En kvinna måste veta hur hennes man beter sig. Hon måste lyssna och se. Hon måste lära sig hur han är. Vad han vill. Det är olika med olika män, men en kvinna måste lära sig den man hon lever med och det blev mitt öde att lära mig Saddam. Han kunde komma in och vara mycket arg. Jag frågade ingenting. Jag väntade, jag kände efter.

Han tyckte om att sitta och se ut över floden och det fanns kvällar när detta var allt. Tystnad och floden och mig i närheten. Ingenting mer. Saddam kunde vila från sina fruar, sina söner, sina döttrar, sina fiender, sina strider och konflikterna i politiken … allt som tyngde i hans liv.

Det fanns kvällar när jag väntade länge innan jag sa ett endaste ord. Jag lät honom vara ifred. Saddam hade alltid stora problem. Han fick rasa ut om det var det han ville, han fick sitta med huvudet i mitt knä om det var det som krävdes. Jag frågade ingenting. Möjligen undrade jag om han ville ha lite whisky.

Efter middagen, när allt hade lugnat ner sig, mycket sent, kunde jag fråga Saddam vad som hade hänt. Ifall han ville berätta. En man som är hungrig och upprörd är knappt tillräknelig, så en klok kvinna låter mannen äta innan hon pratar. Hon pysslar med mannen som sitt barn, för många män är som upprörda barn när de kommer hem. En klok kvinna väntar och den som vill överleva i närheten av Saddam Hussein måste vara mycket klok.

Jag lärde mig mycket av min mamma. Hon sa alltid att väntan är kvinnans uppgift i livet. Ibland är det gott det man väntar på. Den som väntar kan få vänta mycket länge. Rätta ögonblicket kommer när det ska. På mig väntade visserligen inget gott, men det onda kunde göras mindre ont genom att jag inväntade den rätta stunden.

När Saddam var död kom det fram många kvinnor som ville berätta att de hade haft relationer med honom. Jag skrattade när jag såg dem. Saddam hade aldrig intresserat sig för dem, de var alla dåliga kvinnor. De var stolta över sin relation med Iraks president. Jag är inte alls som de, för jag är sorgsen över att Saddam tog över mitt liv.

Saddam Hussein var mycket förtjust i att jaga. Bara män jagade, men kvinnor kunde följa med och delta både i jakten och i umgänget efteråt och det gjorde jag ofta. Saddam tyckte alltid om mat som grillades utomhus, kött eller fisk. Han drack gärna rosévin, gärna det portugisiska Matéus, men helst skulle det vara amerikansk whisky. Och kubanska cigarrer.

Minst någon gång i månaden anordnades stora jakter, som mest liknade väldiga safaris, med lyxigt inredda tält. Att delta i Saddam Husseins jakter var som att bo på hotell mitt ute i vildmarken, med elegant inredda rum och tjänstefolk och kökspersonal. Detta var presidenten och hans söner som roade sig, så ingenting fick fattas.

Fasan ansågs som rent och gott kött, men ingenting var som köttet från gasell. Den nya irakiska överklassen samlades gärna till jakter som avslutades med att man festade på sådant kött. Det var inte utan symbolik, för gasellen är ett djur som man skriver dikter om i arabvärlden. Dess ansikte liknas ofta vid en kvinnas och dess blick beskrivs lika djup som en brunn. Gasellen skriker som en människa och det berättas i sagorna att den gråter i dödsögonblicket.

Jag svär, jag har sett gasellens tårar. Sorgen i det djurets ögon, jag brast själv i gråt.

Det tyckte Saddam var roligt. Grät jag för ett djurs skull? Saddam storskrattade och jag hatade honom. Saddam kunde ibland dricka för mycket whisky, det fördunklade hans hjärna och gjorde honom otrevlig. Men detta kunde jag inte säga något om. Jag torkade mina tårar och skrattade med resten av sällskapet, medan hatet brände mitt hjärta.

Dock åt jag inte gasell mer. Det irriterade Saddam. Jakterna var enorma arrangemang, massor av rika människor som roade sig med att döda och äta och från grillen bjöds alla tänkbara sorters kött. Det var lätt för mig att välja något annat än gasell, bara jag höll mig åt sidan från Saddams blickar. Varje gång jag satt med min tallrik på festen efter en jakt vände sig Saddam till mig:

– Åt du gasell?

– Ja!

– Du fick säkert bara en liten bit, nu ska jag ge dig en riktigt fin bit …

– Nej! Jag är proppmätt!

Det blev ett spel. Att jag inte åt gasell var ett spel och silverflaskan med whisky var också ett spel. Saddam visste att jag inte tyckte om att han drack mycket. Han visade mig att det struntade han i. Jag visade honom att jag visste vad han ville. Han fick gärna tro att jag även lydde.

Det hände att jag tog med mig mina barn till picknicken som alltid ingick i jaktutflykterna. Normalt hade jag inte med mig min hund, för Uday ville inte se hundar i sin närhet sedan hans egen hade dött. Vid något tillfälle hade emellertid både hunden och barnen fått komma med. Hunden skulle stanna i vår Range Rover.

Hur det nu var, så hoppade hunden ut när något av barnen öppnade bildörren. Konstantinos kan ha varit sju eller åtta år när detta hände. Han slängde sig ur bilen och började springa efter hunden medan han ropade:

– Kom hit! Kom tillbaka!

Just då kom Saddam Hussein gående. Han blev stående. Såg ömsom på mig och ömsom på min son. Det var nyfikenhet och värme i hans blick och detta var ett mycket kort men för mig betydelsefullt ögonblick.

– Gillar du att jaga? frågade han min son Konstantinos och slängde åt honom ett gevär.

Konstantin nickade och tog emot. Sedan tackade han för gåvan och sprang tillbaka till mig.

Att jaga var normalt i släkten Hussein. Att kunna hantera skjutvapen ingick som en självklarhet i pojkarnas uppfostran sedan tidig ålder. Jag glömmer aldrig den gången vid en jakt när Mustafa, Qusays då femårige son, uppmanades att skjuta prick på sin fars livvakter. Qusay hade gett fem livvakter order om att radda upp sig framför sonens gevär. Han och alla andra i sällskapet höll på att skratta ihjäl sig medan lille Tufa, som han kallades, sköt skott på skott. Livvakterna kunde inte vägra. De tvingades hoppa som stora apor än hit, än dit för att inte träffas av kulorna från femåringens gevär.