Saddams äldste son, Uday, våldtog min dotter. När Liza berättat det för mig föll jag på knä framför henne och höll om henne som det barn hon fortfarande var:
– Vad ska jag göra? Säg vad du vill att jag ska göra, jag lyder. Ska jag döda honom, är det vad du vill? Ska jag döda honom, Liza, tala med mig!
Liza teg. Hon satt stelt tillbakalutad i sin stol i veckor utan att tala. Hon ville inte gå i skolan, inte äta. Varje dag tog jag på henne. Mina helande händer måste driva ut Udays onda beröring.
Den torra gråten sliter dig i bitar. Därför ville jag att Liza skulle nå fram till sina tårar, för tårar sköljer ut och gör rent. Min dotter rörde sig inte, hon grät inte. Jag trodde nästan att Uday hade förstört henne, men varje dag masserade jag Liza och ropade åt henne att hon var vacker och ren. Att hon inte hade något att skämmas över. Jag lyfte henne ur stolen och satte oss båda på golvet. Där gungade jag min dotter medan jag kysste henne:
– Du kommer att förälska dig, du kommer att gifta dig med en man du älskar, ditt liv kommer bli bra, du kommer att kunna glömma detta …
Vad annat kunde jag göra? Liza var sexton år och jag kände att historien upprepade sig. Mig hade Saddam hittat med hjälp av sina spioner på klubben där mina föräldrar trodde att jag var i trygghet. Uday hade sina spioner ute i flickskolor och på de förnämsta klubbarna i Bagdad. Uday tyckte om att ställa upp flickor i rad och peka, så han krävde att spionerna skulle leverera minst tio flicknamn om dagen. Han fick som han ville. Inte ens en människa som har en omöjlig uppgift vill betala med sitt liv. Uday sa:
– Tio om dagen ska jag ha att välja på, annars dör du.
Det fanns de som dog. Uday var som sin far, hade alltid pistolen till hands. Andra spioner kom snart i stället och de flesta av dem hade levererat sin syster eller sina egna döttrar om så krävdes. Ingenting är människor kärare än livet.
Så jag såg mönstret upprepa sig från min egen tonårstid. Men där jag hade haft en trygghet i min familj och behandlats med ömhet av Saddam, hade Liza blivit brutalt attackerad. Hon blödde mycket. Sedan kom hon hem från sjukhuset. Och satt stilla. Dag efter dag.
Jag hade sköterskor hos henne. Jag gick till mitt arbete varje dag, samlade ihop mina viktiga mappar och vandrade med dem som jag skulle. Jag var professionell, familjeproblemen stannade hemma.
Mitt problem var att Uday inte bara var Saddams son. Han var även min chef. Uday var van vid att kunna skämta med mig och vad honom anbelangade hade ingenting hänt.
Men jag ignorerade honom. Jag hälsade inte, jag talade inte med honom, Uday fanns inte. En dag föste Uday otåligt in mig i sitt rum och stängde dörren:
– Säg någonting! Tala!
Jag såg på Saddams äldste son för första gången den dagen och kunde bara se min dotters våldtäktsman.
– Nej, jag talar inte med dig, sa jag, för du är inte mänsklig. Du finns inte. Jag talar med människor, inte med ingenting.
Sedan öppnade jag dörren och gick.
Uday kom efter mig, rasande. Jag visste både vem jag var och vem jag kunde gå till:
– Jag ska berätta vad som hände för din far.
Det gjorde jag inte. Män och deras söner håller ihop. Jag visste att om jag berättade för Saddam vad Uday hade utsatt min dotter för, skulle han förvandla sin son till en snara och strypa mig med den. Så var det. Jag skulle försvinna. Hur skulle det i så fall gå för Liza och min andra dotter, Aliky? Vem skulle ta ansvar för deras bror, Konstantinos?
Uday tilläts tro att han var annorlunda, därför att hans far hette Saddam Hussein. Eftersom jag råkade finnas i Udays närhet, måste även jag tro att Uday var annorlunda. Det krävde han.
Därför måste jag tänka noga. Jag kunde inte nå Uday med min hämnd, för han hade makt nog att förgöra både mig och mina barn. Även om Saddam straffade honom för min skull, skulle straffet drabba mig. Detta visste jag. Alltså sa jag ingenting och höll min dotter nära intill mig. Vad annat kunde jag göra?
Jag var ensam kvinna i en värld av män, och en kvinna måste tänka mer på konsekvenserna än på sin lust till hämnd. Gör männen fel är det ändå kvinnorna som måste bära skammen. In på min egen kropp visste jag detta.
Samtidigt, så enkelt var det ju inte heller. Varje land med en sträng moral har en undre värld. Där förekommer allt som är förbjudet. Så var det i Irak också, men skillnaderna blir tydligare i en tid när många blir mycket fattiga och några få samtidigt blir mycket rikare än förut. I Iraks undangömda värld fanns allt. Fri sex, otrohet, alkohol, dyra kläder och allt i lyxväg som de rika människorna kunde vilja ha. I den rika delen av mänskligheten tror man gärna att man är annorlunda. Så är det inte. Eliten skaffar sig bara möjlighet att komma åt sådant som många gärna skulle vilja ha. Om de kunde. Om de fick. Om det inte fanns så många regler som de måste lyda.
Varje revolution, även Saddams, faller på den rundgången. När eliten har bytts ut kommer det snart en annan elit som missbrukar sina privilegier.
För mycket pengar och för mycket makt förstör människor. Men rättvisan finns. Vi måste alla möta vår Gud en dag, för vi måste alla dö.
På kvällarna gick Uday gärna till olika nattklubbar i Bagdad. Han ville inte vara ensam med sina livvakter utan han ville ha med sin bror, Qusay, plus ett par vänner och gärna även en kvinnlig bekant. En av dessa som skulle följa med var ofta jag. Egentligen hade jag velat slippa, men Udays order var min lag.
Vart vi än gick vågade männen knappt ens titta på mig. Så mycket som en antydan om uppskattning skulle betyda antingen en snabb död eller en plågsam som tog längre tid. Så jag satt med en drink vid ett bord och såg vad kvinnorna måste göra för att Uday tvingade dem.
Eftersom det var omöjligt för mig att tala med männen, hände det att jag frågade någon kvinna vad hon gjorde där. Någon hade kidnappats från sin familj. Någon annan hade sålts till Uday av en make, kanske för lite pengar, kanske efter hot. Andra var där därför att de hade tyckt att det verkade spännande att gå på nattklubb. Vad kunde de göra sedan? När de väl hade börjat?
Jag tyckte synd om en del av kvinnorna som jag talade med. Hos andra kunde jag känna en kyla, som jag inte kände igen från mig själv. Jag började tänka att dessa kvinnor kanske ville vara prostituerade. Att det var en livsform som de kunde acceptera. Ett jobb. Jag började tänka att det nog var skillnad för den sortens kvinnor att råka ut för män som Uday. Att de nog led mindre.
Ju längre tiden gick, desto mindre tänkte jag på detta vis. Det var helt enkelt inte möjligt att en enda av kvinnorna ville vara där. Min Gud. Vad dessa kvinnor tvingades till. Vad de gjorde för att få fortsätta att leva. Och hur de log och skrattade medan de skändades.
Efter attacken på Liza tänkte jag att jag måste vara mycket noga med hur jag agerade. Annars kanske mina döttrar skulle hamna på de här klubbarna, där Uday och Qusay gjorde vad de ville med unga kvinnor.
Kvällarna som slutade på någon klubb, började alltid med ett vanligt party. Oftast ägde det rum på någon lyxigt utrustad båt på floden. Det vanliga mönstret med samtal, musik, kortspel och drinkar. Om allting är relativt, även i den blodigaste av onda världar, var Qusay en något bättre människa än sin bror Uday och det hände att han och jag satt och pratade. Vid ett sådant tillfälle berättade jag för Qusay om Udays överfall på min dotter. Qusay reagerade med avsky:
– Jag ska döda den uslingen!
– Ja, sa jag lugnt, gör det.
Värst i Udays gäng var alltid Abdul Hamoud. Till och med Uday kunde säga att Abdul borde tas bort. Jag vet inte hur det blev med den saken till slut, men jag vet att den mannen filmade medan han hade sex med sin fru. Sedan lade han ut filmen på internet så att var och en som hade tillgång till dator kunde se den. Att göra så mot en kvinna är nog det värsta man kan göra och att han gjorde det mot sin egen hustru är bortom allt som jag ens kan tänka ut med min fantasi. Samme man såg jag en gång springa runt som galen i rummet med kuken i handen. En annan gång såg jag honom gå fram till en fullt påklädd kvinna som stod vid ett bord, lyfta upp hennes kjol och våldta henne inför allas våra ögon.
Jag var skyddad därför att jag tillhörde Saddam Hussein, men jag såg mycket som jag inte ville se under nätterna tillsammans med Saddams söner. Det jag inte förstår är hur män kan bete sig så här grovt mot kvinnor. De har alla mödrar och systrar, eller hur? Alla kunde se hur dessa kvinnor plågades. Ingen skyddade dem. Ingen lyfte ett finger till deras hjälp. Har någon räknat efter hur många av dem som försvann?
Uday var lika slug som sin far. Eftersom han visste att Liza var min dotter, hade han valt att ta kontakt med henne via hennes arbete. Uday visste att jag skulle ha stoppat honom på ett tidigt stadium om jag hade anat något, om nödvändigt genom att skvallra för hans far.
Liza hade börjat arbeta då och då i en syateljé där de rikaste kvinnorna i Bagdad lät sy sina kläder. Saddams hustru, Sajida, gjorde gärna beställningar där liksom även ett antal saudiarabiska prinsessor och de rikaste kvinnorna i Kuwait. Ateljén var mycket exklusiv. Min dotters uppdrag var att visa plaggen för kunderna som kom för att beställa sina handsydda utstyrslar.
Själv tänkte jag aldrig ett ögonblick att det kunde vara farligt för min dotter att visa klänningar i denna eleganta miljö, befolkad enbart av kvinnor. Det kan tyckas vara en gåta hur jag kunde förbise riskerna, med tanke på vad jag själv hade varit med om som ung. Skälet är att jag mycket länge fortsatte att vara den jag alltid hade varit. Godtrogen och tillitsfull.
En dag blev min dotter medbjuden att delta i en båtutflykt på floden. Den som arrangerade var modeateljén där hon arbetade. Det var inget konstigt i detta, men det jag inte visste var att Uday tänkte delta. Uday bjöd Liza på en drink som förmodligen var preparerad på något sätt. Efteråt mindes min dotter bara att Uday förde henne till ett rum och stängde dörren.
När Liza kom till sans låg hon ensam i en säng utan att kunna röra sig. Det var blod överallt. Någon hittade henne och förde henne till Saddam Husseins privata läkare och därpå kom hon hem.
När man är ung förstår man inte att historien upprepar sig igen och igen, med mycket små variationer. Själv togs jag om hand och skickades bort, men när min Liza kom hem från sjukhuset och satt stilla i sin stol utan att tala, hade jag inget skydd att erbjuda min dotter utom mig själv.
Jag måste ingjuta kvinnostyrka i henne. Dag efter dag ropade jag åt min dotter att vi måste leva.
– Vi är stolta kvinnor, vi reser oss och fortsätter! Lev, min dotter, ställ dig upp! Det är så lätt att våldta en kvinna, visa att du är starkare än han! En kvinna är själva livet, Liza, du är vacker och stolt, res dig upp och lev! Dö inte, min dotter, lev!
Det var som att ladda ett batteri. Liza måste lära sig att som kvinna ger man inte upp. Mitt medlidande med min dotter slet mig i blödande bitar, men det jag visade henne var min stolthet över att vara hennes mamma. Vad annat kunde jag göra? Lämna henne i stolen för att dö?
Det som sedan hände var att Uday blev som besatt av min dotter Liza. Jag tror inte han var förmögen att känna kärlek, han lika lite som sin far. Men Uday slängde inte bort Liza som han gjorde med andra unga kvinnor sedan han skändat dem. Attacken på min dotter var ju inte en unik händelse. Tvärtom. Dottern till näringsministern Tareq Hamed al-Abdullah råkade ut för samma sak som Liza och även en annan av döttrarna till en minister i Saddam Husseins regering. Den mannen hade tidigare varit livvakt åt förre irakiske premiärministern och Saddam hade känt honom mycket länge. Därför vågade han nämna för Saddam vad dottern hade utsatts för.
Saddam lyssnade artigt på vad ministern berättade för honom. Två dagar senare var den mannen död. De sa att det var cancer.
Så var det. Så gick det till. Det fanns många liknande berättelser.
Att attackera unga flickor, särskilt av god familj, var rutin för Uday. Det normala var att flickorna fort försvann efteråt. De dödades för det mesta. Det hände att de skickades hem till sina familjer med rakade huvuden. En stor skymf.
Dock hade Uday även mer privata flickvänner, unga kvinnor som han behöll tills de inte roade honom längre. Ibland lät han gifta bort dem, men oavsett religion är en ung kvinnas oskuld alltid mycket viktig i Mellanöstern. Alla visste att flickorna tillhört Uday en tid och begagnade kvinnor hade inte hög status.
Uday hade sitt eget sätt att lösa sådana problem. Han kunde antingen hota med bestraffning eller erbjuda generöst med pengar till någon man eller ge honom en fin bil. Då accepterade de att gifta sig med kvinnan som Uday inte längre ville ha.
En väninna till mina döttrar giftes bort på detta sätt. Uday betalade för deras bröllop, som kostade en förmögenhet. Mina döttrar var inbjudna gäster och såg att allt var mycket påkostat. Uday deltog själv i festandet och uppträdde mycket vänligt mot det nygifta paret.
Någon tid efter bröllopet kom bruden till mitt hus och var mycket rädd och uppjagad. Hon sa till mina döttrar och mig att Uday ville döda henne, men jag kunde inte tro det:
– Skulle Uday döda dig efter att ha gett dig ett sådant luxuöst bröllop? Aldrig. Du borde vara tacksam, tänk på vad som har hänt andra unga kvinnor …
Mina döttrars väninna skakade av skräck och viskade att hon visste något om Uday som hon inte kunde berätta. Jag kunde fortfarande inte tro att hon hade något att frukta, men när hon sa att hon visste något blev jag orolig. Om denna unga kvinna inte förstod att priset för det luxuösa bröllopet var att hon höll tyst, kunde det bli farligt.
En vecka senare var hon död. Det påstods att hon hade dött i en bilolycka. Uday kom till mitt hus och sa:
– Det var synd. Men det var bäst så här. För hennes egen skull.
Jag svarade inte, lät honom prata. Uday kunde likna ett bortskämt barn och han använde mig länge som en kombination av extramamma, inredare och sekreterare och det var inte min sak att försöka uppfostra Saddams mordiska söner. Precis som sin far tyckte Uday mycket om lyx och köpte dyrbarheter från hela världen till sina hus. Jag kunde kallas hem till något av Udays palats och mötas av något som mest liknade en orientalisk, guldskimrande basar:
– Vad ska jag välja? Vad tycker du, Pari?
Fast just denna gång ville inte Uday ha goda råd. Nu gav han order:
– Inga kondoleanser till hennes familj. Gå inte till hennes begravning.
Då kunde jag inte hålla tillbaka min bestörtning:
– Varför? Hon var väninna till mina döttrar!
– Tig! Fråga inte!
Varken jag eller min familj närvarade vid begravningen. Brudgummen hade gift sig för pengar och sörjde inte. Ingen talade mer om hans brud. Så var det.
Med Liza hände någonting annat. Uday förvandlade Liza till sin ägodel på samma sätt som hans far hade bestämt sig för att ta kontroll över mitt liv.
Vid något tillfälle hade jag bestämt mig för att sälja mitt hus och flytta till ett annat som både var större och hade en vackrare trädgård. Ägaren hette Bashar Shibli al-Aysami, son till en av grundarna av Baathpartiet som i sin tur hade varit god vän till min far under skoltiden. Bashars far brukade säga att min far hade gyllene händer, för allt han rörde vid blev till pengar.
Överenskommelsen var att jag skulle hyra huset i två månader, så att jag hann sälja mitt eget. Vi flyttade in och alla trivdes väldigt bra. Det var inget fel på mitt gamla hus, men detta var underbart stort och komfortabelt och hade många hus i trädgården. Det låg dessutom i Mansoor, som är ett mycket väl ansett område i Bagdad, elegantare än det mitt hus låg i.
Min vana trogen berättade jag inte mer än jag behövde för Saddam och hans söner. Det dröjde ändå inte många dagar förrän Uday kom till vår nya adress. Han såg sig omkring och sedan började han vanka rastlöst i salongen.
– Vi har haft familjemöte, sa Uday. Åsikten är att du ska flytta tillbaka.
Jag såg skeptiskt på Uday. Menade han allvar?
– Varför? sa jag.
– Du förstår inte? Det är Bashar Shibli som äger detta hus. Din dotter Liza är min. Hon ska inte bo i ett hus som tillhör den mannen.
Det var inte bara det att jag verkligen ville bo i det här fina huset och hade tänkt köpa det. Det var också att jag hade betalat min hyra i förskott.
– Är du kvar här om tre dygn, sa Uday, bränner jag ner huset.
Vad skulle jag göra? Jag ville leva, eller hur? Bashar förstod mitt problem, men till grannarna sa jag att vi hade sett spöken:
– Kastrullerna kokade över utan att spisen var varm!
Detta fick bli min förklaring till att vi så fort måste flytta tillbaka till vårt gamla hus.
För att förstå hur jag agerade under mina år med Saddam måste man först förstå att ingenting var normalt. I varje ögonblick måste jag tänka på att överleva. Jag levde i en verklighet som genomsyrades av lukten av blod. Om något hände mig, skulle även mina barn gå under. Jag var alltid beredd på nya hinder. Man lär sig att tala om andra saker och att hitta vägar runt hindren. Det betyder inte att någon glömmer vad som pågår. Men man vill leva, eller hur?