År 1984 började Saddam Hussein utfärda speciella idkort, en sorts personliga VIP-pass som skrevs under av inrikesministern. På arabiska hette det att id-kortet ställts ut efter beslut i ”revolutionens styrelse”, men de orden betydde ingenting i praktiken. Vem som skulle få eller inte få ett sådant speciellt idkort var helt och hållet Saddams beslut. Jag hade ett sådant kort och tvekade inte att använda mig av det för att ta mig fram.

Ju längre jag vistades i maktens närhet, desto mer tog jag efter maktens män. Jag förde mig som om jag var osårbar, jag såg på dem jag talade med och vek aldrig undan blicken. Jag gjorde som de, betedde mig som de och jag såg att det fungerade. Trots att jag var kvinna. Den som visar sig stark kommer accepteras som stark.

Att kunna bete sig så att man möts med respekt kan vara användbart, men när jag kom till Irakiska olympiska kommittén och placerades nära Uday, blev det istället irriterande och opraktiskt. Varje gång jag kom till ett möte, passerade medarbetare i en korridor eller deltog i ett samtal var det som om jag hade Saddam Hussein stående bakom ryggen. Hans osynliga närvaro var mer påtaglig än min högst konkreta.

Jag är normalt inte alls en sådan människa som man blir rädd för och jag bestämde mig för att visa medarbetarna i huset att jag var en vänlig och professionell person. Först arrangerade jag ett stort te-party dit alla var välkomna. Sedan ansträngde jag mig medvetet för att vinna över allihopa på min sida. Jag lyssnade vänligt på var och en av dem som hade problem och hjälpte dem gärna att lösa dem.

Detta tog både tid och kraft, men har jag väl bestämt mig för något så är det svårt att stoppa mig. Jag var nöjd varje gång jag kunde hjälpa någon, för jag ville verkligen inte komma till mitt arbete och mötas av rädsla.

En dag när jag som vanligt kom till mitt kontor, satt det en lapp på min dörr. På den stod det ”Hjälpbyrå”.

Jag blev livrädd. Min första tanke var att jag hade förflyttats och att någon annan hade fått mitt kontor. Vad skulle hända med mig?

Inne på mitt rum blinkade telefonsvararen och Udays röst meddelade:

– Ring mig.

Det visade sig att mina ansträngningar att bli vän med personalen hade rapporterats till Saddam Hussein.

– Min far och jag ser att du har tid för alla andra i hela palatset. För min far vet jag att du har tid, men jag är din chef. Har du någon tid över för mig?

Jag skrattade högt, delvis av lättnad över att jag inte hade hamnat i gruppen för utgångna. Expired. Uday lät som ett missnöjt barn och jag svarade:

– Jag hjälper dem som ber mig om råd. Det gör aldrig du, habibi!

Den som ser mig idag kan aldrig föreställa sig vilka enorma summor jag en gång förfogade över och lika raskt gjorde av med. När mina döttrar blev lite äldre och skulle ha party, ringde jag någon kontakt som jag visste hade de mest exklusiva plaggen och bad att få hem ett urval klänningar så mina döttrar kunde välja. Tvåhundra eller trehundra gäster var normalt på sådana fester och samma sak gällde när min son blev stor och skulle ha fest. Ville han hyra in sig på en exklusiv klubb, betalade jag för det. Bara det bästa var gott nog åt mina barn och medan befolkningen i Irak dignade under långvariga krig och framväxande misär levde vi som ingick i kretsen runt Saddam Hussein i överdåd.

Jag var fast besluten att ge mina barn vad jag själv hade fått i deras ålder. Jag tjänade bra med pengar och under perioderna med International Bagdad Fair arbetade jag ofta mot kommission. Det var en bisarr tid på många sätt, men människor är formbara. Den som lever i fattigdom vänjer sig, men det gör även den som omges av ofattbar lyx. Om allt i livet är onormalt kommer det onormala efter en tid att bli det normala. Så är det med oss människor.

Mycket länge vaknade jag varje morgon i en sorts förvåning över att jag fortfarande levde. Även detta blev en vana. Och än i denna dag kan jag ibland vakna om natten och känna tvivlet bubbla upp ur den påtagliga skräck som var min vardag mycket länge:

– Är Saddam verkligen död?

Det är normalt att en kvinna får pengar av sin man och i den stora villan där Saddam och jag brukade träffas, fanns ett kassaskåp fullt av dollarsedlar. Alla dessa pengar skulle jag betrakta som mina. Tjocka, prydliga buntar. Ibland öppnade Saddam skåpet. Varje gång vände han sig om:

– Du har inte rört dina pengar, shaqra!

Sant. Jag rörde aldrig pengarna i det skåpet och det irriterade Saddam.

– Jag vill inte höra att du behöver någon annan än mig!

– Aldrig, habibi. Det vet du.

För mig var det väsentligt att tjäna mina egna pengar. Med pengarna som mitt arbete bringade in, köpte jag vad mina barn behövde.

Gåvor var en sak. Jag tog emot vad Saddam ville ge mig. När det gällde mina pengar handlade det om principer.

Saddam tyckte om att förstöra. Det var en njutning för honom. Som mycket ung var jag trädgårdens vackraste blomma och han plockade mig i sin lust att förstöra det finaste som fanns. Det var han som behövde mig, inte tvärtom.

Jag vill att de ska förstå detta, de som kallat mig ”Saddams älskarinna” eller ”Saddams mätress”. Jag tycker inte om de orden. De förnedrar mig. Jag hade alltid min familj och mitt arbete. Saddam Hussein var aldrig hela mitt liv. Jag kunde ha tagit emot pengar av honom, men det gjorde jag inte. Mitt privata liv var mitt, inte hans.

Längre än så kommer jag inte. I Irak var vi alla Saddams soldater.