en smekning över kinden. Ingen som helst fysisk närhet.

Min makes uppgift var att vara min bevakare. Att bo i mitt hus var ett jobb med behagliga sidoeffekter, men uppdraget var att rapportera allt jag gjorde till Saddam.

Skälet till att Saddam Hussein accepterade att jag och mina döttrar flyttade till Grekland var givetvis att jag var gravid. Officiellt hette det att jag skulle åka till Grekland ”på semester” och min skenmake följde med mig och barnen till Aten. Efter en tid inkallades han dock, som så många andra irakiska män, och återvände till Irak.

För mig var det en stor lättnad att komma till Grekland. Ingenting hade sagts om huruvida jag skulle återvända till Bagdad och i så fall när, så min egen plan var att stanna i Aten. Jag var tjugosex år. Mina flickor var i skolåldern och jag väntade mitt tredje barn. Kanske väntade mig ett nytt, bra liv?

Min enda oro var insikten om att graviditeten kunde bli komplicerad och likaså förlossningen. Läkarna i Bagdad hade sagt att det fanns risker både för mig och mitt barn.

Men allt gick bra. Mina döttrar sattes i grekisk skola och jag köpte mig ett litet hus för egna pengar. Sedan jag hade gått en kurs fick jag ett bra jobb som markvärdinna inom Middle East Airlines och vardagen i Aten rullade snart på. Vi levde ett lugnt liv. Min vardag var fylld av arbete, flickornas skolgång och en liten bebispojke, Konstantinos, att ta hand om.

Dagar övergick i veckor, månader och år. Jag hörde ingenting från Saddam. Barnen och jag började komma till ro i vår grekiska vardag och ibland funderade jag på att ta kontakt med Sirop. Vi hade inte talat med varandra sedan jag lämnade honom för att åka tillbaka till Bagdad och Saddam Hussein. Men jag glömde aldrig hur lycklig jag hade varit med Sirop och kanske var faran från Saddam över nu.

Vågade jag tro på det? Knappast. Skulle Sirop tro på det? Aldrig i livet.

För att flickorna så småningom skulle flyttas upp till nästa nivå i sin skolgång, krävde de grekiska skolmyndigheterna ett intyg på att de hade gått i skola i Bagdad. Flickorna klarade sig bra, det var inte det. Det formella beskedet från deras skola i Bagdad var ändå nödvändigt. Jag uppmanades av skolan att ta kontakt med irakiska ambassaden i Aten.

Det hade gått närmare tre år sedan jag lämnade Bagdad. Konstantinos föddes 1979, han var över två. Liza som är född 1971 bör alltså ha varit nio eller möjligen fyllda tio och Aliky något år yngre. Kriget mellan Irak och Iran inleddes i september 1980. Saddam Hussein hade annat att tänka på än blondiner.

*

Kriget mellan Irak och Iran utbröt sedan irakiska styrkor hade gått till angrepp på order av Saddam Hussein. Striderna upphörde efter åtta år. Då låg Irans och Iraks ekonomier i ruiner. En miljon människor hade förlorat livet. Oljeindustrin var allvarligt skadad. Gränserna låg kvar där de låg före kriget.

Ett skäl till krigsutbrottet var att Saddam Hussein trodde att Iran hade försvagats sedan ayatollah Khomeini tagit makten i Iran. Ett annat skäl var tvisten kring Shatt al-Arab, deltaområdet där floderna Eufrat och Tigris rinner ut i Persiska viken. Enligt det så kallade Algeravtalet från 1975, undertecknat av shah Reza Palavi, Iran, och Saddam Hussein, Irak, gick nationsgränsen där. Saddam Hussein ansåg dock att Irak hade missgynnats när det avtalet skrevs.

Under kriget växte Saddam Husseins internationella kontakter. Han var mån om att Irak skulle köpa vapen och flygplan av länder både i öst och väst. Han stöddes vid denna tid av USA, inte minst sedan Iran tagit amerikansk gisslan vid ambassaden i Teheran.

*

Jag närmade mig irakiska ambassaden med blandade känslor. Rädd var jag inte. Jag var faktiskt grekisk medborgare och befann mig i mitt eget land. Mitt ärende gällde intyg på att mina barn hade gått i skolan i Bagdad. Ingenting märkvärdigt. Rimligen visste ingen på ambassaden några detaljer om mitt irakiska förflutna, men den välkända oron från förr fladdrade ändå till, när jag stod i receptionen och sa mitt namn.

Måtte ingenting om mitt besök nå fram till Saddam Hussein.

Jag mottogs väl. Folk på ambassaden var vänligt nyfikna, jag förklarade min okomplicerade begäran och ingenting i vårt samtal väckte någon som helst oro. Lättnaden gjorde mig pratsam och jag berättade hur det kom sig att min grekiska familj hade hamnat i Bagdad redan på femtiotalet och nämnde även att jag hade släkt både på Cypern och i Libanon. Någon sa att irakiske ambassadören skulle ha ett cocktailparty nästkommande vecka. Ville jag inte komma dit? Vad hade jag för adress? Så skulle de skicka inbjudan?

Alla var förtjusande och jag kunde inte märka någon enda forskande blick eller ana mig till något besynnerligt tonfall.

Mitt arbete som markvärdinna på flygplatsen i Aten var oglamoröst och mitt liv som ensamstående trebarnsmamma var lika fyllt av rutiner som en sådan vardag naturligtvis måste vara. Jag tvekade en sekund innan jag svarade, men ett cocktailparty kunde väl vara trevligt? Uppenbarligen visste ingen på ambassaden vem jag var och under åren i Aten hade jag inte märkt av att någon från mukhabarat höll ögonen på mig eller att jag på annat vis stod under bevakning.

Det fanns säkert en gnutta äventyrlighet i att jag hade lust att gå på festen. Förmodligen ingick också att jag kunde sakna den glittrande samvaron med människor som hade råd, som hade inflytande, som hade betydelse. Jag hade trivts bra som partydrottning i Bagdad. Tyckt om att ha anledning att klä upp mig och få beundrande blickar.

Framför allt trodde jag att faran var över. Att Saddam Hussein hade glömt mig. Återigen skulle jag få bekräftat vad jag borde ha förstått direkt:

Saddam glömde aldrig.

Min längtan efter lite fest kostade mig dyrt även denna gång. Men när jag fick inbjudan tackade jag ja med mycket lätt hjärta, tack, jag kommer gärna!

En granne tog hand om barnen, medan jag klädde mig fin och gick på cocktailparty. Jag mottogs som inbjuden gäst bland många andra gäster, minglade runt på ambassadens vackra terrasser tillsammans med okända ambassadtjänstemän och affärsmän av allehanda nationaliteter och det ska inte förnekas att jag trivdes med att en liten stund vara tillbaka i det internationella vimmel som i så många år hade varit mitt liv. Vid något tillfälle tyckte jag att jag såg hur någon av gästerna sa något åt ambassadören med en menande blick åt mitt håll, men jag slog genast bort tanken. Jag inbillade mig. Det fanns ingen anledning till oro. Ta ett glas champagne till, viskade jag till mig själv, snart är detta slut och då återgår du till din grekiska vardag.

När jag var redo att ta avsked och skulle gå, hade ambassadören skiftat manér. Han var otroligt artig. Han insisterade på att beställa fram ambassadens bil så att jag fick skjuts hem. Han erbjöd sig även att sända över en säck ris som gåva – det irakiska riset har rykte om sig att vara av högsta kvalitet.

Jag tackade artigt nej till allt. Förändringen hos ambassadören var lika påfallande som skrämmande. Han behandlade mig plötsligt som en mycket viktig gäst, jag som nyss hade inviterats i sista stund efter att ha begärt ut lite papper om mina döttrars skolgång. De papperen hade jag fortfarande inte fått.

Dock gjorde mitt grekiska medborgarskap mig trygg och lite nyfiken var jag nog också. Vad hade ambassadören fått höra av den viskande, irakiske gästen som tydligen hade känt igen mig? Vad skulle ambassadören göra härnäst?

Nästa morgon ringde ambassadören. Han var artig men exalterad:

– Varför berättade du inte för oss vem du är?

Jag kände hur mitt hjärta började slå hårdare men ansträngde mig för att hålla rösten stadig:

– Jag är grekisk medborgare och bor i Aten med mina barn. Varför skulle jag behöva rapportera någonting alls till irakiska ambassaden? Även om jag råkar vara uppväxt i Bagdad? På vems uppdrag ställer du dessa frågor till mig?

Ambassadören svarade någonting svårtytt om att ingen eller kanske möjligen någon hade undrat. Situationen var obehaglig och det kändes som om det var bäst att avsluta samtalet. Jag bad ambassadören att snarast möjligt skicka över flickornas skolpapper och lade på.

Någon månad senare ringde ambassadören på nytt. Denna gång var han artig och allvarlig. Inget lätt flörtande, inga små skämt, inga erbjudanden om ris. Bara:

– Det har kommit ett meddelande avsett för dig. I eftermiddag kommer jag skicka en bil till din adress. Jag ber dig komma hit till ambassaden.

Vad skulle jag göra nu? Den välbekanta tröttheten från förr smög fram på nytt. Jag var inte alls fri. De senaste åren hade varit en parentes. Jag hade gjort ett stort misstag när jag trodde att jag kunde acceptera inbjudan till cocktailpartyt. Allt var som det alltid hade varit, tystnad från Saddams sida betydde fara. Jag visste ju detta. Hur hade jag kunnat glömma? Hur hade jag ens ett ögonblick kunnat tro att Saddam hade glömt att jag var gravid när jag for?

När bilen från ambassaden anlände var jag uppklädd till tänderna och redo för strid. Med mig hade jag min lille son. Väl där mötte oss ambassadörens närmaste man. Maktens värld är full av symboliska gester och jag insåg mycket väl att man behandlade mig och min son som personer med mycket hög status.

Själv var jag inte det minsta upplagd för artigheter. Tvärtom. Jag var tillbaka i min roll som en-som-tar-emot-utan-att-tackamed-hjärtat och när jag stod ansikte mot ansikte med ambassadören själv höll jag Konstantinos hårt i handen och sa:

– Nå? Vilket är meddelandet? Vad vill Saddam Hussein?

Ambassadören såg förvånad ut.

– Jag vet vad som händer, avbröt jag hans funderingar, låt mig nu se brevet.

Ambassadören betraktade mig tyst medan jag öppnade kuvertet och läste:

Parisoula Lampsos och hennes tre barn måste komma tillbaka till Bagdad. Detta ska ske inom tre dagar från nedanstående datum. / Saddam Hussein

Chocken var obeskrivlig. Jag började darra i hela kroppen och min son klängde ängsligt. Jag lyfte upp Konstantinos och ansträngde mig för att inte visa ambassadören hur omskakad jag kände mig. Inom tre dagar? Jag såg ambassadörens blick och förstod att han var illa till mods. Saddam Hussein krävde handling. Nu! Men ambassadören insåg problemen. Jag var grekisk medborgare. Vi var inte i Irak. Det skulle inte gå att ge mig order riktigt hur som helst.

Tre dagar? Saddam måste ha blivit galen. Mitt hus i Aten? Mitt arbete? Mina möbler, mina barns skolgång … kunde jag vägra att åka? Vad skulle han göra då?

Vilka släktingars liv skulle plötsligt vara i fara?

Mitt i allt detta kände jag ett stråk av kvinnlig fåfänga. Irak brann, men det gjorde sannerligen även Saddam Hussein. Jag hade velat att han skulle bli besatt och det hade han blivit. Saddam Hussein hade tagit makten över mitt liv ännu en gång, men uppenbarligen hade jag också kvar min makt över honom.

– Allt som du äger här i Grekland kommer tas om hand av mukhabarat, sa ambassadören nervöst.

Det var nästan som om han förstod vad jag stod och tänkte.

– Kom tillbaka hit imorgon med ditt grekiska pass och tala bara om för oss vad du vill ha gjort. Resten sköter mukhabarat.

Jag rös. Att ta emot hjälp av Saddam Husseins speciella säkerhetsstyrkor var som att erbjudas stöd av djävulen. Just nu hade mukhabarat uppenbarligen order om att behandla mig väl. Om jag inte visade min uppskattning?

Skulle de döda mig.