Nästa dag kom jag tillbaka till ambassaden, denna gång utan min son. Fortfarande röjde jag inga känslor, men när den ene av de två männen från mukhabarat begärde att få mitt pass, hörde jag plötsligt hur hjälplös jag lät:

– Varför? Utan mitt pass kan jag inte resa någonstans!

Mannen ryckte på axlarna. Han lydde order. Vad brydde han sig om mig?

Jag lämnade ifrån mig passet. Mina tre barn fanns inskrivna i mitt pass, eftersom de var under femton år och reste i mitt sällskap. Jag nickade utan att protestera, när han sa att natten före avresan måste jag och barnen sova på ambassaden.

– Som ambassadörens personliga gäster, log han.

Jag förstod innebörden. Nu var jag åter Saddams fånge.

När jag kom hem igen var jag som död. Så kraftlös och utan hopp som i det ögonblicket hade jag inte varit på många år. Varje steg jag tog var som att lyfta ett berg. Resignation är ett för svagt ord för att beskriva min känsla i den stunden, det var snarare som om livet självt ville upphöra. Barnen var hungriga, men jag kunde inte förmå mig till att gå ut i köket. Jag ringde till en restaurang och bad dem skicka hem mat. Fakturan skulle komma senare, den kunde mukhabarat gott få ta hand om. Barnen blev oroliga.

De tjatade på mig och ville veta vad som var fel.

– Vad har hänt, mamma, är du sjuk?

– Ät nu, låt mig vara ifred. Jag måste få sova.

Ja, jag hade kunnat ropa på hjälp. Ja, jag hade kunnat vägra följa med och ja, jag hade kunnat vägra lämna ifrån mig mitt grekiska pass. Visst. Absolut.

Men bara om mitt liv hade varit normalt. Bara om jag hade varit äldre och haft den erfarenhet som jag har idag och bara om jag hade varit mindre rädd för konsekvenserna.

Jag visste vad som hände dem som trotsade mukhabarat. Jag var dessutom ung och hade utsatts för hot tidigare. President Saddam Hussein var inte att leka med och glöm inte att jag var ensam om ansvaret för tre små barn.

Det fanns säkert en massa olika saker som jag hade kunnat göra om inte om hade varit. I min verklighet såg allt annorlunda ut. Hade jag inte lytt ambassaden och ordern från mukhabarat hade mina släktingar mördats. Jag visste hur det var i Bagdad med Saddam Hussein som president. Människoliv betydde ingenting.

Men skulden för allt som skedde placerade jag som vanligt hos mig själv. Jag förbannade den dag när jag hade accepterat inbjudan till ambassadörens cocktailparty. Hur kunde jag vara så dum?

På morgonen kom en bil och hämtade mig och barnen till irakiska ambassaden. Vi behandlades hövligt men bestämt och man meddelade att nästa morgon skulle vi flygas till Bagdad:

– Du och barnen får enbart tala arabiska med varandra på flygplatsen och under resan. I passkontrollen säger ni ingenting.

Självklart undrade mina barn. Självklart talade jag lugnande till dem och försäkrade dem om att när de väl kom till Bagdad skulle allt vara bra. Men jag behövde inte övertyga mina döttrar och min lille son på samma sätt som kanske många västerländska föräldrar måste göra. Mina barn var inställda på att göra som jag sa. Jag hade uppfostrat dem som jag själv hade lärt mig av mina föräldrar, att barn ska lyda. Att mamma vet hur det ska vara och mamma vet bäst:

– Vårt liv i Aten kommer bli svårt. Det är bättre för oss i Bagdad.

Mina barn accepterade tillitsfullt vad jag sa till dem. En vuxen hade med all säkerhet ifrågasatt mina ord. Ett blodigt krig pågick för fullt mellan Irak och Iran. Hur skulle vårt liv kunna bli bättre i Bagdad?

Följande morgon körde man oss till flygplatsen. En ambassadtjänsteman skötte samtalen med personalen i passkontrollen, medan jag och barnen höll oss i bakgrunden. Den grekiske gränskontrollanten var misstänksam:

– Alla har ju grekiska namn, sa han.

Jag såg på honom. Tala var omöjligt, det hade mukhabarat förbjudit mig. Men tänk om den grekiske mannen i tullen kunde läsa mina blickar? I så fall kanske mardrömmen kunde ta slut? Att jag och barnen stoppades vid gränsen kunde väl inte ens Saddam lasta och bestraffa mig för?

Den grekiske tjänstemannen tvekade. Kön bakom oss växte medan han kallade till sig kollegor för att samråda. Dittills osynliga medlemmar av mukhabarat närmade sig och den irakiske ambassadören själv engagerade sig i samtalen. Min son ryckte mig i kläderna och viskade någonting på grekiska. En av de irakiska männen gjorde en otålig gest att jag skulle hålla pojken tyst.

Problemet var att jag inte hade något pass. Det var detta som diskussionen handlade om, grekerna ville inte släppa igenom mig utan godkända resehandlingar. Irak var ett land i krig, det fanns regler. Jag och barnen skulle skickas tillbaka om vi inte medförde pass.

Än i denna dag förstår jag inte hur irakierna fick igenom mig. Någon mutades? Eller hotades?

Jag har ingen aning. Det jag vet är att de grekiska tjänstemännen svek.

Plötsligt föstes jag och barnen skyndsamt genom spärren och följdes ombord på planet av mukhabarat. Innan männen lämnade oss, gav de mig en sifferkod. Vid ankomsten skulle jag mötas av en speciellt informerad tjänsteman. Honom skulle jag ge denna kod. Därmed skulle barnen och jag passera in i Irak utan problem.

När vi kom till passkontrollen i Bagdad sa jag lydigt koden, som jag hade blivit tillsagd. Mannen såg oförstående på mig:

– Vad betyder de där siffrorna? Varifrån kommer du och barnen? Från Grekland? Utan pass? Utan irakiskt visum?

Mina försök att förklara gjorde passkontrollanten enbart irriterad. Han skakade på huvudet, kallade till sig några säkerhetsvakter, gav några snabba order och sedan fördes vi bort. Jag och barnen låstes in i ett kalt rum på flygplatsen och där satt vi.

Särskilt orolig var jag inte. Hade mukhabarat haft order om att eliminera mig, hade de kunnat ordna det på ett enklare vis än att först flyga mig till Bagdad. Jag kunde lugna mina barn och säga att snart skulle de komma och låsa upp dörren. Men mitt hjärta var tungt som bly. I grunden var det alltid min skuld att mina barn tvingades till ideliga uppbrott.

Jag minns inte hur länge vi fick vänta. Det kan ha gått någon timme. Sedan låstes dörren plötsligt upp.

Utanför stod den olycklige tjänsteman som hade informerats om koden och om vår ankomst. Uppenbarligen hade han tagit paus och råkat vara borta just när vi anlände. Mannen var så rädd att händerna skakade. Han överföll mig med ursäkter, tiggde och bad att jag inte skulle berätta vad som hade hänt för hans chefer.

Jag förstod varför. Misstag som hans bestraffades hårt. Efter att ha levt i Aten i några år hade jag nästan glömt den ständigt närvarande rädslan bland människor i Bagdad och vid anblicken av den halvgråtande passkontrollanten tog mina krafter slut. Intill döden trött höll jag mina barn nära intill mig:

– Jag ska inte skvallra, sa jag. Kanske någon annan rapporterar, men jag säger ingenting. Du behövde säkert ta paus och dricka ditt te. Lugna dig.

Mannen sa tacksamt att nästa morgon klockan åtta skulle jag och barnen infinna oss på passkontoret, men nu skulle vi åka hem. Jag nickade. Nyss var jag i Grekland med en lugn, västerländsk vardag, här stod jag nu i stället och höll om mina gråtande barn. Det höll faktiskt på att bli för mycket för mig.

– Vi ska äta god irakisk mat ikväll, sa jag tröstande till mina barn. Kommer ni ihåg hur gott riset här kan vara?

Själv tänkte jag dock mindre på ris än på mina sömntabletter i lådan bredvid sängen. Jag hoppades intensivt att de låg kvar.

Maken som Saddam hade försett mig med stod och väntade på mig och barnen när vi kom ut från flygplatsen. Hans uppdrag var att ta oss tillbaka hem.

Att komma tillbaka till mitt hus var en så egendomlig upplevelse. Det var som om jag aldrig hade varit därifrån. Allt fanns kvar. Möblerna jag hade valt med sådan omsorg, mina silkesvävnader och mattor. Tjänstefolket hälsade välkommen, barnsköterskan fanns på plats, Yosef stod i köket och trädgården var prydlig och välskött. Flickorna sprang runt och var glada över att känna igen sig. Lille Konstantin betraktade förundrad turturduvorna och lyssnade nyfiket till våra papegojor som bara sa fula ord.

Motvilligt kände jag ett stråk av lycka över att vara tillbaka i mitt eget hem. Allt i detta hus rådde jag över, allt hade jag själv valt och trädgården var min alldeles egna oas. Alla buskar och träd, som hade varit små när jag lämnade Bagdad för att åka till Grekland och föda min son, var nu stora. Jag betraktade dem med kärlek, kände den välbekanta doften av gardenia. Hur livet i övrigt än tedde sig så var detta hus i Bagdad mitt. En befriad zon. Hur avlyssnat det än var och hur bevakad jag än var, så var detta Hemma. Här fanns bara barnen och jag. Och våra hundar.

Muslimer tycker vanligen inte om hundar, de anses lika orena som grisar, men Saddam var ingen ortodox muslim. Han både drack whisky och gillade hundar och att jag ville ha hundar omkring mig var inte något problem.

Vi hade till och med valpar en gång i mitt hus i Bagdad, nio stycken. De var så fina att en av dem gick som gåva till en prinsessa i Dubai. Det var en italienska som arbetade för Unicef som förmedlade kontakten den gången. I Bagdad pågick alltid affärer och det var inte bara olja och vapen som mer eller mindre obemärkt passerade Iraks gränser.

Mina sömntabletter låg kvar i sin låda och jag hade sovit gott. Först när morgonen grydde var den gnagande oron tillbaka. När skulle Saddam höra av sig? Vilket humör skulle han vara på? Vad ville han?

På passkontoret möttes jag av idel artiga män i uniform. De gjorde honnör när jag steg innanför dörren och tilltalade mig artigt berömda irakiska syster.

Jag rörde inte en min, viss om att det pågick något fuffens:

– Varför ville ni att jag skulle komma hit?

Jag erbjöds en stol och något att dricka. All denna översvallande artighet gjorde mig bara ännu mer misstänksam. En av de uniformerade männen räckte med en bugning över mitt nya, irakiska pass och förvåningen måste ha synts i mitt ansikte. Vad var detta? Var jag plötsligt irakisk medborgare? Var fanns mitt grekiska pass?

Jag bläddrade i passet. Namnet var felstavat. Mitt födelsedatum var också fel. Allt var fel. Jag betraktade tyst mitt porträtt i passet.

Vem var jag egentligen? Vem hade jag blivit? Var detta jag?