Jag berättade inte om våldtäkten för Saddam förrän efter något halvår. Ibland trodde jag att jag skulle bli tokig som inte kunde tala om för honom vad Liza hade fått stå ut med, jag var alltid rädd för att tappa kontrollen och berätta. Jag råkade typiskt nog försäga mig i ett ögonblick när jag för en gångs skull inte vaktade min tunga och visste omedelbart att mitt avslöjande skulle slå tillbaka mot mig själv. På ett eller annat sätt.

Jag var arg på någonting, jag minns inte vad. I min upprördhet slog jag handen hårt i en dörrpost och utbrast:

– Det är du och din son. Ni är precis likadana!

Saddam stelnade till. Vände sig om. Fick snart ur mig hela historien och det handlade om timmar tills Uday satt bakom galler. Det behövdes ingen dom. Saddam bestämde och han hade hört nog. Saddams äldste son hamnade i fängelse för min skull och jag darrade vid tanken på Udays hämnd.

Uday var snart ute igen. Tiden gick, ingenting hände. Jag blev mer och mer på min vakt, för det var otänkbart att Uday skulle tolerera vad som hade hänt. Ändå blev jag alldeles överraskad när han slog till.

Jag hade varit ute och shoppat och kom hemkörande i min bil. Huset var stort, med många sovrum och badrum på övervåningen och stora umgängesrum på nedervåningen. Närmast köket låg ett vardagsrum med bekväma möbler där vi oftast vistades och innanför terrassen ut mot trädgården låg matsal och salong dit vi tog våra gäster. När jag hade parkerat bilen i garaget såg jag att Udays bil redan stod därinne, med chauffören sittande vid ratten. Det var ovanligt. Men både Uday och Qusay hade tagit för vana att hälsa på allt oftare efter övergreppet på Liza, så jag var inte så förvånad.

Köket var tomt. Huset var lugnt och tyst på ett onormalt sätt. Jag kände hur oron började sprida sig i kroppen. Det var något. Något var mycket fel.

När jag kom in i vardagsrummet såg jag två av Udays livvakter. De hade samlat ihop tjänstefolket och mina barn i ett hörn. Jag minns deras skräckslagna ögon. Där stod jag med mina shoppingkassar. När livvakterna fick syn på mig gav de order till mina barn och tjänstefolket att inte röra sig.

Mig tog de in i salongen. Livvakterna var stora, starka män och de stängde noga dörren bakom sig. De sa till mig att ”jag inte skulle ta detta personligt”.

Sedan sa de inte mer utan plockade fram sina elektriska batonger och började slå mig. Jag trodde jag skulle dö. Det fanns inte en plats på min kropp där inte smärtan fanns, men hur ska jag finna ord för den? Snart låg jag på golvet. De fortsatte att slå. Kanske fortsatte de efter att jag förlorade medvetandet? Det kan jag inte veta.

Det jag vet är att någon i mitt hus ringde en god vän till mig, som i sin tur larmade läkare. Jag var blå som bläck över hela kroppen. Det tog många månader för mig att läkas.

En människas kropp tål mycket. Problemet är att själen minns. Titta på mig. Jag lever ju, jag skrattar varje dag. Men tröttheten kryper fram när jag tvingar mig att minnas. Den närmar sig förlamning och jag fryser så jag skakar. Jag vill glömma hur de slog mig. Att jag var övertygad om att jag skulle dö. Tanken innan allt blev svart:

Nu skulle de ge sig på mina barn.

Jag gråter inte. Mina ögon är torra så det svider i dem när jag berättar detta. Men det värker i mina tänder och i mitt huvud när jag tvingar mig att minnas sådant som jag alltid försöker glömma.

Qusay fick veta vad Uday hade gett order om. Sedan talade han inte med sin bror på mycket länge. Saddam ville inte ha ovänskap mellan sina söner, särskilt inte för en kvinnas skull, så han gav Qusay order om att tala med sin äldre bror.

Själv sa jag ingenting om misshandeln till Saddam. Han frågade. Självklart, han såg mig ju! Han kanske förstod vad som hade skett. Alla kanske visste? Jag vet inte.

Först sa jag till Saddam Hussein att jag hade gått in i en dörr. Saddam såg på mig. Han trodde mig inte.

– Jag krockade med min bil, sa jag då och jag vet inte varifrån lögnen kom, men den var nödvändig.

– Jag ville inte säga det till dig, eftersom bilen var en gåva, habibi.

Att säga sanningen var omöjligt. Skvallrade jag en gång till, skulle Uday inte nöja sig med misshandel. Då skulle jag dö.

Så jag betalade verkstaden mycket pengar för att förstöra min bil. Saddam kanske visste att jag ljög för honom, men i så fall visste han även varför. Jag kände honom väl. Saddam skulle uppskatta att jag genomförde min lögn med finess. Att jag ännu en gång visade honom att jag var stark.

Och jag tänker på hur lätt jag lät mig överraskas. Jag visste ju att något skulle hända. Hoppades jag att det trots allt fanns någon gnutta skam i Uday?

Det gjorde det inte. Mödrar är som jorden, de ger och ger, men ingenting hjälper i möten med män som Uday. I honom fanns bara ont. Han var en människa som njöt av att kunna plåga.