Som vuxen har jag inte varit en kvinna med nära väninnor. Det har säkert gjort mig mer ensam, men kvinnor väntar sig ofta förtrolighet och möjligheten till sådan öppenhet har jag inte haft. Det har varit lättare för mig att relatera till män. Män umgås på ett annat sätt. Jag har förstått dem och de har gärna sökt mitt sällskap. Män tycker om kvinnor som lyssnar och jag lärde mig tidigt att tiga.

Ju längre tiden gick, ju mer komplicerad tillvaron blev och ju äldre och mer inflytelserika Saddams söner blev, desto mer benägen blev jag att medvetet undvika att lägga på minnet vad männen i min närhet sa till mig. Saddams äldste son, Uday, var min chef och hälsade ofta på i mitt hem. Även Qusay, näst äldste sonen, kom och gick som barn i huset och i min situation hade det kunnat få katastrofala följer om jag hamnade i stridszonen mellan Saddam och hans söner.

Uday och Qusay visste att jag talade med deras far. Saddam Hussein visste naturligtvis att jag träffade hans söner. Alltså blev jag en som ingenting hörde, ingenting såg, ingenting visste. Jag ville leva, eller hur?

Över huvud taget ville jag på alla sätt undvika att leverera svar på Saddam Husseins frågor om dem som jag träffade. Han såg fiender överallt, inte minst bland dem som stod honom närmast och som han själv hade försett med höga positioner. Saddams tanke var aldrig att dela inflytande med män han litade på, planen var att samla all makt hos sig själv via nära släktingar. Det är så en klan fungerar. Ledaren sitter i toppen av en pyramid. Ju mer makt Saddam Hussein erövrade för egen del, desto större blev hans behov av att i detalj kontrollera sin omgivning.

Saddam Hussein frågade mig aldrig direkt vad hans söner brukade tala om. Att visa mig att han inte visste hade varit liktydigt med att visa svaghet. Frågorna kom och jag var på min vakt, men de låg inlindade i konversationen.

– Hade ni trevligt igår kväll, vilka var där? Mina söner var där förstås, talade du med dem?

– Dina söner talade självklart med varandra, habibi. Du vet hur det är, de berättar förstås ingenting för mig.

Detta var både sant och osant. I sådana latent livsfarliga stämningar som jag levde i under många år, måste man lära sig att höra utan att lyssna. Att köpa utan att sälja. Att veta utan att förmedla. Det handlade om överlevnad. Jag kände till många kvinnor och män som försvann. Plötsligt var de borta och syntes aldrig mer till. Bästa sättet att skydda sina närmaste var att inte berätta någonting.

Kanske var jag speciellt medveten om villkoren, eftersom jag var ensam med mina tre barn. Om något skulle hända mig, vilket jag visste var en högst påtaglig risk i varje ögonblick, kunde barnen inte pressas till att berätta. Min kunskap borde inte vara deras. Det var bäst för dem att veta så lite som möjligt.

Själv tilltalade jag oftast Saddam med smeknamnet habibi, vilket är det vardagliga arabiska tilltalsordet för älskling eller käraste. Ordet är vänskapligt snarare än kärleksfullt, ungefär som dear på engelska. Jag kallar alla för habibi, det är mitt sätt. Men att jag kallade just Saddam för habibi var någonting speciellt. Att jag tilläts göra det var ett tecken på att vi stod varandra nära. Inte många hade den relationen till Saddam Hussein att ordet föll sig naturligt att använda.

Hur vi umgicks, berodde helt och hållet på vad Saddam behövde för ögonblicket. Jag kunde ha olika roller olika dagar, precis som vilken god hustru som helst, kan man väl säga. Jag kunde vara Saddams mamma, hans syster, hans vän, hans älskarinna … sådant som de flesta kvinnor känner till. Allt var ganska normalt, bortsett från att situationen i sig inte alls var normal.

Kärlek visste inte Saddam Hussein vad det var, hans uppväxt var inte sådan. Själv hade jag fått desto mer kärlek under min uppväxt och det gjorde mig stark. Det är svårt att peka på en enskild faktor som förklarar varför vårt förhållande varade länge, men till någon del handlade det även om makt. Jag hotade aldrig Saddams position, krävde till skillnad från hans släktingar ingenting och förväntade mig ännu mindre.

Under den sista perioden av vårt långa förhållande, blev Saddam mer och mer misstänksam, även mot mig. Jag fick alltid vara mycket noga med att understryka mitt underläge i förhållande till honom. Det handlade om att överleva och varningsklockorna ringde när han plötsligt kunde fråga mig:

– Vem är du, Pari, vad vill du egentligen? Vad är du ute efter?

– Habibi, jag är en mycket enkel kvinna, det vet du. Berätta du i stället. Det är du som har gjort mig!

Då skrattade Saddam. Ingen visste bättre än han hur stark jag var. Hur bra jag var på att inte visa min rädsla.

Saddam tyckte också om mitt sätt att tala. Min arabiska är perfekt, jag är ju uppväxt i Bagdad. Men jag har en aning av europeisk accent i mitt uttal, eftersom båda mina föräldrar var greker och vi talade grekiska hemma. Den lilla accenten gjorde Saddam lycklig:

– Prata på, sa han förtjust, tala mera!

Jag var bra på att få Saddam att skratta, jag kunde ibland få honom att leka en liten stund. Det tyckte han om. Jag kunde springa tvärs över rummet och kasta mig upp i hans famn så han måste lyfta upp mig, jag kunde springa ut på gräsmattorna och få honom att jaga mig tills vi föll ihop i en flämtande, skrattande hög, precis som glada barn. Jag knuffade Saddam i poolen och jag kastade en badboll i huvudet på honom. Sådana saker. Jag gjorde honom lycklig. När andra hukade inför hans Jag är Saddam, kunde jag blinka åt honom och säga:

– Ja, du är Saddam. Jag är Parisoula!

Det roade honom. Han tyckte om mitt motstånd, för jag var ändå alltid hans ägodel:

– Innan jag dör ska du också dö. Du ska aldrig tillhöra någon annan.

Män som ser till att alla i deras närhet krälar och lyder vill givetvis ha sitt liv på det viset. Men ju mer det kryps och fjäskas, desto större blir också deras behov av någon som skojar lite och säger emot. Så tror jag att det är. Annars blir det för tråkigt och kanske även lite farligt. Till synes svaga människor kan ha många sidor. De kan bli fruktansvärt starka om de ges minsta tillfälle att ge igen.

Med åren kom Saddam och jag att ha en gemensam minnesbank. Han blev förvisso allt sjukare i sina tankar och han var en skoningslös mördare, likafullt var även Saddam Hussein en människa. Alla människor letar en fristad i sitt liv och mitt öde blev att vara en av dem som gav Saddam lugn. Detta blev mitt öde. Jag förbannar den dag vi möttes.